Ur “Det världstillvända altaret” Herdabrev om kyrkovision och tidsanda
av Claes-Bertil Ytterberg
Hur ser en pastoral offensiv ut idag? Jag tecknar här två utgångspunkter.
Den första hänger samman med det faktum att evangeliet har en bundsförvant i varje människas hjärta och att människan till sitt djupaste väsen, mitt i sitt främlingskap för kyrka och kristen tro, är en "homo religiosus". Anknytning och fördjupning måste vara, kyrkans ledord. Inte avståndstagande och fördömande. Kyrkan har en djup mylla av folklig religiositet att så sitt evangelium i. Det andliga vakuum som människor upplever, ledan och den konsumtionsfrenesi som det kommersiella samhället tillfredsställer och det vilsna sökande som på många sätt kännetecknar vår kultur är ett uttryck för vår tids folkreligiositet.
Jesu ord: "Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla” måste också vara riktmärke för kyrkan om hon vill vara trogen sitt uppdrag. I alla tider har kyrkan, där hon varit framgångsrik i sin evangelisation, knutit an till detta Jesusord. Hon har inifrån kristnat kulturerna, tagit det för samtiden typiska och karakteristiska i sin tjänst för att på så sätt bredda och fördjupa. "Knyt an!" har varit det pastorala slagordet.
Knyt an på varje punkt och i varje situation där det finns möjligheter! En sådan strategi kräver fantasi och uppfinningsrikedom och ett mod att se möjligheterna i mycket som först kan tyckas hotande och främmande. Men den kräver också insikter och samhällsanalys. Det räcker inte med att i varje ny tid upprepa gamla svar.
Bekännelsetrohet är inte stammande och stereotypa upprepningar av gamla "sanningar". Bekännelsetrohet är att utifrån evangelium i varje ny tid gå in under tidens frågeställningar för att där aktualisera den Närvaro som i varje tid är en och densamma. Att knyta an till folkreligiositeten innebär inte vilket många kritiker från konservativa utgångspunkter tror att erkänna den och legitimera den som kristen. Mycket i den moderna folkreligiositeten är i sanning på tvärs mot evangelium. Men mycket i den som är djupt och äkta, och som ligger fördolt bakom osäkerhet eller vaga åsikter, har skrämts bort av en kyrka som mera har uppfattat sig som trosbevakande vaktmästare vid kyrkans tröskel än som tjänare åt evangelium. Evangeliets stötesten ligger inte vid dörren utan betydligt längre in.
Därför måste folkreligiositeten ges ett hem i kyrkan. En vag och allmän gudstro, en hemlös och ibland vildvuxen längtan måste beredas plats vid kyrkans altare. Inte för att i någon allmän utslätnings namn legitimeras som autentisk kristendom utan för att få en chans att beröras av den Närvaro som låter den mogna och fördjupas till en Kristustro.
En kyrka som vet var hon har sitt centrum vågar vara hur öppen och ömsint som helst mot det som kan tyckas vara henne främmande. Bara den kyrka som är osäker på sin egen identitet och djupaste gudstillhörighet behöver måna sig om avgränsningar och höga trösklar
Den andra utgångspunkten för kyrkans pastorala strategi hänger därför samman med hennes centrum och identitet. Den bestäms av den Närvaro som hon har innesluten i sig och som hon förmedlar en delaktighet och erfarenhet av. Den Närvaron är knuten till kyrkans altare och till hennes gudstjänst. Där möter den Uppståndne och levande, idag som igår, i Ordet som förkunnas och i sakramenten som delas ut. Kyrkan är communio sanctorum, de heligas gemenskap, en mystisk kropp som föds och närs av den Närvarande själv. I kyrkans gudstjänst manifesteras kyrkan på ett synligt sätt. Den tar gestalt i människor som ber och lovsjunger, som lyssnar till det livgivande ordet och möter sin Herre vid nattvardsbordet.
Den söndagliga mässan måste därför restaureras eftersom den är centrum och utgångspunkt för kyrkans hela liv i världen. Utan denna sakramentala dimension förlorar den kristna tron sin förankring och sin förnyande friskhet, den avsnörs från sina källor eller stelnar till religiös moralism eller filosofi.
Därför blir arbetet med gudstjänsten en central livsfråga för kyrkan. Den måste göras varm, välkomnande och angelägen, befrias ur den högtidliga förstelning som är dess största hot. Gudstjänstens förnyelse handlar inte om nya och fiffiga grepp för att göra den lättsmält för tillfällighetsbesökaren. Inte heller om "modernisering" i trivial mening. Det finns gott om gudstjänstexperiment som varken tar Gud eller människor på allvar utan som bara förytligar eller vädjar till människors behov av omväxling och religiös konsumtion. Det är inte religiösa jippon människor behöver. Det är inte heller sådana de längtar till. Vad de behöver är kvalitet och djup, klangen av det som är äkta, det som håller att leva på, växa i och mogna av. Liturgi är livstydning och livstolkning inte religiös underhållning. Att fira gudstjänst är möte med levande Gud och att tillsammans med Honom och sina medkristna få hjälp att se på världen och sitt eget liv med Kristi ögon.
Att fira gudstjänst är få hjälp med en helhetstolkning av tillvaron, att motverka det moderna samhällets tendens till splittring och fragmentisering, att återerövra det fendament från vilken en förlorad mening med livet kan återvinnas.
En levande gudstjänst måste därför nå hela människan – inte bara hennes öra eller hennes intellekt. Den måste beröra hennes hjärta.