Vi är autonoma – men också beroende av andra
På samma sätt är människor både självständiga personer och delar av sociala gemenskaper. I etiska frågor är det avgörande att betrakta personer som autonoma. Var och en har rätt att fatta beslut om viktiga frågor i sitt liv. Men samtidigt bör vi inte bortse från att vi är beroende av gemenskap med andra som kan vara till hjälp när vi ska fatta beslut. Och det egna beslutet påverkar även omgivningen.
Kyrkan kan hjälpa mig i brottningen och mina närmaste kan bidra med goda råd, även om beslutet i slutändan är mitt eget. Det kan också vara så att varken kyrkan, närstående eller några andra jag har omkring mig ger vägledning som hjälper. Då är min självständighet avgörande för att jag ska kunna fatta mitt eget beslut.
Att vi är både autonoma och står i relation till andra innebär inte att vi alltid ska söka alternativ som innebär att vi uppnår balans, men vi har ett ansvar för att inte bortse från någon av dimensionerna. Vi bör varken isolera oss eller låta oss uppslukas av en gemenskap där vi inte kan vara oss själva.
Principer visar vägen
Människosynen ger en karta över de etiska frågornas terräng kan man säga, för att återvända till bilden av orientering. Men för att kunna fatta beslut i etiska frågor behöver vi mer konkreta redskap, en kompass. Vi behöver låta människosynen komma till uttryck i etiska principer.
I biskopsbrevet anges fyra sådana principer: människovärdesprincipen, ansvarsprincipen, principen om barnets bästa och rättviseprincipen.
Detta är principer som också finns i andra sammanhang, vilket visar att etiken är ett gemensamt område för alla människor. Men sättet att beskriva vad principerna innebär präglas i Svenska kyrkans sammanhang av kristen människosyn och teologi. Detta syns till exempel i förståelsen av vad ansvarsprincipen innebär.
Ta ansvar för medmänniskan
Ansvarsprincipen innebär att ta ansvar för medmänniskan, särskilt när hon är som mest sårbar. Till skillnad från vad som sägs i många andra sammanhang lyfter Svenska kyrkans biskopar fram att människors sårbarhet är särskilt viktig att skydda.
När en person inte kan föra sin egen talan behöver andra bli mer ansvarstagande. I livets början gäller det både fostret, mamman och andra närstående – som partnern och andra barn – när beslut måste fattas om en eventuell abort.
Inför livets slut behöver vi alla föreställa oss vår egen sårbarhet i en situation där det kan bli aktuellt att donera organ. När vi inte kan föra vår egen talan och när ett beslut brådskar är det avgörande vad anhöriga känner till om vår egen vilja.
Det är inte bara vissa personer som är sårbara. Sårbarhet är ett grundläggande livsvillkor som måste tas hänsyn till i etiska val. Sårbarheten har också en samhällsdimension som kommer till uttryck i biskopsbrevets beskrivning av rättviseprincipen: ”Hur ett samhälle behandlar sina mest sårbara är avgörande för tryggheten och tilliten för alla.” (s. 78)
