Allhelgonatid, mörker, ljuständning, gravlyktor, vissnande löv, regn och fördjupande tankar. Att vara människa innefattar mycket av liv och glädje, men också lidande, sorg och död. Ingen av oss kommer att undgå livets olika faser då vi är stadda i en ständig förändring. Ingenting i livet kan vi hålla fast vid, även om vi gärna skulle vilja. Och det ligger en inneboende sorg i detta att veta att ingenting kommer att vara för evigt. En existentiell kramp att förstå och acceptera att leva med våra ofrånkomliga livsvillkor, att allt i livet är till låns.
Tankarna kommer onekligen närmare inpå ju äldre man blir och förr funderade jag aldrig på min egen dödlighet. Andra kunde dö men inte jag. Men nu har jag insett att också jag går mot ett nedvissnade. Jag har blivit mormor och jag är näst på tur att vandra vidare.
På hösten kan naturens kretslopp bli en metafor för det mänskliga livet. För precis som naturen vissnar ner och dör bort inför en kommande vinter så är det också för oss i det större och längre perspektivet. Vi föds, vi lever några korta dagar på jorden, vi spirar som blomman på marken, vi åldras och tappar kraft och plötsligt tar det slut och så tynar vi bort och dör, myllas ner i jorden och till synes förvinner vi bort för evigt.
Men precis som fysikerna tänker så talar den kristna traditionen om att ingen energi, inget liv kan försvinna utan att omvandlas. Vi tror att när tillvaron i tidens dimension är över vaknar vi upp i den eviga världen. Vi är i liv och död omslutna av ömhetens Gud. Vi slår ut i gryningen, likt blomman i sin prakt på den första dagens morgon. Vägen till landet som icke är, den är både hemlig och utan spår men alla kommer vi en dag att vandra den.
Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden, över markens hus.
Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet människan som lån.
Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra —
ensam, utan spår.
Pär Lagerkvist