I trapphuset på stiftskansliet i Luleå hänger biskopsporträtten på rad. Stora, imponerande oljemålningar och fotgrafier av allvarliga män i ämbetskräkt. Längst ner i trappen, lite vid sidan av, hänger en inramad barnteckning föreställande en glad biskop med lyfta armar och en kräkla i handen. På en post it-lapp står det: Till Biskop Hans från Emmanuel.
Hans Stiglund vigdes den 2 juni 2002 till Luleå stifts åttonde biskop. Nu kommer Hans säkerligen att bli ordentligt avfotograferad och få en likvärdig plats bland de övriga biskoparna i trapphuset så småningom, men den lilla barnteckningen är ändå talande för den prestigelöshet som präglat hans ämbetstid. Han hade inga fina titlar, hade aldrig doktorerat eller innehaft några högt uppsatta tjänster i den kyrkliga hierarkin. Det var vanligheten som gjorde tullarsonen från Haparanda ovanlig bland biskopar.
gränslandet
Det finns en berättelse i Hans stiglund författardebut Gränslande från 2012 som säger något avgörande om hans teologiska grundhållning. Det var i samband med en biskopsvisitation i en inlandsförsamling som han höll en gudstjänst på ett äldreboende. Hans blev starkt berörd när han såg de två kvinnorna i personalen och deras sätt att förhålla sig till de gamla.
-Jag blev så tgen av att se deras osjälviska tjänande, deras värme, deras medmänskliga nåärvaro, hur de mötte gamlingarna, inte som gamlingar utan som människor.
Efter andakten dröjde han sig kvar medan kvinnorna såg till att alla kom tillbaka till sina rum. Det blev ett samtal runt fikabordet om deras arbete och livet i en inlandskommun. Innan de skildes åt bad Hans att få välsigna dem. Kvinnorna blev lite generade och undrade varför?
-Vet ni att när jag ser er här så ser jag att, här är Guds rike synligt, sa jag till dem. Där kärleken och medmänskligheten blir synlig, där är också Gud närvarande.
De två kvinnorna blev rörda och börajde prata om att de nog tänkte att de borde gå i kyrkan ibland.
-Men kyrkan är ju här nu, svarade jag. Idag har ni varit Guds medarbetare här på hemmet. Därför vill jag välsigne er och er kallese att tjäna andra.
gud med oss
Han har med en dåres envishet under hela sin ämbetstid förmedlat budskapet om att det mänskliga livet är en del av det heliga. Det är ingen slump att hans valspråk har varit "Gud med oss".
-Du behöver inte skämmas över att vara människa. Det är just det som är hemligheten med kristen tro. Där möts det heliga och det mänskliga som olika dimensioner i samma liv. Gud är här och delar livet med oss, delar det som skaver, det som gör ont, det som är roligt, allt får plats i tron.
herdabrevet
Enligt traditionen ska varje ny biskop skriva ett herdabrev. Vanligtvis brukar det bli en liten teologisk skrift riktad till stiftets präster och diakoner. Hans Stiglund valde istället att skriva ett personligt brev till alla boende i Luleå stift. Lördagen den 18 februari 2006 damp ett rött kuvert ner i brevlådan hos över 180.000 hushåll i Norr- och Västerbotten. Det var början på den kvantitativt största kommunikationsinsatsen i stiftets historia. Kuvertet var märkt "Ett brev till dig från din biskop" och brevet inuti började:
"Kära medmänniska, en gång trodde jag att livet skulle gå ihop. Att jag skulle förstå hur allting hängde samman. Naturligvis hade jag fel. Livet är större än så. Det är det jag vill skriva till dig om, det liv som du och jag lever nu. Om vår vardag."
resten av brevet andades närvaro, öppenhet och hopp och avslutades med en uppmaning att skriva svar till biskopens avslutande undran: Vad är din innersta längtan?
Drygt 700 brevsvar strömmade in till stiftskansliet och biskopen lade ner oändliga timmar på att besvara alla.
-Det var otroligt intressant och det har nog påverkat mig mer än jag förstår. Fortfarande idag så kommer det fram människor och säger: Tack för ditt svar.
världen utanför
Luleå stift har sedan länge ett starkt internationellt arbete med många kontakter världen över.
-För mig har det varit en fantastisk upplevelse att få möta den världsvida kyrkan som biskop.
Ett samarbete som liger honom varmt om hjärtat är det mellan kyrkorna i Barentsområdet.
Förutom de nordligaste stiften i Sverig, Norge, Finland och Ryssland deltar också den Ingermanländska lutherska kyrkan i Ryssland och den Finska ortodoxa kyrkan i samarbetet.
Samarbetsrådet för kristna kyrkor i Barentsregionen, SKKB, där Hans Stiglund suttit som ordförande, är unikt i Europa och i världen. det är det enda etablerade samarbetet mellan lutherska kyrkor och den ryska ortodoxa kyrkan.
-Det är intressant att vi lyckats hålla det här lutherskortodoxa fönstret öppet trots alla andra teologiska spänningar i världen. Det här är ett viktigt fredsprojekt.
ett oskrivet blad
Den 26 maj 2018 la Hans Stiglund ner staven, som det heter i kyrkliga sammanhang, under en gudstjänst i Luleå domkyrka. Efter 16 år på biskopsstolen väntar ett oskrivet blad.
-Nu går jag bara ut i ett vitt fält och det känns bara spännande.
Förutom det uppenbara, mer tid för barn och barnbarn, läsa och vara ute i skog och mark, kanske det oskrivna bladet även rymmer ett fortsatt författarskap så småningom.
-Lite lockad är jag att forssätta att reflektera kring frågor som boken Gränslandet öppnar för. Vilka gränser är det som styr oss i tro och liv? Och vad händer när vi gör nyupptäckter? Det finns ett sug efter den sorts reflektioner som boken erbjuder.
Ulf Boström