-Jag minns när vi hälsade på honom i hans hus i Slågarp. Det var grejer överallt – tidningar, brev, böcker...berättar Anderz Wrethov. Jag hade väldigt stor respekt för honom – han var ju den stora musikern i familjen och jag tyckte han verkade väldigt häftig!
Anders Ohlsson gjorde sig känd som ”folklivsskildrare”. Med mer eller mindre sanna historier har han roat sina läsare med, vad Henry Holm i artikeln ”Folklivsskildraren från Finnhult”, beskriver som ”en humor av det burleska slaget och med en ironi som kunde vara bitande”. När Anders Ohlsson inte spelade orgel eller ledde gudstjänstsången tillbringade han tiden med att författa artiklar, körverk, samhällsskildringar, lustspel och romaner.
Livet i byarna
Anders Ohlsson föddes strax söder om Ringsjön 1894. Uppväxten spenderade han till stor del i Högseröd där hans föräldrar drev ett småbruk. Tidigt började han intressera sig för musik och besökte många olika nöjesplatser som spelman.
Senare byttes nöjesplatserna mot kyrkor och efter att ha avlagt sin kantors-examen 1921 fick han jobb som vikarie i Östra Sallerup. Två år stannande han där (för en månadslön på 17 kronor och 50 öre) innan han tog tjänsten som kantor och organist i kyrkorna i Stora och Lilla Slågarp.
I Slågarp stannade han i över 50 år och var en aktiv del av bygden fram till dess att han gick bort 1989. Böckerna han skrev gavs ut på eget förlag. Exakt hur många böcker han skrev är lite osäkert men bortåt 40 blev det med säkerhet.
I bokserien ”Livet i byarna” skildrar han en nu svunnen tid om livet på Söderslätt. Gustaf Centervall var kyrkoherde i Alstads församling 1984 – 1998 och han har läst Anders Ohlssons historier om bygden.
- Han var verkligen en formidabel berättare av sin samtid, säger Gustaf Centervall. Om alla historier var helt sanna kan jag inte svara på, men han kunde verkligen fånga en känsla av hur det var att leva på slätten på den tiden.
Bland svartrockar och biskopar
Anders Ohlsson var inte känd för att ”bocka i onödan för överheten”.
- Han brann ju för den enkla människan och för rättvisa, minns hans barnbarn Anderz Wrethov. Han kunde prata och umgås med alla människor och var inte rädd för att dela ut kängor mot det han tyckte var fel.
Henry Holm skriver: I ett brev i april 1975 skrev Anders Ohlsson ”under mina 55 år som klockare har jag haft med många biskopar att göra, somliga då de gått omkring och hälsat på kyrkoråd och svartrockar, lyft handen när de gått förbi mig. Bara en enda biskop hoppade inte över mig”. (…) Den minnesbilden berättar en hel del om människan Anders Ohlsson. Han hade sin stolthet, han fjäskade inte för någon.
”Svartrockar” är ett uttryck för en reaktionär präst, en som hyser en nostalgi för ”den gamla goda tiden” och som motsätter sig förändringar. Själv var Anders Ohlsson inte troende, minns Anderz Wrethov, även om han spenderade så mycket tid i kyrkan.
- Det kan ju ha varit så att han upplevde kyrkan som väldigt auktoritär – något som gick stick i stäv med hans rättvisebenägenhet, spekulerar Gustaf Centervall.
Gustaf minns när han som nybliven kyrkoherde 1984 uppvaktade Anders Ohlsson på hans födelsedag.
- Är du präst?!?, ska Anders Ohlsson ha hojtat. Du är ju så ung!!!
Då var Gustaf Centervall strax över 30 år och kommer ihåg hur road Anders Ohlsson var över att han var präst – trots sin ringa ålder. På den tiden skulle man haft ”tre hjärtinfarkter och två hjärnblödningar” för att vara präst i Slågarp, minns han.
Du pilevallars land
I studion i Vellinge där Anderz Wrethov har skrivit många välkända låtar står ett fotografi som föreställer hans farfar.
- Jag tittar på bilden av honom varje dag, berättar Anderz Wrethov.
- Han betyder otroligt mycket för mig. Jag är inte heller troende men om jag tänker på något större än här och nu så är det honom jag känner och jag inbillar mig att jag är lite lik honom. Det finns många sidor hos honom som jag beundrar. Han levde i kontakt med naturen och tog hand om fåglar och blommor. Han verkade otroligt social och kunde träffa och prata med alla sorters människor.
”Du pilevallars land” är ett musikstycke som Anders Ohlsson skrev 1938. Det är från det stycket som textraden i ”Guld och gröna skogar”, som Anderz Wrethov skrev till Hasse Andersson, har funnit sin inspiration.
- Nu är våra musikstilar i grunden väldigt olika, säger Anderz Wrethov. Men det känns som om jag var farfar och levde på den tiden – då hade jag kunnat skriva en sådan melodi!
