.jpg?DoProcessing=&ci=0,196,1920,1080&w=1680)
’Ljuv är fastetiden’, utbrister den helige Johannes Chrysostomos från sin predikstol i Antiochia. Han fortsätter sin predikan och kallar fastetiden för ’själarnas andliga vår’. Men varför är fastan så ljuv? Är den inte en kamp, en brottning med Gud, sig själv och världen? Och varför kalla den ’vår’? Är inte fastan med sitt tal om att avstå och utstå, synd och brist och egen oförmåga allt annat än ’vår’? Våren är väl en tid av liv och ljus och färg och glädje? Vad är det som han talar om, Kyrkans genom alla tider störste predikant.
Ja, fastan är ljuv, den handlar om att återvända, att komma hem. Den handlar om den Gud som aldrig upphör att vänta, som aldrig upphör att längta, som aldrig slutar hoppas att hans barn ska komma tillbaka, det är att som den förlorade sonen ’komma till besinning’ och vända om hem i tilliten att Faderns kärlek är större än hans misstag och hans framtid är ljusare och vackrare än hans förflutna. Där i ligger fastans ljuvhet.
Men den är också en ’vår’ – när livet återvänder, när hopp och ljus och liv och kärlek är lätt att stava. Vem är det vi vänder tillbaka till? Det är Kristus, han med de utsträckta armarna och den öppna famnen, till honom som kommit för att ge ’liv och åter liv’ (Joh 10:10). I hans famn smälter det bottenfrusna, där finns det liv som ingen av oss kunnat föreställa oss men alltid hoppats på och längtat efter.
I söndagens episteltext (Apg 4:1-12) möter vi Petrus och Johannes. Det är dagarna efter pingsten och apostlarna har fängslats och ställts inför de äldste och skriflärde i Jerusalem. Brottet: ’apostlarna undervisade folket och med hänvisning till Jesus förkunnade uppståndelsen från de döda’ (Apg 4:2). Mitt i stormen av anklagelser, sker så en andra pingst. Anden utgjuts över aposteln och Anden ger honom orden: ”Jesus är stenen som föraktades av er husbyggare men blev till en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen, och ingen annanstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.” (Apg 4:11)
Detta är vad Kyrkan i alla tider och på alla platser bekänt sig till. Utan den bekännelsen är kyrkan ett korthus, ett projekt på ruinens brant. När Paulus liknar församlingen vid en kropp blir bilden tydlig – kroppen består av många och olika delar, som behöver varandra. Kristus är kroppens huvud. Alltså: om huvudet skiljs från kroppen är alla återupplivningsförsök teater och på låtsas. Kroppen kan inte leva utan huvudet. Församlingen kan inte leva utan Kristus. När Paulus liknar församlingen vid ett husbygge där vi alla är stenar och bärs och blir burna av varandra blir Kristus, för Paulus hörnstenen. Antingen den sten som man lägger först och sedan riktar hela huset efter, eller den sten som läggs sist, längst upp i valvbågen, som låser hela konstruktionen uppe. Alltså: om hörnstenen inte läggs rätt blir hela konstruktionen sned och vind. Kyrkan blir ett fuskbygge. Eller om stenen längst upp i valvbågen saknas faller taket in och vi lever i en ruin.
Bilderna fungerar både i kyrkans, församlingens liv och i ditt liv. För Petrus och Johannes är Jesus inte en i mängden – han är den ende. I honom har Guds alla löften fått sitt ’ja’.
”Jesus är världens ljus där han saknas tar skuggorna vid.” skriver Broder Roger av Taizé (1915-2005)
Jesus är livets bröd.
- Du som tror på honom skall aldrig hungra, du som tror på honom skall aldrig någonsin törsta.
Jesus är världens ljus.
- Du som följer honom skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.
Jesus är grinden.
- Du som går in genom honom ska bli räddad. Du ska gå in och du ska gå ut och du ska finna bete.
Jesus är den gode herden.
- Han ger sitt liv för dig
Jesus är uppståndelsen och livet.
- Du som tror på honom ska leva om du än dör.
Jesus är vägen sanningen och livet.
- Du som tror på honom ska komma till Fadern
Jesus är vinstocken.
- Du som är kvar i Jesus och Jesus i dig ska bära rik frukt.
Detta är löftena knutna till apostlarnas ord.
Nu böjer vi knä, för första eller för tusende gången. Tillsammans ber vi: ”Jesus, jag tar emot dig och bekänner dig som min Herre och Frälsare. Jag tror att Gud har uppväckt dig från de döda. Jag ber om förlåtelse för alla mina synder. Tack för att jag nu är frälst. Tack för att du har förlåtit mig och tack att jag nu är ett Guds barn. Amen”
