I dagarna är det 26 år sedan det högtidliga 1000-årsfirandet av Olof Skötkonungs dop, som lockade cirka 5 000 personer till Husaby. Ett välmatat och finstämt program med gudstjänst hållen av ärkebiskop KG Hammar och biskop Lars-Göran Lönnermark. Text- och melodimakare till Husabymässan, Toner från en källa, var Susanne Rikner och Jerker Leijon, med organist Helena Ambertson som dirigent.Hon lockade det allra skönaste och bästa ur sina 300 sångare. Vidare utspisning av mat samt beskådande av den historiskt spännande Viksbåten, som stod uppställd utanför kyrkan.
Rester av den ursprungliga båten som är från 1000-talet, upptäcktes 1898 vid en täckdikning av ängsmarkerna i Vik, strax söder om Erikskulle. Vid fyndplatsen har det tidigare gått en farled som förband detta område med Norrtäljeviken
och havet. En farled som var farbar ända in på 1820-talet. Båtdelarna togs tillvara av markägaren bonden Erik Ersson i Viks by, som överlämnade dem till samlingar på Erikskulle museum.
De återupptäcktes 1985 av marinarkeologen fil. dr Gunilla Larsson och de cirka 80 lösa delarna fullskaledokumenterades.
Hon gjorde även en rekonstruktion av båtfyndet som monterades ihop på Sjöhistoriska museet i Stockholm, av bland andra just Gunilla Larsson. Hon skriver i sin skrift Viksbåten, att det är unikt att så mycket av virket är bevarat då båtfynd från järnålder och tidig medeltid är mycket sparsamt.
Hon skriver också att Viksbåten är 9,6 meter lång och 2,2 meter bred, med endast 54 centimeter från köl till reling. Den är helt byggd i radialspräckt ek, med yxa och bila, som ger ett smidigt och hållbart skrov. Radialspräckt ek är en äldre, traditionell metod för att bearbeta ekvirke, särskilt vid båtbyggeri under vikingatid och medeltid. Det innebär att man inte sågar stocken, utan klyver den med kilar från märgen (mitten) och utåt längs ekens märgstrålar.
Experiment som Gunilla Larsson lett, har också övertygande visat att blött virke av ek är ett formbart och utmärkt material vid båtbygge som motstår röta. Beviset är ju bland annat de upphittade resterna av båten som var drygt 900 år gamla.
Båten har framdrivits av cirka 6 par roddare, men spår av en mastfot visar också att den seglats. Båten är den minsta av krigsskepp som brukar kallas skuta eller karv. Det fanns säkert andra modeller av båtar som svarade för befolkningens behov av just båtar beroende av olika vattendrag eller havet.
Frågan är nu varför ett gäng entusiaster från Norrtäljetrakten rodde/seglade till 1000-års-firandet i Husaby för 26 år sedan?
- Vi tyckte att Olof Skötkonungs dop var historiskt intressant och arkeologiskt spännande säger, Lennart Viderberg, som varit ordförande i föreningen Viksbåten.
Han berättade att båtfärden till Husaby tog närmare 14 dagar från Norrtälje via Örebro, Svartån, Degerfors, Otterbäcken och Mariestad, för att landsvägen slutligen landa i Husaby. Där sedan besättningen deltog i 1000-årsfirandet.
Man kan undra, har Olof Skötkonung färdats i en likande båt, alternativet var ju annars att rida då vägnätet som var obefintligt?
Nästa anhalt blev Ostindiska Companiet i Göteborg för en tids utställning. Därefter ställdes resan till Kanada, men då i en container på ett fartyg. Väl framme blev de entusiastiskt välkomnade, även ekonomiskt. Kanada firade då 1000-år efter att Leif Eriksson upptäckte landet, förmodligen först Newfoundland, som är en delstat. Även i Kanada blev det dags för rodd och segling.
Det tredje jubiléet ägde rum i Novgorod, som firade 1150 år. Det var i kölvattnet av Ingegärd, Skötkonungs dotter, på hennes resa till staden för att gifta sig med ryske
fursten Jaroslav. En båtresa som tog cirka tre veckor.
Att intresset för Viksbåten är stort visar besök också i Estland och Åland.
Text: Matz Nilsson