Lyssna

Nyhet / Publicerad 25 augusti 2017 / Ändrad 28 augusti 2017

Prata, vad ska det vara bra för?

”Jag träffade en man en gång, vars fru hade gått bort. Han brukade åka ut till deras lantställe varje helg. Där högg han ved. Åtta timmar i streck både lördag och söndag, jobbade han med veden. Han fyllde till slut en hel lada. När ett år hade gått behövde han inte hugga mer. Då var det över.”

Foto: Lotta Sundberg / ikon

Vi pratar om samtal, jag och Ulf, diakon i Hammarby församling. Om behovet av att samtala. Min ironiska fråga
– Men vad ska det vara bra för, att prata om allt? väcker minnet hos honom av mannen som sörjde sin fru genom att hugga ved. Och efter en lång tankfull paus konstaterar han
– Nej, alla behöver inte prata av sig sina sorger, det finns olika sätt..

Vänskaplig kontakt

Diakonerna i Svenska kyrkan möter människor som har behov av att samtala. Ibland handlar det om behovet av en varm och vänskaplig kontakt. Ibland handlar det om att finnas där som stöd i svåra stunder. Alla diakoner har en utbildning i samtalsstöd, de flesta fortbildar sig i ämnet, för att kunna möta människor som har det svårt.
– För vissa handlar det om att kunna prata av sig om det som känns jobbigt. Medan andra har svårt att berätta för utomstående hur de mår, när de går igenom något svårt. Då kan jag finnas där och lyssna och bekräfta det som är naturliga sorgereaktioner. Förklara att det går över.
Diakonerna möter oftast människor med konkreta bekymmer, människor i ekonomisk utsatthet, utan bostad eller utan arbete.

Själavårdande samtal

Prästerna i sin tur brukar bli kontaktade av personer i själavårdande syfte.
Skälen kan vara många till att man söker sig till en präst. Det kan handla om ensamhet av relationer som inte finns eller inte fungerar, kriser på grund av förluster eller att behöva lära sig leva med sjukdomar och handikapp.
– Människan är stark. Men vi behöver varandra, säger Helka Sisättö-Elertson, präst i Hammarby församling.
Orsakerna är lika många som människorna, men det som sammanbinder alla är behovet av att bli sedd, hörd och lyssnad på.
– Det märks att samtal
kan göra skillnad när det är som svårast. Den mänskliga kontakten gör skillnad, förklarar hon. Att bli bekräftad av någon utifrån är viktigt. Självkänsla är en färskvara, säger hon.

Absolut tystnadsplikt

Präster har, då det avtalats, absolut tystnadsplikt. De kan även ta emot bikt. Tystnadsplikten kan vara en nyckel till att våga berätta om det som tynger mest.
– Det är något stort som händer när du hör vad du själv säger, när du formulerar det inför någon annan. Det får sina rätta proportioner.
Helka har liksom många andra präster ingen exakt mottagningstid och det gör att hon kan erbjuda sin tid mer flexibelt, finnas till hands när det behövs som mest. Ibland på kvällstid och på helger.
– Men det betyder också att jag har ett ansvar att ta hand om mig själv och se till att det blir en balans i mitt arbete. Oftast brukar det fungera bra.

Balans i uppdragen

Helka berättar om en helg där hon ägnade förmiddagen åt ett långt sorgesamtal och en jobbig begravning, men på eftermiddagen balanserades det upp av att hon fick välsigna ett nygift par.
– Jag får också mycket i varje möte, i varje samtal. Det är något heligt som tar plats i samtalen.
Alla präster har tillgång till handledning vid själavårdscentrum, där de kan, utan att lämna ut samtalens innehåll, prata av sig vad de väcker i dem.
Alla präster har i sitt uppdrag att ta emot samtal för själavård. Helka genomgår nu även S:t Lukas legitimationsgrundande psykoterapiutbildning i familjeterapi med inriktning Systemisk- och relationell familjeterapi. Som utbildningskandidat erbjuder hon just nu par- eller familjeterapi under handledning.

Män pratar inte känslor

I en undersökning av Interflora, gjord av surveysampling (SSI) i april 2016, visade det sig att 92 procent sällan pratar om sorg, kärleksfrågor eller vänskap med sina manliga vänner. Om du är man och har behov av att prata om känslor och tankar så är du extra välkommen att ta kontakt med Svenska kyrkans diakoner eller präster.

Artikel av Annika Andersson
tidigare publicerad i PRESENS vårnummer 2017