(Kyrknyckeln nr 4 2020)
– Det var en nervös väntan. Vi visste ju inte om någonvårdnadshavare alls skulle välja oss, söka plats för sitt barn hos oss. Vi startade ändå. Lagen är tydlig, säger rektor Kirsi Lagerdahl. Vi i Luleå förvaltningsområde är skyldiga att erbjuda en
tvåspråkig förskola där man pratar finska, meänkieli eller samiska med barnen.
Det var för drygt ett år sedan. Hur har det gått?
Charlottendals förskola ligger i ett grönområde i centrala Luleå. Hit kom såväl utbildningsministern som landshövdingen när den tvåspråkiga förskolan invigdes i september 2019.
– Det kom tolv barn! säger rektor Kirsi Lagerdahl. Och nästa termin har
vi 32 barn, som vi talar finska, meänkieli eller samiska med. På Charlottendals förskola leker barnen i en miljö där minoritetsspråket är norm. Svenskan är andraspråket. Naturen i norr är den röda tråden mellan avdelningarna Väylä, Varri
och Laakso – älven, fjället och dalen. Kirsi tycker det är häftigt att få vara
med att påverka barns självbild.
– Alla barn i Sverige har rätt att prata och känna sig hemma i sitt språk.
Språkbad
Första året samsades de tre språkgrupperna på en avdelning. Det blev ofrånkomligen så att barnen dagligen ”duschades” i de tre språken.
– De fick liksom flera språk gratis, säger Marja-Leena Eliasson, pedagog på Charlottendals finska avdelning.
Annat var det förr. Då ansågs det farligt om ett barn lärde sig flera språk. Risken var halvspråkighet. Idag säger vetenskapen tvärtom. Det är bra för hjärnan att lära sig flera språk. Det blir lättare att lära sig mer. Pedagogerna talar gärna om språkbad.
Meänkieli
Kirsi tänker på sin egen svärfar. Han pratade bara meänkieli och varnades innan han började skolan. ”Håll tyst, säg ingenting innan du förstår vad de säger. Annars slår dom dej!”
Men försvenskningen i Tornedalen var minsann inget språkbad.
– Då förbjöds ett språk. Nu förbjuder vi ingenting. Vi lägger till istället.
– Här på förskolan sitter barnen ofta i bastun. Igår satt de där och ville ha lite varmare! Löyly! De kastade vatten på ugnen och fick ånga. Här är det meänkieli som gäller, säger Marja-Leena.
Det händer att barnen går dit ensamma och sitter där och funderar. Här känner de sig hemma, i lekbastun med lavar.
Leker på finska
I höstas skördade barnen potatisen de odlat på förskolan. Till lunch åt de kuppinkaste, alltså dopp i kopp. Nykokt färskpotatis med smör, lök och salt.
– Några barn, som inte kunnat prata med mormor och morfar, gör det nu. Barnen förstår vad de gamla säger. Och svarar på svenska. Snart pratar de nog finska med morföräldrarna också!
Marja-Leena upptäckte i höstas att några tjejer, som alltid pratat svenska med varandra, nu vågar leka på finska.
Häromveckan tog hon barnen ut i skogen, samlade både föremål och ord. Kivi till exempel. Sten.
– Jaha, utbrast en liten flicka, kivi som frukten kiwi, det var lätt!
Och barnen hämtade lehti och keppi i skogen. Löv och pinnar.
Vilken favoritsång har barnen?
– Ja, det är ju Tuiki tuiki tähtönen. Blinka lilla stjärna.
Marja-Leena är nästan förvånad över att sången håller år från år. Entusiasmen
och glädjen att jobba med barnen hörs i hennes röst.
– Våra barn ska känna sig viktiga. De vet att vi lyssnar på dem. De ska känna sig behövda och stolta.
Köket och älven
Köksspisen tronar mitt i rummet hos meänkieligruppen. Att köket är centrum i de tornedalska hemmen märks här också. Avdelningen heter Väylä, Älven. Älven tillhör vardagslivet. Barnen leker i träbåten på golvet.
Meänkielibarnen är små, ett till tre år gamla. Många har inte ens ett talspråk. Men yks, kaks, kolme, neljä, viis. Det förstår de små. Och färgerna är barnen ganska säkra på. Valkea, keltainen och sininen, vitt, gult och blått i Tornedalsflaggan går igen i interiören.
Pedagogen Rose-Marie Groth minns när hon såg ett barn växa och vågade göra något för första gången.
– För ett år sen hade vi ett barn som var anti-anti meänkieli. Hon hade flyttats från en svensk förskola till oss. Och ville inte prata. Hon förstod nog vad vi sade på meänkieli men hon svarade oss alltid på svenska. ”Jag förstår inte, jag förstår inte.”
Men så i våras hände det. Vi satt tillsammans med barnen och åt lunch. Och vi frågade vad vill du ha? Maitoa, svarade hon. Mjölk. Vi såg att det släppte. Just där och då. Vi blev så glada.
Lassokastning
Sara Pittja kommer in glad och med uteluft runt ansiktet. Hon lämnade just lassokastningen på gården. Det yrsnöar i Luleå denna förmiddag. Det är språkvecka i Sápmi och samtliga barn på Charlottendal ska få en samisk touch i vardagen. Därför kastas det lasso. En träfigur med äkta renhorn ska fångas in.
Sara kommer från en renskötarfamilj och kan konsten att fånga ren med lasso. Hon har själv gått på samisk förskola i Gällivare och vill ge Luleåbarnen det hon fick på sin förskola. En uppväxt som gjorde henne stark och trygg i sin samiska identitet. Barnen i den samiska gruppen är nya i livet, ett till två år gamla, de kastar
inte lasso. Men det gör de äldre förskolebarnen på de svenskspråkiga avdelningarna på Charlottendal. Det går halvbra att fånga renen men stämningen är helbra, det vill säga uppsluppen.
Samiska ord flyger i luften. Soaphan! Boazu! Lasso. Ren. Just nu vid lassokastningen är de samiska orden norm. Så Sara är nöjd.
Men det bästa är kanske lavvon. Kåtan. Därinne pratar, läser och sjunger man. Ute finns en större lavvo. Det är trygga miljöer för barnen. Och trygg är också ett av de viktigaste ledorden i Saras pedagogik för barnen.
Förebild
Det råder en speciell kultur i personalrummet på Charlottendal. Förr var det tabu att prata ett språk som inte alla förstod. Idag är det okej.
Visionen för den tvåspråkiga förskolan Charlottendal är långtgående. Målet är att bli en förebild för hela Sverige och visa hur en förskola kan ta hand om nationella minoriteter. En skola där språk och kultur ses som en tillgång.
Hur det går?
– Hittills över förväntan! säger Kirsi.
Text: Sigrid Flensburg
