Kontrollstation

Svenska kyrkan har sedan relationsändringen stärkt den egna sakkunskapen i fastighets- och kulturarvsfrågor och är idag en betydande arbetsgivare som vidareutvecklar den kompetens som krävs för att förvalta de kyrkliga kulturminnena. Utefter de mått som finns tillhands för att mäta allmänhetens tillgänglighet till det kyrkliga kulturarvet har enligt Svenska kyrkans bedömning ingen väsentlig minskning skett sedan tidpunkten för överenskommelsen. Även under pandemin höll församlingarna kyrkorna öppna för enskild andakt, även om aktiviteterna i kyrkorummet naturligtvis inskränktes. Svenska kyrkan utvecklar också kontinuerligt nya möjligheter för både de egna församlingarna och andra samhällsgrupper att ta del av det kyrkliga kulturarvet som källa till 
kunskap samt delta i tolkningen av dem. Digitala och gränsöverskridande initiativ är viktiga verktyg i arbetet.

För att samarbeta och samverka i övergripande frågor som rör det kyrkliga kulturarvet har Svenska kyrkan ett organiserat tillvägagångssätt för dialog med Riksantikvarieämbetet, länsstyrelserna och många regionala museer. Svenska kyrkan arbetar också metodiskt för att utveckla nya samarbeten genom kunskaps- och utvecklingsprojekt. Utöver det är Svenska kyrkan aktiv i flera nationella och internationella nätverk för att stärka den egna kompetensen och överföra erfarenheter.

Svenska kyrkan har fördelat den kyrkoantikvariska ersättningen i enlighet med de intentioner som staten angivit. Sett till de åtgärder som är berättigade kyrkoantikvarisk ersättning står Svenska kyrkans medlemmar för ungefär hälften av kostnaderna. I relation till samtliga kostnader för vård, underhåll och drift för kyrkor och kapell utgör den kyrkoantikvariska ersättningen något mer än en fjärdedel. Den kyrkoantikvariska ersättningen ger viktiga spridningseffekter i den lokala och regionala ekonomin och bidrar till samhällets hållbarhet i alla dess dimensioner.

Varje år rapporterar Svenska kyrkan till regeringen om föregående års arbete med den kyrkoantikvariska ersättningen och det kyrkliga kulturarvet, och vart femte år lämnas ett underlag inför den aktuella kontrollstationen. Rapporteringen innehåller redogörelser för verksamhet, resultat samt iakttagelser som på kort eller lång sikt bidragit till måluppfyllelsen. Rapporterna innefattar också analyser och pekar på möjliga utvecklingsområden. Svenska kyrkans samlade arbete med det kyrkliga kulturarvet, tillsammans 
med fördelningen av den kyrkoantikvariska ersättningen, innebär en betydande investering i ett hållbart samhälle och bidrar till en mångfald kulturmiljöer som bevaras, används och utvecklas.

Den kyrkoantikvariska ersättningen ligger idag kvar på samma nivå motsvarande det uppskattade beloppet enligt 1996 års penningvärde, vilket innebär att den i realiteten successivt kraftigt sjunkit i värde med hänsyn till pris- och löneutvecklingen. Samtidigt har Svenska kyrkans ansvar för de kyrkliga kulturminnena minskat marginellt då antalet skyddade kyrkor som Svenska kyrkan äger och förvaltar endast är ett fåtal färre sedan relationsändringen. Svenska kyrkans förutsättningar att förvalta de kyrkliga kulturminnena är däremot kraftigt förändrade. Ansvarsbördan för Svenska kyrkan vilar idag på väsentligt färre medlemmar än vid relationsändringen 2000. 

Den kyrkoantikvariska ersättningens minskade värde innebär en ökad ekonomisk börda för församlingarna att med egna medel finansiera vård och underhåll av de byggnader som omfattas av den statliga skyddslagstiftningen, oavsett om verksamheten har bruk för byggnaderna eller inte. Konsekvenserna av en utebliven uppräkning av den kyrkoantikvariska ersättningen, i kombination med ökade kostnader, kan leda till att lågutnyttjade kyrkor kallställs och endast underhålls på en miniminivå.

Församlingarnas ansökningar har under en rad av år mer än dubbelt överstigit den kyrkoantikvariska ersättning som stiften disponerar, vilket resulterar i hårda prioriteringar och att angelägna åtgärder får avslag eller måste skjutas upp. Att vänta med åtgärder leder till att en underhållsskuld byggs upp och att fördyrningar eller skador kan uppstå. Den kyrkoantikvariska ersättningen måste höjas och därefter följa kostnaderna för förvaltningen om intentionen med det delade ansvarstagandet och överenskommelsen fortsatt ska vara giltig.

Svenska kyrkans kulturarvsförvaltning påverkas av förändringar i samhälle och omvärld. En långsiktigt hållbar förvaltning kräver ett proaktivt bemötande av den lokala församlingens utmaningar. I dag finns i forskning och inom Svenska kyrkan en kritisk diskussion och reflektion om hur lagstiftningen och dess tillämpning svarar mot församlingarnas aktuella behov. Det avser till exempel anpassningar av kyrkorummen för ett mer flexibelt nyttjande, former för sambruk av låganvända byggnader eller möjligheterna att avyttra byggnader som inte längre behövs för den egna verksamheten. 

En tillståndsprövning enligt kulturmiljölagen sker utifrån det enskilda kulturminnets kulturhistoriska värden, men bör också väga in betydelsen av att kyrkan används och kan utvecklas, om ett långsiktigt bevarande ska vara möjligt. För närvarande pågår ett arbete i församlingar och pastorat med lokalförsörjningsplaner, vilka kan vara en av utgångspunkterna också för kulturmiljöstrategier och ett framåtsyftande myndighetsarbete.

För att ett sådant arbete ska få genomslag krävs gemensamma ansträngningar för att förena 
målbilder samt samråd och samverkan i principiella frågor. Befintliga samrådsgrupper kan vara lämpliga forum för överläggningar och diskussioner, men vikten av att detta kommer till stånd och inriktningen för ett sådant arbete kan också behöva preciseras i regeringsskrivelse eller genom regeringsuppdrag till berörda myndigheter.

Om tillämpningen av befintlig lagstiftning inte förmår möta aktuella samhällsförändringar kan det i stället bli nödvändigt att helt eller delvis omarbeta bestämmelserna. Det är regeringen som har att bedöma behovet av en översyn av kulturmiljölagen, annan angränsande lagstiftning och formerna för ett sådant arbete. Utförliga konsekvensanalyser är viktiga, både utifrån kulturmiljöperspektiv och påverkan på Svenska kyrkans verksamhet. 

Inom specifika områden har tillämpningen inneburit utökade kulturmiljöanspråk på förvaltningen av de kyrkliga kulturminnena, framför allt då det gäller hanteringen av gravanordningar. Det är viktigt att lagstiftningen gör det möjligt för huvudmännen att bedriva en rättssäker och ändamålsenlig begravningsverksamhet där också finansieringen motsvarar statens anspråk. Beroende på utfallet av aktuella domstolsärenden kan en översyn behövas av berörd lagstiftning. 

Tillgängligheten till det kyrkliga kulturarvet är avgörande för dess fortsatta samhällsrelevans, och spelar också en viktig roll för delaktighet och demokrati. Allmänhetens tillgång till kyrkorummen genom aktiviteter och öppethållande är rimliga mått för tillgänglighet utifrån den tid när överenskommelsen tillkom.

Sedan relationsändringen har emellertid nya synsätt vidgat begreppet, samhällskrav och ambitioner tillkommit och tidigare okända verktyg utvecklats. Framtida bedömningar av måluppfyllelse bör därför inbegripa fler former av tillgängliggörande som kompletterar det fysiska. Om nya samhällsbehov uppstår eller krav ställs på digital dokumentation av kulturarv med stöd av nationell eller europeisk finansiering, bör Svenska kyrkan inkluderas i satsningarna i proportion till de kyrkliga kulturminnenas omfattning och betydelse.

En tydlig utgångspunkt för överenskommelsen är att staten och Svenska kyrkan ska samarbeta och samverka i övergripande frågor gällande det kyrkliga kulturarvet. Det gäller inom många områden. Omvärldshändelser har särskilt aktualiserat frågor om skydd av kulturarv vid hot om eller i händelse av krig. Ansvaret för att skydda kulturarvet från skada eller förstörelse av krig kan inte bäras av ägaren eller förvaltaren ensam, utan måste ske i samverkan.

Svenska kyrkan välkomnar det regeringsuppdrag Riksantikvarieämbetet fått om formerna för ett kulturskyddsråd, där Svenska kyrkan är en av de parter vars medverkan lyfts fram. Svenska kyrkans kostnader för skydd av de kyrkliga kulturminnena, som inte ryms inom det egna ansvaret enligt kulturmiljölagen och andra bestämmelser, ska rimligen också inkluderas i de budgetförstärkningar som aviserats för uppbyggnaden av det civila försvaret.

Det kyrkliga kulturarvet är en delvis outnyttjad resurs i det offentliga kulturarvsarbetet med sikte på en hållbar samhällsutveckling. Här finns utrymme för att höja ambitionerna i samverkan mellan Svenska kyrkan, myndigheter, kommuner och andra delar av civilsamhället. Åtgärder för klimatanpassning och energiomställning måste ske parallellt. Svenska kyrkans klimatengagemang är teologiskt grundat, med utgångspunkt i omsorg om skapelsen. Åtaganden för klimatet är vår tids stora samhällsfråga och församlingarna arbetar aktivt för att bidra till energiomställningen – en investering både för klimatet och ekonomin.

Solceller är idag en vedertagen och allmänt spridd installation som bidrar till allt större andel av den förnybara energin. De kyrkliga kulturminnena kan inte exkluderas från denna utveckling. Både samhället och Svenska kyrkan behöver goda exempel på hur energiomställning kan ske med utgångspunkt i det varierande bestånd av kyrkobyggnader som församlingarna förvaltar.

Kulturmiljölagen, den kyrkoantikvariska ersättningen och överenskommelsen är uttryck för statens och Svenska kyrkans gemensamma ansvarstagande för det kyrkliga kulturarvet. Enligt de statliga målen ska det offentliga kulturmiljöarbetet främja ett hållbart samhälle med en mångfald av kulturmiljöer som bevaras, används och utvecklas. De kyrkliga kulturminnena är en väsentlig del av kulturmiljöerna i hela landet. De finns i glesbygd, tätort och stad, vilket gör kulturarvsarbetet viktigt ur ett såväl lokalt, regionalt som nationellt perspektiv.

Många människor runt om i landet är ideellt engagerade i projekt och aktiviteter som rör kyrkans kulturarv, både det materiella och immateriella. Kyrkomiljöerna och kyrkorummen bidrar till igenkänning, förankring och samhörighet med platsen och människorna som levt före oss. Men det finns också 
aspekter i kyrkorummen som går utöver upplevelsen av historia. Med sin långa kontinuitet och förmåga att förhålla sig till förändring pekar de också mot framtiden. Kyrkorummen är ett levande kulturarv som har ett andligt och existentiellt tilltal, i högtid och allvarstid. De berättar inte bara om dem som gått före oss, utan också om hur vi förhållit oss till samtidens behov och utmaningar. Dagens kreativa lösningar blir morgondagens kulturarv.