Innehåll på sidan
Nils-Henrik Sikku berättar om nomadskolan
Mer än hundra år har gått sen en internatskola för nomader inrättades. En skola enbart för barn som levde nomadliv. Nils-Henrik Sikku var en av dem. Vid sju års ålder började hans resa.
Med förbud att fälla längtans tårar
Min unge kamrat, jag har lust att fråga dig en sak: Hur mår du idag? Ser du hoppets ljus i gryningen? Eller väntar tårarnas väg alltjämt på dig? Den väg du följt så många gånger, den dryga med hemska minnen. Med förbud att fälla längtans tårar, förbud att söka tröst i natten. Unge kamrat. Vore det bättre om du fått veta sanningen om en påtvingad resa utan slut? Berövad din vilja att få vara dig själv. Bedömd som mindre värd, onyttig nomad.
Vårt levnadssätt var inget värt
Du skickades till ett annat land med känslokallt klimat. Hur ser du på det idag, kamrat? Vi fick hålla oss i skog och fjäll, långt från alla andra. Det skulle bli vår framtid, alltid. Att äga eget hus och en markbit var förbjudet. Vårt levnadssätt var inget värt. Vi lärde oss att skriva och tala på främmande språk. Läsa Bibeln, sjunga psalmer, rabbla kungars rövartåg, utantill.
På internat skulle vettet bankas in
Vi stängdes in på internat, där vettet skulle bankas in. Vi matades med främlingskap istället för ärvda nyttigheter. Vi blev inhägnade, stukade, tystade. Samernas land skulle med hot och Guds välsignelse raderas ut. Våra sysslor och vår existens hörde endast ödemarken till. Vi var inte längre samer, bara lappar och nomader. Snart skulle vi vara borta för gott. Fritt fram att lägga beslag på allt vad naturen bestått oss med.
Ändå gav vi aldrig upp. Vi stod stadigt emot förtryckarens iskalla metoder. Visst. Gamle vän. Jag kan ana hoppets ljus i gryningen!
Nils-Henrik Sikkus vittnesmål på fler språk
Nordsamiska
Badjel čuohti jagi leat gollan dan rájis go internáhttaskuvla nomádaide ása-huvvui. Skuvla beare dakkár mánáide mat elle nomádaeallima. Nils-Henrik Sikku leai okta sis. Čiežajahkásažžan álggii su mátkki.
Olbmážan, mus lea miella jearralit juoidá dus: Got don veaját dál? Oainnátgo doaivaga čuovgga guovssogeažis? Vai vuordá go gatnjaliid geaidnu ain vel du? Dat geaidnu maid leat guorran nu máŋgii, dat guhkes lossa ahkitvuođa muittuiguin. Gieldu čierrut áibbašeami gatnjaliid, gieldu ohcat jeđđehusa idjaseavdnjadasas. Olbmážan. Livččiigo buoret jos duođa livččet ožžon diehtit bággejuvvon loahpahis mátkki birra? Du friddja miella rivvojuvvon, leahkit nu got ieš juo leat. Veardiduvvon árvvohit gealbbohis nomádan.
Du sáddejedje amas galbmalunddot váldegoddái. Got don oainnát dan dál, olbmá žan? Mii galggaimet bissut mehciin ja duoddariin, guhkkin eret iežáin. Dat galggai leahkit min boahtte áigi, agálaččat. Iežamet fásta orohahkii ja eananbinnái ii lean lohpi. Min eallinvuogis ii lean árvu. Mii oahpaimet čállit ja lohkat amas gillii. Biibbala stávet, sálmmaid veaisidit ja gonagasaid rievvumiid, olggul máhttit. Min vedde internáhtain, gos jearga galggai derpot sisa. Min borahedje amas vieruiguin árbemáhtu sadjái. Mii gáržžiduvvuimet, biinniduvvuimet, jávohuhttuimet. Sámi eanan galggai uhkidemiin ja Ipmila sivdnádusain jávistuvvot ollát. Min doaimmat ja eksisteansa gullui dušše ávdin eatna-miidda.
Mii eat lean šat sápmelaččat, beare nomádat ja láppárat. Fargga leimmet ollát jávkan. Friddja rievvut buot maid luondu addán midjiide leai. Eat mii dan dihtege vuollánan. Vuostálasttiimet buot fámuiguin soardi-deaddji galbma gieđaid vuostá. Nu lea. Rátnážan. Jáhkán doaivaga čuovgga ihtit guovssogeažis!
English (engelska)
More than a hundred years have passed since a boarding school for
nomads was set up. A school exclusively for children who lived nomadic
lives. One of them was Nils-Henrik Sikku. His journey began at the age of
seven ...
Tears of yearning not allowed
My young friend, I want to ask you something: How are you feeling today? Do you see the light of hope in the dawn? Or does the path of 15 tears still await you? The path you’ve followed so many times, the arduous one full of terrible memories. Forbidden to shed tears of longing, forbidden to seek solace in the night. My young friend. Would it be better if you had known the truth about an enforced journey with no end? Deprived of the desire to be yourself. Judged a useless nomad of little worth.
Our way of life had no value
You were sent to another country with an emotionally cold climate. How do you
see it all today, my friend? We had to stay in the forests and the mountains, far from everyone else. That was to be our future, always. Owning your own house and a piece of land was forbidden. Our way of life was worth nothing. We learned to write and speak in a foreign language. To read the Bible, sing hymns, recite the details of kings’ plundering raids, by heart.
Beaten to our senses at boarding school
We were locked up in a boarding school, where we were to have sense pounded in to us. Instead of the useful knowledge that should have been our inheritance, we were fed alienation. We were corralled, crushed, silenced. Sami land was to be obliterated with threats and God’s blessing. Our activities and our existence belonged only to the wilderness. We were no longer Sami, just Lapps and nomads. Soon we would be gone for good. All that nature had provided us with could be seized.
Yet we never gave up. We stood firm against the icy methods of the oppressor. Yes, old friend. I can just make out the light of hope in the dawn!
Med en dikt berättar Rose-Marie Huuva om rasbiologin
Prästen och hans tjänare gräver upp gravar
en rasforskare begär kraniet av ett samiskt spädbarn
en vass egg skiljer huvudet
ifrån det kallnade barnets kropp
familjen sörjer sitt barn
vid begravningen är modern och fadern
förskonade från vetskapen
att prästen signar deras barn
utan huvud till Guds salighet
Mor naken rädd framför det vita skynket
fotograferas från framsidan baksidan höger och vänster sida
och den skrämmande rasforskarens järnmått
som en pil genom huvudet
Efter 85 år i Uppsala Carolina Redivivas källare
hittar jag er
min mor min familj mitt folk
i rasforskarens 20 måttabeller i nakenbilderna
Min mor 8 år
värnlösa barn ingen skyddade er
ifrån de långskalligas övergrepp
I min samiska bibel läser jag
Herre vem får bo i din hydda/kåta?
Vem får vistas på ditt heliga berg?
Den som vandrar ostraffligt och
gör vad rätt är och talar sanning av hjärtat.
Jag har kommit till denna stora heliga kåta
med mina förfäder som ber om
att återigen få komma till gravarnas frid
Rose-Marie Huuvas vittnesmål på fler språk
Nordsamiska
Báhppa bálvváinis rokkai hávddiid
okta nálledutki gáibidii oaiveskálžžu
sámi njuoratmánás
bastilis dearri sirrii oaivvi
gáldnan máná rupmašis
bearaš moraštii máná
árpmus hávdádeamis
eadni ja áhčči eaba diehtán
ahte báhppa sivdnidii sudno máná
oaivvi haga impida ávdugasvuhtii
Eadni okto álás bálluin
vilges liinni ovdas govviduvvo
ovdabeali duohkebeali olgeš ja gurut beali
ja dat baldonas nálledutki ruovdemihttu
dego njuolla oaivvi čađa
85 jaga maŋil Uppsala Carolina Rediviva gealláris
mon gávdnan din
eatnán bearrašan álbmogan
nálledutki 20-logi sierra mihtuis ja alas govais
Eadni 8 jahggasas
máná riebutii oktage lean doppe suddjeme din
gohkesoaivvagiit veahkaváldimis
Mu Sámi Biibbalis logan
Hearrá, gi oažžu boahtit du goahtái
gii beassá ássat du bassi váris?
Dat gii lea rehálaš
ja dahká dan mii lea riekta
gean váibmu lea vuoigat ja ságat duođat.
Mon lean boahtan dá stuora bassi goahtái
min máddariigu geat ánuhit fas beasat hávddit ráfai
English (engelska)
The priest and his servant dig up graves
a race scientist requests the skull of a Sami infant
a sharp edge separates the head
from the cold child’s body
the family mourns their child
at the funeral, the mother and the father
are spared from the knowledge
that the priest asks God
to bless their child without a head
Mother naked afraid in front of the white cloth
is photographed from the front back right and left sides
and the terrifying race scientist’s iron measuring instrument
like an arrow through the head
After 85 years in the basement of Carolina Rediviva library in Uppsala
I find you
my mother my family my people
in the race scientist’s 20 size charts in the nude photos
My mother 8 years old
defenceless children no one protected you
from the abuses of the long-skulled people
I read the Sami Bible
Lord who may dwell in your hut / tent,
who is allowed on your holy mountain?
He who walks blamelessly and
does what is right and speaks the truth from his heart.
I have come to this great sacred hut
with my ancestors who pray
to once again be given the peace of the tombs
Ingrid Inga berättar om samisk andlighet
Samisk religion och andlighet har genom historien nedvärderats och framställts av Svenska kyrkan som hedendom, vidskepelse, djävulskonst och avgudadyrkan oförenlig med kristen tro.
Samisk religion och andlighet är en del av vår livsform och våra levnadsförhållanden som är starkt knutna till vårt traditionella bruk av marker och naturresurser i Sápmi.
Livet i samklang med naturen är andligt
Markerna och naturen är vårt hem där vår identitet, våra minnen, vår kultur, våra heliga platser, andlighet, våra näringar och vårt språk formats och upprätthållits genom årtusenden. Vårt sätt att leva i nära samklang med markerna och naturen är att leva andligt.
I vår andliga tradition är bönen och välsignelsen en del av vår vardag i betydelsen att vi lägger dagens arbete i Guds händer. Det påminner oss om Guds närvaro i allt det vi gör och om Guds omsorg om oss och om vårt ansvar att förvalta våra marker/vårt hem för nästkommande generation.
Samisk religion är en del av den kristna tron
I vår tradition är bönen och väl signelsen alltid knuten till goda handlingar och till tacksamhet och att vi är en del av Guds skapelse. Samisk religion och andlighet är en del av den kristna tron – om Svenska kyrkan är beredd att erkänna det.
Ingrid Ingas vittnesmål på fler språk
Nordsamiska
Sámi osku ja vuoiŋŋalašvuohta lea áiggiid čađa leamaš dulbmojuvvon, ja Ruoŧa girku lea dan atnán báhkinlaš vearreoskun, neavrri bálva leapmin ja lea oaivvildan ahte dat ii soaba risttalaš oskui.
Sámi osku ja vuoiŋŋalašvuohta lea oassin min ja eallindilálašvuođas mii nannosit čatnasa árbevirolaš eanan- ja luondduriggodagaid geavaheapmái Sámis.
Eatnamat ja luondu lea min ruoktu ja dat leat hábmen ja bisuhan min identitehta, min muittuid, min kultuvrra, min bassi báikkiid, vuoiŋŋalašvuođa, min ealáhusaid ja min giela – jahkeduháhiid čađa.
Min vuohki eallit dáin eatnamiin ja luonddus mearkkaša ahte mii eallit vuoiŋŋalašvuođas.
Min vuoiŋŋalaš vierru lea ahte rohkos ja sivdnideapmi gullá min árgabeaivái, ja mii bidjat iežamet beaivválaš bargguid Ipmila olggiid nala.
Rohkos muit tuha min ahte Ipmil lea mielde visot min bargguin, ja ahte Ipmilis lea ovddasmoraš midjiide, ja mis lea ovddasvástádus hálddašit eatna miiddámet/ruovttumet boahttevaš bulvii.
Midjiide lea rohkos ja sivdnideapmi álo čadnon buriid daguide ja giitevašvuhtii, ja mii leat oassin Ipmila sivdnádusas. Sámi osku ja vuoiŋŋalašvuohta lea oassin risttalaš oskkus – jus Ruoŧa girku lea válmmas dan dohkkehit.
English (engelska)
In her testimony, Ingrid Inga talks about the Sami spirituality.
Sami religion and spirituality have historically been devalued and portrayed by the Church of Sweden as paganism, superstition, devilry and idolatry incompatible with the Christian faith.
They are part of our way of life and our living conditions, which are strongly linked to our traditional use of land and natural resources in Sápmi.
Life in harmony with nature is spiritual
These lands and the nature are our home in which our identity, memories, culture, sacred places, spirituality, livelihoods and language have been shaped and
sustained over millennia. Our way to live in close harmony with the land and nature is to live spiritually.
In our spiritual tradition, prayer and blessing are part of our daily lives in the sense that we place our daily work in God’s hands. It reminds us of God’s presence in all that we do and of God’s care for us and for our responsibility to manage our lands/our home for the next generation.
Sami religion is part of the Christian faith
In our tradition, prayer and blessing are always linked to good deeds and to gratitude and to being part of God’s Creation. Sami religion and spirituality are part of the Christian faith – if the Church of Sweden is prepared to acknowledge this.
Eric-Oscar Oscarsson berättar om kategoriklyvningen
»Fjällapparna äro de nomader som utgör själva kärnan bland lapparna. Det är de, som fullfölja sina förfäders traditioner och bäst bevara den lapska nationens säregna drag och kynne. Skogslapparna och fiskelapparna äro mer eller mindre vansläktade och afsigkomna lappar.«
Samhällets syn på vilka som var samer
Skogssamerna, som var bofasta vid sidan om renskötseln, skulle uppgå i den lappländska nybyggar- och bondestammen. Fiskesamerna bedrev inte renskötsel, utan höll sig med getter, och deras öde var att uppgå i det svenska arbetarproletariatet.
Ord av Biskopen Olof Bergqvist i Luleå 1908 som skulle äta in sig i tänkandet i hela samhällets syn på vilka som var samer. Genom sin opinionsbildande roll bidrog Olof Bergqvist till den kategoriklyvning som kom att prägla den svenska renbeteslagstiftningen.
Lagen skar som en rakkniv genom de samiska leden
1928 kom lagen som enligt den samiske ledaren Israel Ruong skar som en rakkniv genom de samiska leden. De tankar som nämnts ovan blev lag. Samer utanför renskötseln fråntogs de samiska rättigheterna, främst till land och vatten som de brukat.
Både i samhälle och kyrka assimilerades samer utanför renskötseln. Kyrkan har bidragit genom osynliggörande som ger ett perspektiv att de trängts undan till en tillvaro som kan uppfattas som en icke-existens som samer.
Vi tvingades till dubbelliv
Denna kategoriklyvning har drabbat min egen familj. Betraktade som svenskar och fråntagits rätten till att fiska i våra förfäders fiskevatten och snara ripa på fjällkanten. Tvingats in ett dubbelliv, i det tysta och undangömda som samer. I samhälle och kyrka betraktade och behandlade som svenskar, förnekad identitet. Kategoriklyvningens summa, för oss.
Erics vittnesmål på engelska
“The mountain Lapps are the nomads that form the very core of the Lapps. It is they that carry on the traditions of their ancestors and best preserve the unique features and character of the Lappish nation. The forest Lapps and the fisher Lapps are, to a greater or lesser degree, degenerate and decrepit Lapps.”
Society's view of who were Sami
The forest Sami, who were less-itinerant reindeer herders, were to be incorporated into the Lappish settler and farmer group. The fisher Sami did not engage in reindeer herding, they kept goats, and it was their fate to become part of the Swedish proletariat.
The words of Bishop Olof Bergqvist in Luleå in 1908 that were to etch themselves into the minds of the whole of society and influence views on 16 the general synod’s special service of worship 24 November 2021 which people were Sami.
As a shaper of public opinion, Olof Bergqvist helped put in place the division into categories that came to characterise the Swedish reindeer husbandry legislation.
The law cut razor-like through the Sami ranks
1928 saw the law that, according to Sami leader Israel Ruong, cut razor-like through the Sami ranks. The ideas mentioned above became law. Sami not involved in reindeer herding were deprived of Sami rights, mainly rights to the land and water they had worked.
Those Sami were assimilated in both society and the Church. The Church contributed by rendering Sami invisible, which makes it seem that they have been pushed aside into an existence that can be perceived as a non-Sami existence.
We were forced to live a double live
This division into categories has affected my own family. Regarded as Swedes and deprived of the right to fish in our ancestral fishing waters and snare ptarmigan on the mountain edge. Forced into a double life, in silence, and hiding as a Sami. Regarded and treated as Swedes in society and in the Church, denied identity. This was the outcome of the division into categories, for us.
Julia Rensberg berättar om språk- och identitetsförlust
Jag heter Julia Rensberg, 26 år uppväxt i Mora och hör till Ruvhten Sijte sameby, men numera bosatt i Jokkmokk. Jag läser regelbundet inlägg på sociala medier där många uttrycker en problematik i sitt sökande efter en samisk identitet. Vem är same? Vem får bära kolt? Kan man vara same och bo utanför Saepmie? Måste man kunna samiska?
Sorgen och tomrummet har blivit ett trauma
Det är stora komplexa frågor som måste ses på från flera olika perspektiv och i olika kontext. Varför frågan är komplex beror på de historiska övergreppen samer utsatts för. Dessa påverkar fortfarande många.
Det söks efter en samisk identitet som försvunnit en eller två generationer bakåt. Sorgen och tomrummet som blivit när familjer flyttat till städer och levt efter majoritetssamhällets normer har blivit ett trauma som följer med in i nutiden. Många har aldrig vågat berätta för sina barn om deras samiska uppväxt.
Vi måste lära oss mer om historien för att kunna läka. Vi måste lyfta berättelser om till exempel internatskolor, kyrkan och vissa prästers felande, skolornas roll i språkets förlust, stöld av marker och mycket mer.
Samiska är mitt hjärtas språk
Svenska är idag mitt förstaspråk, men samiska är och förblir mitt hjärtats språk och i markerna hittar jag språket. Jag har själv kämpat med att ta tillbaka mitt modersmål sydsamiskan. Det känns aldrig så naturligt att prata samiska som när man är ute i skog och mark, och framför allt i det praktiska arbetet inom samiska näringar.
I våra marker vilar språket, väntar på att få berätta och stötta i språkrevitalisering.
I boken De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna (2016) står det att från och med 1300-talet var det inte ovanligt att birkarlarna utnyttjade sina privilegier de var givna genom kyrkan på ett hänsynslöst sätt och direkta övergrepp förekom.
År 1340 utfärdades ett frihetsbrev som innebar att de som var kristna och spred tron samt de som förkristnades hade rätt att ta mark i besittning för sig och sina arvingar från lappmarken, dvs Saepmie.
Den direkta koloniseringen och tvångskristnandet fortsatte fram till 1900-talet.
Utan marker förlorar vi vår kultur
Svenska kyrkan är idag en av Sveriges största skogsägare, varav ca 40 procent, enligt kyrkan själv, är på våra traditionella marker. I kyrkoordningen benämns detta som prästlönetillgångar som ska förvaltas så att det ger bästa möjliga avkastning.
År 2015 beslutade kyrkomötet att ställa sig bakom att Sverige skulle ratificera ILO 169 och att dessa principer även skulle kunna användas inom Svenska kyrkans skogsbruk.
Det har alltså gått sex år och vad jag vet har ingen förändring skett ... Så länge kyrkan anser sig ha rätt att bestämma över samiskt territorium låter kyrkan koloniseringen fortsätta.
Utan marker förlorar vi vår kultur, identitet, språk och traditionella näringar. Jag hoppas att vi med denna ursäkt och genom tydlig handling tar steget in i en försoningsprocess tillsammans som allierade.
Julias vittnesmål på engelska
My name is Julia Rensberg, I’m 26 years old. I grew up in Mora and am a member of Ruvhten Sijte sameby (Sami association), but now live in Jokkmokk.
I regularly read posts on social media where people talk about the difficulties they have in searching for a Sami identity. Who is a Sami? Who is allowed to wear a Sami gákti? Can you be a Sami and not live in Sápmi? Do you have to know a Sami language? These are major, complex issues that need to be looked at from several perspectives and in different contexts.
Grief and emptiness became traumatic
The complexity of the issue stems from the historical abuses suffered by the Sami. These continue to affect many people.
People are searching for a Sami identity that has been lost for one or two generations. The grief and emptiness that arose as families moved to towns and cities and lived according to the norms of the majority society has become a trauma that carries over into the present. Many have never dared to tell their children about their Sami upbringing.
We need to learn more about history in order to heal. We need to highlight stories on subjects such as boarding schools, the failings of the Church and some priests, the role of schools in the loss of language, the theft of land and much more.
Sami is the language of my heart
Swedish is now my first language, but Sami is, and will remain, the language of my heart and I find the language in the lands. I myself have struggled to reclaim my Southern Sami mother tongue. Speaking Sami never feels as natural as when you are out in the forests and on the land, and especially when engaged in the practical work inherent in our Sami livelihoods.
The language is resting in our lands, waiting to tell its tale and support its revitalisation.
In De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna (The Historical Relations between the Church of Sweden and the Sami), a book published in 2016, we can read that, from the 14th century onwards, it was not uncommon for the birkarls, a settler group that controlled taxation and commerce, to ruthlessly exploit the privileges they were given by the Church, and this led to direct abuse.
In 1340, a charter of freedom was issued, giving Christians who spread the faith and those who had been Christianised the right to take possession of land for themselves and their heirs in Lapland, i.e. Sápmi.
Direct colonisation and forced Christianisation continued until the 20th century.
Without the lands we lose our culture
Today, the Church of Sweden is one of Sweden’s largest forest owners, and about 40% of this is on our traditional lands. In the Church constitution, this is referred to as returnal revenue on donations made to the Church, which are to be managed so as to provide the best possible return. In 2015, the General Synod agreed that new management models should be developed for forestry.
So 6 years have passed, and as far as I know the work has not progressed ... As long as the Church considers itself entitled to control Sami territory, it will allow colonisation to continue.
Without the lands we lose our culture, identity, language and traditional livelihoods. I hope that, with this apology and through identifiable action, we will enter into a reconciliation process together as allies.