En man som hette Lasaros låg sjuk. Han var från Betania, byn där Maria och hennes syster Marta bodde. (Det var Maria som smorde Herren med välluktande balsam och torkade hans fötter med sitt hår, och Lasaros som låg sjuk var hennes bror.)
Systrarna skickade bud till Jesus och lät säga: ”Herre, din vän är sjuk.” När Jesus hörde det sade han: ”Den sjukdomen leder inte till döden utan skall visa Guds härlighet, så att Guds son blir förhärligad genom den.” Jesus var mycket fäst vid Marta och hennes syster och Lasaros. När han nu hörde att Lasaros var sjuk stannade han först kvar två dagar där han befann sig, men sedan sade han till lärjungarna: ”Låt oss gå tillbaka till Judeen.”
Johannesevangeliet 11:1-7
Att leva tillsammans är rubriken för söndagen, och det är lätt att tänka att det handlar om att leva tillsammans i samma hushåll. Att vara kärnfamilj, och kanske också den utvidgade släkten, som mor- och farföräldrar mor- och farbröder och mo- och fastrar. När vi läser texten ovan så inser vi att det inte är fokus för denna söndag. Och det är sällan fokus i Bibeln faktiskt. Detta med kärnfamilj.
Jesus var fäst vid sina vänner, och jag kan inte låta bli att undra varför han dröjer med att gå i väg. Kanske har det med det där förhärligandet att göra, eller så var det något annat åtagande han hade, som evangelisten Johannes inte tyckte det var så viktigt att vi fick reda på.
Det jag tycker är fint i texten är detta att det ändå är självklart för Jesus att bege sig till Betania när han får bud om att Lasaros är sjuk. Han bryr sig om Lasaros, och hans systrar, och vill vara där för dem. Det finns ju alternativ till att besöka dem, som att skicka ett uppmuntrande brev till exempel. Eller kanske en uppmuntrande hälsning av något slag, det är lite oklart hur läskunnigheten var i dessa sammanhang.
Jesus visar omsorg om sina vänner på ett självklart sätt, och jag kan inte låta bli att tänka att så fysisk är jag inte ofta. Kanske ringer jag, eller skickar ett sms eller ett meddelande på Messenger. Eller om någon skrivit om läget på Facebook så trycker jag på svaret ”visa omsorg” och lägger till en hjärtemoji. Och i vår tid är det ibland av nöden att det är så. För jag bor långt ifrån många av mina vänner, ja till och med långt från mina barn. Dock bleve barnen sjuka, såsom Lasaros, skulle jag förstås resa till dem genast.
Hur visar vi omsorg om varandra på ett bra sätt? Personligen så blir jag rörd och glad när jag får hälsningar via sms, Messenger eller Facebook, fast det är klart, ännu mer uppskattar jag att mötas ansikte mot ansikte (och då menar jag inte via Zoom eller motsvarande).
Att leva tillsammans är inte alltid lätt. Varken på Jesu tid, eller nu. Dock är det gott att kunna finnas där för varandra, när det är möjligt på det sätt som är möjligt. Sedan kan jag fundera på vilka jag ska ha omsorg om. I Bibeln står det mycket om att ha omsorg om främlingen, änkan och den faderlöse (ja, det var ett patriarkalt samhälle). Vad betyder det idag? Vad tänker du som läser detta om det?
Lis Carlander, präst