Söndagen före Pingst

Söndagen före Pingst ”Hjälparen kommer”

Text: Joh 15:26-16:4
Jesus sade: ”När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. Också ni skall vittna, ty ni har varit med mig från början. Detta har jag sagt er för att ni inte skall komma på fall. De skall utesluta er ur synagogorna, ja, den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud. Och detta skall de göra därför att de inte har lärt känna Fadern och inte heller mig. Jag har sagt er detta för att ni, när den tiden kommer, skall minnas att jag har sagt det.”

Idag är vi i en mellantid. I torsdags på Kristi Himmelsfärds dag kom vi ihåg hur Jesus en gång slutade finnas här på jorden på det där tydliga konkreta sättet, i en vanlig människa. Jesus fortsatte sitt liv på ett annat sätt, i Gud. Och han sa ”Jag går bort för att kunna vara nära på ett nytt sätt – överallt, hos alla, hela tiden - jag ska sända min Ande.”

Det var i torsdags. Och på söndag ska vi minnas att den där Anden han talade om är här. Idag är mittemellan. Dagen har inte ens ett riktigt eget namn, söndagen före Pingst – som om hela dagen går ut på att vänta på nästa söndag. Vårt tema är: Hjälparen kommer. Som om Anden är på väg, men inte riktigt här än.
Kyrkoåret hjälper oss bland annat att beskriva viktiga saker i våra liv och vår tillvaro. Vi kan känna igen oss i dess rytm – och i berättelserna om hur det var en gång för Jesus allra första vänner och lärjungar.

De hade fått lära känna Jesus, på ett mycket tydligt sätt. De hade vandrat med honom, ätit med honom, samtalat med honom, rört vid honom, låtit honom förändra deras liv. En konkret och tydlig närvaro. Så hände det som inte fick hända – Jesus fängslades och dödades, deras vän rycktes ifrån dem och lämnade dem i sorg och vilsenhet. Så märkligt det måste ha varit för dem när han sedan började visa sig för dem igen – på ett annat sätt, det var inte lika tydligt längre för dem vem han var. Men när det kom till välbekanta handlingar, som att äta tillsammans, då kände de igen honom. Och lärjungarna verkar långsamt ha återvunnit tillit och känt Jesus närvaro. Så när de börjat landa lite – ja, då lämnar Jesus dem en gång till. Nu tänker han inte visa sig på samma sätt längre. Och vännerna får vänta i vilsenhet – igen. Vänta på den där Anden, Hjälparen. När ska Hjälparen komma? Hur ska det se ut? Hur ska det kännas? Och kommer hon att dyka upp överhuvudtaget?

De kastas onekligen lite fram och tillbaka under den här tiden. Får uppleva övergivenhet och frånvaro – som sen vänds i nya upptäckter av närvaro, nya upplevelser av Gud. De får öva sig i nya sätt att se och känna igen sin vän, i att inte förvänta sig att det ska se ut som det brukar. Och de får öva sig i att våga lämna det gamla, släppa taget och ge sig ut på nya vägar.

Och jag tror att vi kan känna igen oss. Jag tror att vi också har upplevelser av Gud, bilder av hur Gud är, var vi kan träffa Gud, hur det ser ut när vi är nära Gud osv. Vi vet kanske vilken plats Gud har i våra liv, hur våra liv ser ut och hur det är när Gud känns nära. Och så händer något. Ibland beskriver vi det kanske som att vi tappar bort Gud, eller att Gud känns långt borta, eller att vi gått så mycket upp i annat att vi glömt Gud. Och vi känner oss vilsna. Ibland kanske det är lockande då att tänka tillbaka och minnas: å, vad skönt det var den och den perioden i mitt liv. Tänk om jag ändå kunde hitta tillbaka!

Men tänk om det istället är lärjungarnas väg vi får ha som förebild? Kanske är det så i de stunderna, att det är dags att släppa taget om det gamla, att hitta nya bilder av Gud, nya dimensioner? Att känna igen Gud där jag inte gjort det förut? Att låta mitt liv förändras?
Jag tror inte att poängen med hela berättelsen om Jesus och Anden efter Jesus död är att Gud lämnar oss då och då, och vi får sitta och vänta på att Gud ska komma tillbaka. Tvärtom. För mig visar berättelsen tydligt åtminstone två andra saker: Den ena är att Gud aldrig lämnar oss. Vi behöver egentligen aldrig vänta. Även när det känns som om Guds Ande är långt borta är hon alltid inom oss. Jesus säger idag: Ni har varit med mig från början. Den heliga Anden, Guds andedräkt som andas genom varje levande varelse, genom varje växt, genom solen och månen, genom hela vår tillvaro – den är själva grunden till att vi lever och finns till. Den går aldrig att plocka bort. Och jag tror att vi får öva oss i att komma ihåg det. Att inte bara känna, utan att också våga luta oss tillbaka på Jesus ord idag: ”Minns det här!” säger han. ”Svåra tider kommer, det gör det i varje liv – men kom då ihåg att jag alltid är i er.”

Den andra som jag ser i berättelserna är att Guds väg inte går bakåt. Den går framåt. Gud är förnyelse. Om Jesus första vänner inte hade vågat släppa taget om sin ursprungliga bild av vem han var hade de aldrig känt igen honom som uppstånden, eller senare i den heliga Anden – och vi hade inte suttit här idag. Ser vi inte Gud exakt där vi gjort det förut – ja, då kanske det är dags att flytta blicken lite och upptäcka något nytt – för Gud vill leda oss framåt, så att vi inte fastnar, utan får utvecklas och växa.

Kanske är det mellantid idag – men det betyder inte att dagen hänger i luften och inte har något eget värde. För det är inte Gud vi väntar på – Gud finns redan här. Det vi väntar på är: Vad ska hända nu? Vilka nya vägar ligger framför oss? Vilka nya upptäckter? Var ska jag möta Gud härnäst, och vad kommer det att innebära i mitt liv? Gud lämnar oss aldrig, utan fortsätter att andas igenom världen – stadigt och regelbundet. Andas kärlek och värme, omsorg och möjligheter, förnyelse och mod. Och mitt i den livsströmmen – där får vi leva.
/Linda Isberg, präst