Inte sällan hör vi hur något beskrivs som himmelskt, och då i betydelsen att det är något fantastiskt, underbart och härligt. För ganska många år sedan nu gick det en reklamfilm på tv, kanske kommer några av er ihåg den. Det var en reklam för Philadelphiaost. Om jag minns rätt så visade den, i lite olika varianter, änglar med fluffigt hår och gloria som låg på moln och åt mackor med philadelphiaost på – och så var det en återkommande slogan: Philadelphia – himmelskt gott!
Jag måste säga att jag gillade den reklamen på något sätt. Oavsett om man gillar färskost eller inte, så använder den många av våra mänskliga bilder av himmelriket, änglar och glorior och moln; några av våra vanligaste bilder av det helt annorlunda, det finaste och bästa vi kan tänka oss. Och så placeras detta himmelrike mitt i det vanligaste av det vanliga – en ostmacka.
Ungefär som Jesus gör i texten vi fick höra, när han talar om att himmelriket finns inom oss. Jag känner så väl igen mig när han beskriver hur vi kan leta förgäves här och där. När vi ska hitta himmelriket i livet, tillståndet där allt är som det ska, tillståndet av kärlek och närhet och harmoni – då börjar vi ofta leta här och där. Vi kanske längtar efter en viss tidpunkt; om några månader när våren kommer, DÅ! Eller vi letar efter något annat särskilt; om jag bara hittade någon att dela mitt liv med, DÅ. Eller om jag bara kunde lära mig sluta stressa, DÅ vore min lycka gjord. Jag tror inte att det är något fel på att längta – längtan efter himmelriket, det goda, närheten, tilliten - den finns inom varje människa.
Men ibland tänker jag att det är som om vi är omringade av röster – både inifrån oss själva och utifrån, från normer och förväntningar och mediabrus. Röster som säger: Här borta, här är det som är det bästa! Där, ser du, där måste du vara för att bli riktigt lyckad! Och här borta, här finns himmelriket!
Mitt i detta kommer Jesus ord till oss, med ett försiktigt ifrågasättande: Kanske skulle du leta på ett annat ställe, och på ett annat sätt? Du behöver inte gå någon annanstans, du behöver inte bli världsbäst på någonting, du behöver inte bli någon annan. Himmelriket finns inom dig. Allt det som är det bästa och finaste vi kan tänka oss, tillståndet av kärlek och närhet och harmoni – det bär vi inom oss. Mitt i vår vardag, i det vanligaste vanliga. Var vi än befinner oss och hur vi än har det.
Det låter fint. Men det låter också svårt. Jag vet inte hur det är med er, men jag går i alla fall inte omkring och känner mig särskilt himmelsk. Och framför allt inte särskilt himmelskt god – det kan nästan låta kravfyllt, ska jag nu behöva vara det också?
Jag tror att det ställer till det lite för oss därför att vi inte är vana att se oss själva med Jesus ögon. Tänk om det är så att i våra ögon är vi ostmackor – men i Jesus ögon är vi himmelrike?
Jag tänker att i många sammanhang är vi vana att se oss ungefär så här. Det finns förväntningar på oss att vi ska klara av en massa, vara duktiga, orka och stå pall. Hålla ihop oss och ha ett hårt skal, så att vi inte går sönder. OM vi skulle gå sönder, då skulle det vara ett tecken på svaghet. Och svaghet – det tycker vi INTE om i vårt samhälle.
Självklart är det inget vi önskar oss själva eller någon människa, att vi ska gå sönder. MEN svårigheten tror jag är att när risken att gå sönder skrämmer oss så mycket att vårt enda mål blir att krampaktigt hålla ihop oss. Det enda vi ser är skalet utanpå, det som vi uppmuntras att visa upp; det vi är bra på, det vi är glada över, det som gör oss lätta att ha att göra med. Allt det andra syns inte. Vi blir en stängd mussla. Fin att titta på, i och för sig. Kanske skön att hålla i handen. Men det stannar liksom där. Vi har ingen aning om vad som finns innanför skalet. Tänk om den verkliga bilden av oss istället är den här: Himmelriket finns inom oss. Som en skinande pärla. Det är bara det att pärlan kommer helt till sin rätt först när vi vågar öppna lite på skalet. Jag tror att det här är en mer rättvisande bild av vem vi är. Jag tror att inom varje människa gömmer sig hemligheter; vackra, skinande hemligheter. Förmågan till allt det där som är himmelrike; förmåga att visa kärlek, förmåga att vara nära varandra, förmåga att arbeta för fred och harmoni, att dela livet med varandra.
Och ett av livets mysterier är nog att det är när vi vågar öppna det hårda skalet lite som himmelriket kan lysa igenom. När vi vågar finnas med ALLT det som är vi; det vi är bra på, men också det vi tycker är svårt. Det vi är glada över, men också det som gör oss ledsna. Vår trygghet, men också vår oro. Det är när jag öppnar mitt skal, och när du öppnar ditt, som våra innersta, våra himmelriken, kan mötas.
Vi behöver inte leta långt borta. Vi behöver inte bli någon annan. Vår längtan får istället bli en längtan till oss själva. En längtan att bli mer och mer de vi verkligen är. Att upptäcka hemligheterna inom oss och varandra, de skinande pärlorna som är vi. Himmelriket finns inom oss!
Luk 17:20-30
Tillfrågad av fariseerna om när Guds rike skulle komma svarade han: »Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.« Till lärjungarna sade han: »Det skall komma en tid då ni längtar efter att få uppleva en enda av Människosonens dagar men inte får det. Man skall säga till er: Där är han, eller: Här är han. Spring inte dit de pekar, rusa inte efter dem. Ty liksom blixten flammar till och lyser upp hela himlen från horisont till horisont, så skall Människosonen visa sig på sin dag. Men först måste han lida mycket och förkastas av detta släkte. Som det var i Noas dagar, så skall det bli under Människosonens dagar. Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom över dem och gjorde slut på dem alla. Eller som på Lots tid: folk åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, men den dag då Lot lämnade Sodom regnade eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla. Likadant blir det den dag då Människosonen uppenbaras.