De var nu på väg upp mot Jerusalem, och Jesus gick först. De var fyllda av bävan, och de andra som följde med var rädda. Då samlade han de tolv och talade om för dem vad som skulle hända med honom: ”Vi går nu upp till Jerusalem. Människosonen skall utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, som skall göra narr av honom och spotta på honom, prygla honom och döda honom, och efter tre dagar skall han uppstå.”Jakob och Johannes, Sebedaios söner, gick fram till honom och sade: ”Mästare, vi vill be dig om en sak.” – ”Vad vill ni att jag skall göra för er?” frågade han. De svarade: ”Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene till höger och den andre till vänster.” Jesus sade: ”Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag dricker eller döpas med det dop som jag döps med?” De svarade: ”Ja, det kan vi.” Jesus sade: ”Den bägare som jag dricker skall ni få dricka, och det dop som jag döps med skall ni döpas med. Men platserna till höger och vänster om mig kan jag bara ge dem som har bestämts därtill.” När de andra tio hörde detta blev de förargade på Jakob och Johannes. Jesus kallade till sig dem och sade: ”Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” Text: Mark 10:32-45
Det är starka texter vi läser på Fastlagssöndagen.
(De andra texterna kan du läsa längst ned på sidan.)
Kärlekens väg utmanar oss på många sätt och sätter oss i rörelse.
Vi är på väg (de första kristna omtalades som de som följde den ”vägen”).
Vart går vägen?
Den genom nödvändigheten.
Varenda människa vet något om detta. En annan människas ansikte är i sig en kallelse att ta vara på henne. När vi ser det lilla barnet och möter blicken så vet vi.
Martin Lönnebo skriver:
”Mitt första leende, öppet, utan förbehåll ropar: Här är jag, visst hör vi samman?Mitt leende är en vacker bro mellan himmel och jord.
Mina första tårar, öppet, utan förbehåll, viskar: Var är du?
Tårarna rinner som en varm ström genom universums kalla hav,
Min hand som söker en hand, frågar: Var är den?
Endast de förenade händerna är starka nog att bära livet.”
Emanuel Levinas, en fransk-judisk filosof, talar om den andra människan som utgångspunkten för både etik och praktik.
Att en annan människas ansikte är ett budskap till oss att ta vara på henne. Att vi i den andra människan kan ana Gud, den som är annorlunda än jag. Att kärleken är grunden för tron. Han skriver: “Faith is not a question of the existence or non-existence of God. It is believing that love without reward is valuable.”
Det är ingen tillfällighet att uttrycket ”vända ryggen till” betyder att vi avsäger oss nödvändigheten, avvisar den andra människan och avvisar hennes nöd. Men Jesus går upp till Jerusalem – han ser nöden och längtan, ser alla de bortvända ryggarna och döden och låter barmhärtigheten råda. Han ser rövarna på korset, han ser soldaterna som plågar honom, han ser översteprästerna på gården, flickan som frågar Petrus tre gånger om hans tillhörighet, ser sin mamma, Maria från Magdala och Johannes nedanför korset, ser dem alla, ser oss alla.
Kärlekens lämnar honom inget val, om han vill följa den.
Och det här känner vi igen – det är en av anledningarna till att de romer som sitter och tigger på gatorna och som har blivit förbjudna i vissa kommuner, provocerar oss med sin närvaro.
Dana, som sitter här nere, ställer frågan till dig och mig: Är jag en människa? Är jag någon du ser? Sedan är frågan hur vi ska hjälpa något vi kan prata om.
Vart går kärlekens väg?
Den går genom avslöjandet.
Jakob och Johannes ser sin chans och vill skaffa sig fördelar framför de andra lärjungarna. Fördelar de kanske tycker de förtjänar. De har ju gjort så mycket. Deras vänner däremot känner sig förbigångna. Att de har mage!!
Visst kan både du och jag känna igen situationen.
De har slitit och kämpat, de har gjort så mycket borde dem inte bli belönade? Den moraliska indignationen ligger på lut.
Var startar konkurrensen och viljan att komma först? Tävlingen om vem som är främst, bäst, klokast, frommast…
De tävlar om den bästa platsen, den bästa positionen.
- Tävlingsinstinkt? Den är ju bra på sprinterbanan, men knappast i mellanmänskliga relationer, knappast det som ska prägla en församling.
- Osäkerhet och ett behov att bevisa att jag duger något till?
Det är bra att vi försöker åstadkomma något, men om jag hela tiden döljer min osäkerhet och inte vågar tala om den kommer den att regera hela mitt liv och risken är att jag offrar både mig själv och andra på vägen.
- Självcentrering och brist på kärlek?
- Kanske rentav illvilja ibland, för att jag känner mig hotad?
Men både Jakob och Johannes och alla de andra blir avslöjade.
De är människor som vill väl och ändå händer detta.
Kärlekslösheten blir synlig, inte i sin värsta form, men ändå kärlekslöshet.
Kärleken kan aldrig bli en tävling,
nåden är inte kopplad till prestation,
barmhärtigheten är inget någon av oss äger, utan får.
Och det har de glömt, tappat.
De tycks mig naiva i sitt svar till Jesus. Ja, vi kan göra det samma. De har inte förstått vilka djupt mörker Jesus ska möta, ångesten och döden.
Men ändå säger Jesus att de kommer att dricka samma bägare och döpas med samma dop.
Jakob dör martyrdöden, men Johannes lever enligt traditionen tills han blir riktigt gammal. Så åtminstone Johannes dör inte på samma våldsamma sätt som Jesus.
Men ändå får de hoppets tecken som vi också får i dopet – genom död till liv.
Men ändå får de förlåtelsens tecken genom bägaren som vi också delar varje söndag.
Vart går kärlekens väg?
Den går på tvärs.
Jesus kallar samman lärjungarna och säger talar om makt och hierarkier – och så säger han: Men så är det inte hos er.
Men så är det inte hos er.
Och så vänder han på hela värdeskalan och visar på en människosyn som är helt annorlunda. En människosyn där ingen är föraktad och förtryckt, där varje människas plats är en möjlig mötesplats med Gud och därför helig.
En plats där sårbarheten, svagheten och utsattheten bemöts med respekt och omsorg och aldrig trampas ned.
En plats där barmhärtigheten är måttstocken.
Att hjälpa andra, att göra andra gott, att tjäna och ge sin kraft
för att andra ska få del av det goda.
Den som vill vara stor bland er ska vara de andras tjänare, allas slav.
Det har Paulus fattat: ”Jag bedömer inte längre någon på människors vis.”
Och nu måste jag komma med en brasklapp. Det här har använts inte minst mot kvinnor och människor som befunnit sig i underläge och då blir orden förtryckande. Du kan stanna där nere, det är ju ändå den bästa positionen ur Guds ögon.
Men Jesus säger inte detta till de som inte har makt i församlingen utan till lärjungarna som leder, Jesus talar om hela gemenskapen och då handlar det inte om att förtrycka någon utan om att lyfta upp varandra och bära varandra. Att tjäna varandra som Kristus har tjänat oss. Det finns alltid en ömsesidighet, inget förtryck.
Jesus sitter faktiskt utanför ICA här på Linero och tigger eller var du nu befinner dig – vem är mest utsatt? Där är Jesus.
Jesus går allra längst ned där vi inte vill vara och han faller ned i djupet och blir vårt bröd för att vi ska få leva. Låt oss ta emot det!
Lotta Miller/präst
Fransiskus bön
Herre, gör mig till ett redskap för Din fred.
Låt mig bringa kärlek där hatet råder.
Låt mig bringa förlåtelse där orätt har begåtts.
Låt mig skapa endräkt där tvedräkt råder.
Låt mig bringa sanning där villfarelse råder.
Låt mig bringa tro där tvivlet råder.
Låt mig bringa hopp där misströstan råder.
Låt mig bringa ljus där mörkret råder.
Låt mig bringa glädje där sorgen råder.
O, Mästare låt mig inte så mycket söka att bli tröstad som att trösta, inte så mycket söka att bli förstådd som att förstå, inte så mycket söka att bli älskad som att älska.
Ty det är genom att ge som man får.
Det är genom att glömma sig själv som man finner sig själv. Det är genom att förlåta som man blir förlåten.
Det är genom att dö som man uppstår till det eviga livet.
The Prayer of St. Francis
Lord, make me an instrument of your peace,
Where there is hatred, let me sow love;
Where there is injury, pardon;
Where there is doubt, faith;
Where there is dispair, hope;
Where there is darkness, light;
Where there is sadness, joy;
O Divine Master,
Grant that I may not so much seek
To be consoled as to console;
To be understood as to understand;
To be loved as to love.
For it is in giving that we receive;
It is in pardoning that we are pardoned;
And it is in dying that we are born to eternal life.
Kristi kärlek lämnar mig inget val, ty jag har förstått att om en har dött för alla, då har alla dött. Och han har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem.
Därför bedömer jag inte längre någon på människors vis. Och om jag också har uppfattat Kristus på det sättet, så gör jag det inte nu längre. Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst. Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning. Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet. 2 Kor 5:14-21
2 Kor 5:14-21
Stark som döden är kärleken,
lidelsen obeveklig som graven.
Dess pilar är flammande eld,
en ljungande låga.
Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken,
floder kan inte svepa bort den.
Om en man gav allt han ägde för kärleken,
vem skulle ringakta honom? Höga visan 8:6-7