Text: Joh 12:1-16
Brukar du alltid vara rimlig? Jag menar, brukar du alltid resonera dig fram till vad som är det enda riktiga att göra?
Handen på hjärtat? Nej knappast. Varför du och jag gör som vi gör bygger inte på rimlighet så ofta. Har vi tur är vår lön rimlig, om vi lönearbetar. Vi häller förhoppningsvis rimligt mycket vatten i blomkrukan när vi vattnar.
Vad är det som får oss att göra det vi gör? Ur vad kommer vår motivation? Om vi ska svara på frågan varför lever du eller jag så är rimlighet inte svaret.
Om jag berättade för dig att jag var kär, så skulle du nog tycka att det var konstigt om jag sa att det var rimligt att älska den jag är kär i. Va? är hon inte riktigt klok? Så går det du inte till.
Inte heller skulle du säga att en mamma/pappa ska älska sitt barn rimligt mycket.
Rimligheten är inte grunden för våra relationer, inte grunden för livet. Rimligheten är något som vi använder som ett hjälpverktyg. Som en spade, men den är inte jorden som ger växten.
För visst låter Judas rimlig. Varför i all sina dagar använda en hel årslön på en flaska olja? Varför ge sig hän på det där viset? Det är litet läskigt, så ohämmat och okontrollerat!
Judas är rädd och dessutom sniken. Johannes menar att Judas har en plan - han tänker ta av pengarna i kassan - som Judas sköter!
Judas drivs av girighet säger Johannes och jag tänker att Judas också är rädd. Rädd för att inte klara sig, rädd för att bli utsatt, rädd för att han har tankar och planer som inte går ihop med att höra till Jesu lärjungar. Planerna för att förråda Jesus är ju redan igång.
Ändå finns det ju något rimligt i Judas argument. Jag tänker på Europeiska centralbanken som byggt ett jättepalats i Frankfurt (som jag tror kostat 10 miljarder kronor) - då håller jag verkligen med Judas - det är inte rimligt.
Men det räcker inte med rationella argument, med att det verkar anständigt. Det är något mer som måste till.
Marias handling i Johannes berättelse är generös, överflödande, hon tar det finaste hon kan komma på. Hon ställer sig sårbar för andras kommentarer och ger sig hän. Hon reserverar sig inte. Hon drivs av kärlek.
Berättelsen om en kvinna som smörjer Jesus finns i alla fyra evangelierna. I Johannes och Lukas smörjer hon Jesu fötter, i Markus och Matteus smörjer hon Jesu huvud. Att smörja någon med olja har med kungavärdighet att göra. När kvinnan i Markus och Matteus evangelier smörjer Jesu huvud så gör hon som profeterna gjort genom Israels folks historia. Saul smordes till kung av Samuel. Hon gör något viktigt som sänder ett budskap till alla runt omkring vem Jesus är. Samtidigt är det en provokation att en kvinna gör detta, att hon har profetiska uppgifter, är profet, och pekar framåt vad Gud vill. I Lukas sägs det att hon är en synderska, här i Johannes att hon är Martas och Lasarus syster, i Markus och Matteus sägs inte vem hon är - men däremot att - överallt där evangeliet berättas ska det berättas om henne. Kanske det var så provocerande att hon smorde Jesu huvud att Johannes och Lukas valde fötterna istället. Kanske var det två olika händelser.
Men Maria förstod på ett särskilt sätt något om Jesus som inte de andra i rummet gjorde. Hon tänker på kärlekens intåg och inte maktens, hon anar Guds djupaste barmhärtighet och inte girighetens samlande på hög.
Hennes nardusolja förbereder Jesus för hans svåraste uppgift, förbereder honom för hans lidande och död. Det kanske är så att endast kärleken kan vara någon slags förberedelse för döden, inte rimligheten och definitivt inte girigheten. Varken rimligheten eller girigheten håller att dö på. Kan inte bära oss.
Stackars Judas – han låter som en glädjedödare, en sådan som inte kan unna någon annan att ge sig hän, känna ohämmad glädje, som måste kommentera och dra ner om han kan.
Stackars Judas – jag tänker att skammen och rädslan tar överhanden och då bara måste han säga något. Marias kärlek rör vid hans egen bundenhet, hans egen skam över att vara fel.
Jesus tar emot Marias kärlek, hennes ömhet och beröring, tar emot hennes sinnlighet utan att utnyttja den. Han bara bejakar den och ser hur hon förbereder honom för döden.
Nu kan vi ju inte använda Marias nardusbalsam som argument för lyxkonsumtion, Jesus säger – de fattiga har ni ju alltid ibland er. Barmhärtigheten och solidariteten ska levas alla andra stunder, vi ska dela vårt bröd med den som är hungrig.
Det är kärlekens intåg i vår vardag, då blir det palmsöndag i vardagen också.
Översteprästerna känner sin ställning hotad och deras popularitet är i dalande. Det är svårt att hantera. Hur gör du och jag i det läget? Deras rädsla för att bli satta i marginalen gör att de tar till våld, de kanske tänker att deras värden och deras sätt att leva är hotat. Den där Jesus är det ju ingen ordning med. Bort med honom! Och Lasaros gör honom populär – bort med honom också. Det är inte svårt att förstå mekanismerna bakom översteprästernas handlande och ändå är det så fel. Och de missar ju något väsentligt, de förlorar kärleken, de förlorar det de egentligen skulle vara som Guds avbilder. De förlorar medmänskligheten, förlorar sin egen värdighet, förlorar barmhärtigheten – det som både går att leva och dö på.
Och visst känner vi igen detta från vårt samhälle – när kommunstyrelsen beslutar att tiggeri ska förbjudas för att vissa människor ska försvinna, när någon slår ner någon för att den är från ett annat land. När någon tänder eld på vår grannes hus för att hon är judinna! Det sker här runt omkring oss.
Nog behöver vi som Maria förbereda oss och delta i kärlekens intåg i vår stad, vi behöver palmsöndagens jubel inför Kristus!
Jesus rider in på en åsna, arbetsdjuret som orkar bära både murbruk, säd och oliver. Åsnan som blir utnyttjad och använd, som slits ned av sin tjänst. Kristus kommer inte på en stor ståtlig springare som kungar och makthavare brukade göra, har gjort genom århundradena. Tänk dig Putin eller Trump på en åsna rida in i Moskva eller Washington. Nog skulle det få många att le. Absurditeten framstår i all sin tydlighet. Något skulle hända med maktanspråken, med både deras självbild och andras bild av dem.
De skulle framstå som lite löjliga, det är inte ett riddjur för dem som vill utstråla makt. Jesus inte rädd för att framstå som löjlig och folket jublar, sjunger Hosianna – för att Kristus står för en annan slags makt, en makt som inte handlar om hot och våld, inte handlar om övergrepp eller girighet. Jesus går utanför all rimlighet – därför att Kristus Jesus är kärleken, kärleken som går i döden för oss, som delar den allra djupaste nöden, skammen, utsattheten och älskar oss tillbaka till Gud, till ett nytt liv.
Så vi har all anledning att ropa Hosianna Davids son Välsignad är du som kommer till oss ridande på en åsna. Hosianna!
Lotta Miller/präst