Text: Joh 11:18-27, 1 Mos 18:1-8
Hör ni den trettonde aposteln i dagens evangelium? Marta – som ofta blir placerad i facket – jobbiga kärringar som ingen vill lyssna på, men gärna drar nytta av. Hon som klagar för att Maria inte jobbar. Vad är det ni tänker på först när ni hör om Marta – är det hennes modiga bekännelse eller är det att hon klagar på sin systers passivitet, att hon arbetar i argt i tystnaden?
Hur kommer det sig att inte den här berättelsen om Marta som apostel, lärjunge är den som hörs mest? Här talar hon tydligt och klart. Hennes bekännelse till Jesus är lika stark som Petrus, som vi får höra på apostladagen, hon är modig och tar ett steg rakt ut i tro och dessutom kommer hennes bekännelse först, före Petrus. Marta den trettonde aposteln, som vi kanske inte ser. Låt oss lyssna till henne.
Jag kan tänka mig hennes sorg, syskonen som alltid stått varandra nära och så dör Lasarus. Inget är sig likt, världen är sönderslagen. Hon måste röra på sig i sin sorg, hon måste iväg när hon hör att Jesus är på väg, hon kan inte sitta och vänta.
Sedan tar hon ett steg rätt ut i tillit – ”Jag vet ändå att Gud ska ge dig vad du än ber honom om.” Vad har hon att förlora, hennes bror är redan död, hennes älskade bror – så hon tar en risk och utlämnar sig själv till Jesus. Och jag tänker att en människa i hennes utsatta position kan få just det modet, därför att någon eller något viktigt har gått förlorat och det finns ingen prestige, ingen fasad att upprätthålla, ingen mask att dölja sig bakom. Allt är omskakat. Det är en nåd att få vara med om en sådan stund, även om jag själv inte förlorat allt, så är jag med om något heligt. Gud kommer nära. Och det berör också mig och mitt liv, vad är det som håller Gud?
Sinnesromässan kan vara en sådan stund, där är tron på Gud och Guds förlåtelse en fråga om liv och död, där Guds kärlek blir synlig och fyller hjärtat med jubel för människor som deltar vet inpå sina bara skinn hur fruktansvärt livet kan vara, att hen kan förlora allt. Och att Kristus Jesus är där mitt i det förlorade livet.
Jesus och Marta för ett teologiskt samtal, ett samtal om tro och hopp, om död och liv. Hon har en egen röst och vågar tala, i ett samhälle och en tid där kvinnor inte skulle höras, och Jesus talar med henne, vilket han inte heller borde göra. För Jesus är Martas röst och tankar viktiga. Jesus bryter med sin tids barriärer mellan kvinnor och män, lyssnar och talar med den som inte har någon röst i samhället.
Så kommer Jesus ord: ”Jag är uppståndelsen och livet, Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.”
Det är starka ord till en sörjande syster och medmänniska. Det är påskens glädjebudskap igen.
I den följande berättelsen som kommer efter det som är evangelietext på söndag så uppväcker Jesus Lazarus och Marta och Maria får sin bror tillbaka. Men det innebär ju inte att Lazarus är odödlig, han kommer att dö som alla andra.
Det finns mycket kärlek i Jesu engagemang för Marta och hennes syskon, han gråter och är berörd i sitt innersta. Kärleken och medkänslan får honom att handla.
Och samtidigt är perspektivet större – orden gäller också oss, inte bara Marta, hennes syskon och de som var där.
Orden som ger oss hopp mitt i döden. Jesus som ger oss hopp och kraft mitt i livet som det är – med både liv och död, med trasighet och helande, med hopp och förtvivlan.
(Förresten har ni märkt att döden är en parasit – den finns bara i kraft att något/någon dör, den är inget i sig själv – den tar död på något, den blir inte något.)
Marta svarar JA, hon svarar i tro och hopp. Marta svarar att hon tror Jesus, hon lever i tillit till honom. Det är tro, att leva i tro på en person, i tillit till Någon – inte ett resonemang vad som är rimligt, inte ett antal satser som jag accepterar utan att lägga min tillit i Guds händer, att anförtro mig åt Jesus. Att Jesus Kristus berör mig, väcker mitt hopp och min tillit, min tro.
Så till 1 Mosebok: När Abraham sitter där i Mamres lund kommer Gud till honom och Sara. Mitt i öknens brännande sol står Gud där i tre personer. Det är en spännande berättelse – Abraham växlar mellan att tilltala Gud som en person och som tre. Här finns en av GT:s bilder för Gud som treenig.
Och jag tror många av oss har fått frågan – vad är treenigheten? Vad betyder den? Är Gud verkligen en om det finns tre personer?
Jag tror att treenigheten är viktig för vår tro och vårt liv. Den förskjuter hela tiden perspektivet och omfattar hela livet så som det är och är samtidigt mystik, något vi inte kan förstå och greppa.
Treenigheten innebär att Gud i sig själv är gemenskap, relation och rörelse. Gud är inte statisk, vi vill gärna att Gud ska vara det. Vi vill slå fast Gud och vissa sanningar – och nåde den som rubbar dem – världen och historien är fyllda av krig och våld för att någon vill att allt ska vara på ETT sätt och inte rubbas.
När vi börjar tro att det endast finns en sanning så hamnar du och jag fel. Vi ska öva oss i att vara sanna, och det innebär ju att du och jag kan vara sanna och olika, kanske t o m måste vara det för att vara sanna.
Ett förhållningssätt som utgår från att jag ska ha kontroll över allting fungerar ju inte, det blir ett fängelse– att försöka ha kontroll på livet leder ingen vart. (Däremot att veta var nycklarna hem finns är lugnande.)
Guds väsen som visar sig i Skaparen, Räddaren och Livgivaren skakar hela tiden om våra perspektiv och förskjuter det. Gud går aldrig att greppa och det tydliggör treenigheten.
När jag riskerar att hamna i en hård bedömning av den som är svag (t ex jag själv) ropar Guds röst i Kristus på barmhärtighet och nåd, när jag hamnar i kroppsförakt (inför mig själv eller någon annan) så kallar Gud på glädjen över skapelsen – en levande människa är alltid en kropp och blommorna står där för att påminna oss om skapelsens skönhet. När vi inte förstår varandra så ropar Guds Ande för oss att vi ska se gemenskapen, att vi ska låta Anden skapa enhet i mångfald och utan inspiration från Anden blir inte nya ting till, skapas inte gemenskapen och konsten.
Bilderna för Guds treenighet är många – triangeln med sina tre sidor som samtidigt är en enhet, ägget som innehåller både skal, äggvita och äggula, vattnet som kan vara både flytande, is och ånga och samtidigt alltid är vatten. Här finns bilderna för att hjälpa oss att förstå och samtidigt är Gud större än vår tanke, större än vårt vetande och våra bilder, vårt språk.
Det är ju också något Abraham erfar/känner när han möter Gud – han tar till allt han kan för att visa sina gäster gästfrihet, för att vara generös och mottagande, för att gästerna ska känna sig välkomna. Gudsmötet berör honom och sätter honom i rörelse, får honom att agera.
Abraham och Marta är förebilder i sin tro, i sitt agerande – och båda två får besök av Gud – blir berörda av Gud och det sätter igång dem. Låt oss be om att Gud berör oss. Amen.
/Lotta Miller, präst