Lyssna

Nyhet / Publicerad 25 december 2016

Ärkebiskopens julbön 2016

Ärkebiskop Antje Jackeléns predikan i Uppsala domkyrka.

Nu är det dags att ta emot det goda! Det som inte hanns med kan få vänta. Nu är det inte tid för några ”borde”. Julen är här. Tid för de ljuvliga orden och de vackra sångerna – som är ljuvliga och vackra därför att de andas hopp snarare än optimism, därför att de talar rakt in i vårt och världens mörker istället för att gömma det under tjocka lager julpynt: ”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram” (Jesaja 9:2). ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er” (Lukas 2: 10f). Jesus föds. Gud kommer till världen i Betlehems natt.

Varje år på nytt firar vi denna speciella födelse. Andra eminenta personligheter i världshistorien får ju nöja sig med att bli ihågkomna vart hundrade år eller så.

Med Jesus är det annorlunda. Honom talar vi om hela tiden. Hans födelsedag firar vi inte som ett jubileum av något stort som inträffade för länge sedan, utan som en aktuell händelse med fortsatt nyhetsvärde: ”Och över stad och land i kväll går julens glada bud att född är Herren Jesus Krist, vår Frälsare och Gud.” Julens glada bud hör hemma i tidningens A-del. Det är inte bara något för kulturdelen – dit hör det för all del också – men dess främsta plats är i nyhetsdelen, bland de goda nyheterna. ”Idag har en frälsare fötts åt er” – det är den goda änglanyheten. Och det första julängeln säger är ”var inte rädda”.

I många samtal som jag har haft under det här året har en replik återkommit påfallande ofta. ”Jag är orolig”, har människor sagt, trots att det ju egentligen går bra för Sverige. ”Jag är orolig”, har även jag sagt. Oron tycks kretsa kring en blandning av fyra farliga P: polarisering, populism, protektionism och det nyligen till årets ord 2016 utsedda ”post-truth”. Polariseringen drar isär och ställer emot varandra det som egentligen hör ihop. Populismen göder rädsla och sår split mellan det som kallas folket och dess förment enhetliga vilja å ena sidan och etablissemanget eller eliten som sägs ha tappat kontakten med just detta folk å andra sidan. Protektionismen strävar efter att utestänga världens komplexa verklighet i tron att stormarna som byggs upp någon helt annanstans inte kommer att härja på just vår trädgårdsplätt. Post-truth, efter sanningen, står för den skrämmande insikten att det tycks löna sig att ljuga. Tvärtemot vad beprövad filosofisk vishet och tio Guds bud har lärt mänskligheten. Mycket av det som är självklart vackert, gott och sant har hamnat under attack. Cyniker talar om godhetssignaler och säger förlöjligande ord om dem som hjälper människor i nöd. Där så kallad faktaresistens blir en dygd sparkas både stora och små sanningar med fötterna. Hat blir en verklighet att räkna med. Men förakt för ideal som är ofrånkomliga om vi vill ha fred straffar sig förr eller senare. Därav oron och rädslan.

”Var inte rädda”, säger ängeln. Rädsla finns också i kristet liv. Runt första advent besökte jag den koptisk-ortodoxa kyrkan i Egypten och hade åter igen tillfälle att uppleva något av de villkor som kristna syskon i Mellanöstern lever under. Det slog mig hur levande tanken på martyriet är i den koptiska traditionen, detta att vittna om sin tro med kropp och liv, ibland till priset av livet. På tredje advent exploderade så bomben alldeles nära den koptiska katedralen i Kairo och dödade människor som firade gudstjänst, framför allt kvinnor och barn. Martyriet är inte en tanke utan en verklighet för kristna på flera håll i världen. Anledning att vara rädd? Visst. Men uppdraget är större – att överallt vara bärare av kärlekens evangelium och ge röst åt rättvisa, fred och försoning.

Ett barn föds i vår mitt, med löfte om hopp och fred. Med löfte om sanning och kärlek. Ett barn som växer till att ge läkedom och helhet åt de behövande. Och som är en utmaning och provokation för dem som tror om sig att de vet allt, har allt och behöver inget. Ett barn som växer till att befria människor från skuld. Som inspirerar människor att älska sin nästa som sig själv, att gå en extra mil med den som behöver, att engagera sig för andras väl, för mänskliga rättigheter och för hela skapelsens välfärd, i samarbete med alla människor av god vilja. Det är detta Jesus gör också idag.

I barnet möts stor längtan och stora löften. Så är det alltid när ett barn föds. Synen av ett nyfött barn mobiliserar det bästa inom oss. Genom evolutionens långa historia har detta blivit ett grundmurat beteende. Våra reaktioner på att se ett nyfött barn varierar inte med kultur eller religion: viljan att skydda och vårda det nya, värnlösa livet verkar vara universellt mänskligt. Att hålla det varmt och torrt, att ge det näring och att överösa det med ömhet och smekningar.

Även barnet vi får denna natt förtjänar ett ömt mottagande. Glädjen och freden måste vårdas ömt för att kunna växa och bli starka.

Det här barnet talar till vår längtan efter att få betyda något i livet, att göra en insats som är helt och hållet gott. Till vår längtan att få leva som orädda människor. Så att vi kan stå emot det som splittrar gemenskap, det som ringaktar fakta och kunskap, det som stänger in, det som kränker sanningen. Så att vi kan möta varandra med öppenhet och värme. Så att vi, när den dagen kommer, även kan släppa greppet om det egna livet, utan att vi känner oss övergivna av den närvaro som strålar kring barnet i krubban.

Julen handlar inte bara om vår längtan efter närhet, gemenskap, kärlek och fred. Den handlar också om Guds längtan att komma nära. Tänka sig att den kraft som vi respekterar som den skaparkraft som råder bortom alla stjärnor ville födas till den här världen som ett litet barn! Som någon sagt: det måste nog vara sant, för det är alldeles för osannolikt för att någon skulle hitta på det. Gud blir människa – det är det mest radikala gränsöverskridande vi kan tänka oss. Här tystnar alla diskussioner om gränskontroller mellan samhällen, nationer eller grupper av stater. Här överskrids den mest radikala gränsen vi kan föreställa oss – den mellan skapare och skapat, mellan gudomligt och mänskligt. Gud kommer till världen. Det kan sägas på väldigt många olika sätt:

Den allsmäktige tar på sig svagheten
Den osynliga blir synlig
Den som fanns till före all tid går in i tiden
Jungfrun föder en son
Det andliga blir kroppsligt
Det abstrakta blir konkret
Idé blir materia
Ordet blir människa
Ljuset kommer in i mörkret
Sårbarheten visar sig starkare än makten.

Allt detta (och mer) kan sägas om julens stora nyhet. Var och en av dessa små korta meningar fångar en del av helheten. Ändå är varje mening så komplex att man kan samtala länge om den. I en lärdomsstad som Uppsala kan ju det vara goda samtalsämnen när julmaten väl satt sig!

Men ikväll får även lärdomen vila i insikten att just det mest geniala är oftast bestickande i sin enkelhet. Att Gud kommer till världen med löftet om fred och frälsning, uttrycks med ett språk som är det mest inneslutande man kan tänka sig: ett nyfött barn. Alla har möjlighet att läsa och förstå detta tecken och svara på det med den omsorg och ömhet som varje värnlöst liv förtjänar.

Ett nyfött barn kan inte lämna oss likgiltiga. Det engagerar våra bästa känslor och all vår välvilja. Det är så vi lever med Jesus Kristus: våra bästa känslor och all vår välvilja mobiliseras. Och det behövs. För än är inte Jesajas underbara profetia (om ljuset som strålar fram över dem som vandrar i mörkret och om slutet för stridsstövlar och blodfläckade mantlar) verklighet överallt. Än finns det stövlar som bärs i strid och nog hörs det stöveltramp. Än finns det mantlar som fläckats av blod. Vi ser dem på bilder från Aleppo, Mosul, och många andra platser där krig, konflikter, våld och terror har skördat offer också i år. Varje dag skadas barn i sina kroppar och själar. Än vandrar folk i mörkret utan att ljus syns.

Därför behöver nyheten om ljuset som övervinner mörker, nyheten om befrielse och försoning nå ut i världen, också genom oss. Över stad och land ikväll går julens glada bud att född är Herren Jesus Krist, vår frälsare och Gud. Barnets kraft och julens ljus vill göra oss till människor som ber om fred och som handlar som fredens människor.