9:de söndagen efter trefaldighet
Säger jag Gullegris men (för att nu citera Kapten Haddock) tänker Förpiskade luspudel – ja då lyser det i blodröd eldskrift i tankebubblan oppanpå.
Ett sånt skräckscenario!
Inte för att mina tankar rent generellt sett skulle framstå som så illvilliga, utan mer för att det skulle bli tydligt hur oerhört mycket tomt strunt jag öder värdefull tankemöda på. Och ajajaj så självupptaget det skulle låta. ”sitter inte den här tröjan ändå lite tajt…titta där cyklar hon…verkar vara motvind…slör är medvind…udda ord förresten - slör” osv osv – ett evigt ofokuserat tjatter.
Och jag bara frågar: hur tar jag egentligen vara på de gåvor jag fått av Gud? Vad har jag egentligen för fokus i livet? Blir det något av det pund Herren givit mig att förvalta? Tänk om det är finito basta idag. Tänk om Gud strax drar repet i livets Vasalopp allt medan jag fortfarande planlöst klämmer lagg i skidspåret.
Tid är en mänsklig uppfinning – en klok och användbar uppfinning. Den är emellertid ingenting Gud har skäl att fundera över. För Gud är all tid alltid Nu.
Som kristna lever vi i övertygelsen om att Jesus i en okänd framtid ska komma tillbaka samtidigt som vi vet att han redan är här och att det bokslut han ska göra är en realitet i detta ögonblick. Frågan till mig om vad jag gjort för Honom och därmed min nästa, ställs här och nu.
Vill jag kunna svara på den frågan på ett trovärdigt och äkta sätt måste jag allvarligt fundera över vad som är centrum i mitt liv. Vem eller vad är min referenspunkt på kartan? Vem stakar ut färdriktningen i mina tankebubblor?
Är det Jesus, kan jag vila trygg – är det allt det andra, kommer jag till korta.
”Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.” säger Herren.
Ja visst gör det ont när bubblor spricker – det kallas frihetens pris.
Johan Dalman, biskop i Strängnäs stift