Varje sommar utspelar sig samma scener när barnen börjar bada, så där kring midsommar. De kliver mycket försiktigt i vattnet, varje steg är noga övervägt och vattnet ses som något obekant – lockande men också skrämmande.
I slutet av sommaren är ingen trampolin och inget hopptorn högt nog för dem.
Vad var det som hände under sommarveckorna egentligen? Vattnet är det samma, visserligen några grader varmare i slutet av augusti än vid midsommar, och ungarna är också de samma.
Våga hoppa
Men ändå har något stort hänt. De har vågat hoppa. De har vågat tro, efter att först försiktigt ha prövat, att vattnet är deras vän, och att deras kroppar kan göra helt andra saker när de är i vattnet än de kan på land.
Jag tror att det är på ett liknande sätt för oss människor när vi närmar oss Gud. Först trevar vi lite försiktigt, klagar när det inte är som vi väntat oss – för att ibland ändå våga det stora språnget. Mod är svårt – rädsla är lätt.
Tilliten växer bäst på mager jord
Tillit, detta att våga ta språnget, är en märklig kraft. Ofta växer nog tilliten bäst på mager jord: i svagheten, i livets svåraste ögonblick. Då – när vi har nått botten, blir det tydligt att den tillit vi har kvar är mycket större än vi själva. Bodde den bara i oss, var en mänsklig skapelse, vore vandringen redan slut. Denna tillit, inte av mig utan för mig, bär oss vidare.
Makt, pengar, skönhet
Människan har alltid försökt skapa sig tillit på egen hand, genom makt, pengar och skönhet till exempel.
Jag vill ändå tro på en tillit långt bortom kroppskontroll, karriär och andra framgångrika livsprojekt.
Är det inte så att vi i någon mening har nått vägs ände för de moderna självförverkligande livsprojekten som ska ersätta Gud?
Jag vill ändå tro på en tillit långt bortom kroppskontroll, karriär och andra framgångrika livsprojekt.
Huvudet i väggen
Både när det gäller samhällsutveckling och personliga erfarenheter tycks vi människor ibland vara tvungna att slå huvudet i väggen innan vi är beredda att låta livet ta en annan riktning. När vi tömt ut alla möjligheter att skapa tillit genom våra olika projekt har vi kanske också rensat undan så mycket bråte att vi har förutsättningar att ta emot den stora tilliten genom Guds nåd.
En bön i Leipzig
Och det finns andra vi kan lära av. Just nu tänker jag på en speciell grupp människor. Jag tänker på den lilla grupp som på åttiotalet samlades till förbönsgudstjänst varje måndag kväll i Nikolaikyrkan i Leipzig i dåvarande Östtyskland. De bad om samhällsförändring utifrån Evangeliets löften. Många gånger var de mycket nära att ge upp, ständigt trakasserade av polis och myndigheter, men något fick dem att ändå fortsätta med bönen och lovsången.
Hösten 1989 hände något: då samlade gudstjänsterna först tusentals och senare hundratusentals deltagare som efteråt drog i demonstrationståg genom Leipzig och var med och drev fram de förändringar som öppnade Berlinmuren, återförenade Tyskland och bidrog till att skapa det nya Europa som vi nu lever i.
Tilliten kan förändra världen
Ofta var det bara runt fem personer som samlades på måndagskvällarna i mitten av 80-talet. Jag tror att deras tillit bottnade i just svagheten. De hade inget att förlora och allt att vinna. Det de gjorde var inte i första hand modigt och heroiskt, det vara bara nödvändigt. Fullständigt nödvändigt.
Fem människor som var med om att förändra världen för gott genom sin tillit. Det är en trösterik tanke med tanke på alla påfrestningar som Europa utsätts för nu. Och vi kan bara se tilliten utifrån vår svaghet tror jag. Vår svaghet som människor och vår svaghet som kyrka. Tilliten växer bäst på mager jord.
Håkan Holmlund, präst i Essinge kyrka