Prata med oss

Kontakt

Svenska kyrkan Besöksadress: Sysslomansgatan 4, Uppsala Telefon: 018-16 96 00 E-post till Svenska kyrkan

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Till innehållet

Lappförsamlingar befäste utanförskap för samer 

I Jämtland-Härjedalen existerade icke-territoriella lappförsamlingar åren 1746-1941 där samerna saknade rösträtt och kommunala rättigheter. Lapprästerna mottsatte sig varje förändring med argument av närmast rasistisk art.


Vid 1700-talets mitt bildades fyra så kallade lappförsamlingar i Jämtland-Härjedalen: Frostviken, Hotagen, Undersåker och Tännäs.

Kyrkan i Undersåker i Jämtland, här fanns en av de så kallade lappförsamlingarna. Bild: Ewa Almqvist/Ikon

Kyrkan centralt menade att det var viktigt med en särskild lappförsamling och att samerna fick egen pastor för att missionsarbetet skulle bli bra. För att minska avstånden mellan präst och församling byggdes nya kyrkor och kapell i fjälltrakterna.

Av samerna förväntades att de skulle komma ett par gånger om året till vigsel, dop och begravning, nattvardsgång och husförhör och annat som behövde klaras av. Lapprästerna och andra vittnar om både flit och lättja bland samer att infinna sig till gudstjänster och förhör om deras kunskaper och sedliga liv. 

”Det finns klagomål över kringstrykande och arbetsskygga lappar och över deras tidvisa ovilja att inställa sig till gudstjänster och examina hur de än ”uppmuntrades med all upptänkelig föreställning at sjelfva wara bekymrade om sin och sine barns eviga wälfärd”, klagade Lars Erik Festin 1798.

Predikanten Daniel Orstadius meddelar 1803 om Ovikensamerna  att ”i sina kojor hålla Lapparne sön- och helge-dagarne ordentlig bön, äro hjälpsamma inbördes, ehuru deras wälmåga i de sednare åren aftagit”. 

Samerna i Jämtland-Härjedalen segregerades i ett utanförskap som var markant från den övriga befolkningen genom att de var kyrkoskrivna i en icke-territoriell lappförsamling. Det fördröjde deras mantalsskrivning och samerna hade länge ingen rösträtt. 

Församlingarna saknade såväl kyrkoråd som kyrkostämma, där samerna kunde göra sin röst hörd. De var helt utanför det gängse samhällslivet i sina hemsocknar och kommuner. Hemkommunerna hade därmed inget ansvar för samerna och hårdast var kanske den bristande fattigvården, som skulle bekostas av de fristående lappförsamlingarna.      

Länsstyrelsen konstaterade 1906 ”att fattigdomen tilltagit för länets lappar” och föreslog regeringen en snar lösning, ”om man ville rädda denna folkstam från undergång”. Det förekom ett växande tiggeri från enskilda samer och tiggarfärder neråt landet. Allt högre statsbidrag täckte kostnaderna för lappförsamlingarnas fattigvård samtidigt som kommunerna motsattse sig att ta över fattigvården.  

Förbättringarna dröjde

Förändringarna till det bättre för samerna kom att dröja. I den politiska debatten på 20- och 30-talet föreslogs att kommunerna skulle ansvara för fattigvården, lappförsamlingarna upplösas, samerna mantalsskrivas i deras rätta församlingar och renskötarna beskattas som andra inkomsttagare. Lapprästerna motsatte sig dock varje förändring och kom likt kommunerna med argument av närmast rasistisk art.  

Rätten till skola

Prästen i Undersåker, Gunnar Arbman, menade att samerna borde gå i skola och åtnjuta fattigvård som en kategori för sig och att man inte kunde bortse från att ”lapparna utgöra en stam för sig, känna det så och betraktas så av den svenska befolkningen”.

Men bland prästerna kunde man med tiden också se att förändringen skulle förbättra samernas medborgerliga ställning. ”Det är inte precis tilltalande, att rasen ger anledning till församlingsbildning”, menade Gustaf Johansson i Hotagen som ville se en förändring.

Det skulle dock dröja ända till 1941 innan lappförsamlingarna var helt avskaffade.