”Är inte detta med förlåtelse kyrkans koncept?” frågade juristen lite underfundigt. Jag visste inte riktigt hur jag skulle svara för hon hade rätt och samtidigt lät det fel. Tanken att människan är en syndare som är i behov av förlåtelse är både bibliskt förankrad och tydligt betonad i luthersk tradition. För Luther är det inte enskilda synder som gör människan till syndare utan det är för att vi är syndare som vi begår synder. Juristen hade alltså rätt och samtidigt lät det för enkelt och ytligt. De som tycker att kyrkan ibland handlar för lättvindigt med förlåtelsen har förmodligen aldrig tagit del av vad som sker i biktrummet.
I själavården talar man om enskild själavård och bikt. Det som gör bikten till bikt är att den måste innehålla en syndabekännelse. Även om det i vissa situationer inte är möjligt att förmedla förlåtelse, då man t.ex. behöver fortsätta samtalet vid ytterligare något tillfälle, är det fortfarande bikt.
Dop och bikt
Det är ingen tillfällighet att bikten i Handbok för Svenska kyrkan kommer direkt efter ordningen för dopet. Dopet och bikten är djupt förankrade med varandra. I dopet har vi ”dött och blivit begravda med Kristus för att vi skall leva i ett nytt liv” (Rom. 6:4). ”Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit.” (2 Kor. 5:7). Som döpta är vi både förlåtna och samtidigt syndare, vi är både frälsta och ska fortsätta att arbeta på vår frälsning. Utifrån att vi genom dopet lever i Kristus får vi ständigt omvända oss till Kristus. I biktens bekännelse och mottagande av förlåtelse blir vi dem som vi i dopet redan är.
Att mötas ansikte mot ansikte
Bland det finaste jag läst om bikten fann jag en gång i teologen Dietrich Bonhoeffers bok Liv i gemenskap. Där talar han om bikten som platsen som öppnar för genombrott till gemenskap. Synden vill göra oss ensamma medan förlåtelsen gör oss delaktiga i gemenskapen. Bikten är ett genombrott till korset, skriver han också. Beskriver man sitt mörker inför en annan människa kan man förskonas från högmod och självgodhet. Den är också ett genombrott till visshet, hävdar han. I bikten blir förlåtelseorden sagda till mig av någon annan än mig själv. Det hjälper mig att inse och tro på att förlåtelsen gäller just mig.
I vår kyrkas tradition möts man i bikten ansikte mot ansikte. Bikt sker alltså inte i biktbås, via mejl eller SMS. Ska man hjälpa varandra att både tala sant om livet och ta ansvar för det man gjort är det viktigt att kunna se varandra i ögonen.
I bikten är det särskilt viktigt att tydliggöra att den sker inför Gud. Det är inför Gud man bekänner och det är på Jesu Kristi uppdrag som prästen förmedlar förlåtelsen. Då är det yttre inte oviktigt. Vid själva bikten, syndabekännelsen och förlåtelsen, kan det vara lämpligt att vara inför ett altare och att prästen markerar sig uppdrag genom liturgisk klädsel.
Falsk och äkta skuld
I den nya Kyrkohandboken för Svenska kyrkan står i anvisningarna för bikt att ”bikt kan föregås av samtal”. Själv skulle jag nog gärna läsa ”kan” som ”bör”. I bikten finns en möjlighet som den allmänna syndabekännelsen i gudstjänsten inte erbjuder, att få hjälp att se vad som är synd och vad som inte är synd.
För en enskild människa är det inte alltid enkelt att veta vad som är synd, dvs. är ett brott mot kallelsen att älska Gud över allting, sin nästa som sig själv. Vårt samvete är ofta en tillgång för att skilja fel från rätt. Dock inte alltid. Några av oss har känsliga samveten där vi upplever det mesta som fel och dessutom vårt eget fel. Vi kan dessutom lätt vara byten för de som lägger andras skuld på oss. Det är också lätt att blanda ihop frestelser med synd. Frestelser blir inte synd förrän man fallit för dem. Det är dessutom inte ovanligt att vi känner skuld för allt det vi inte orkar eller klarar av. Lider man dessutom av depressioner kan det mesta i livet bli en skuld som jag tror mig ska bära. Då kan det vara viktig att få hjälp att inse att våra mänskliga begräsningar inte är synd! Aposteln Paulus kan till och med tacka Guds för sin svaghet. För det är i vår svaghet som Gud blir synlig.
Om det är lätt att ta på sig falsk skuld är det också lätt att försöka smita från verklig skuld. När vi ska bekänna i den allmänna syndabekännelsen är det inte ovanligt att vi återupprepar vissa ”favoritsynder”. Problemet med dessa är att de ofta döljer de mer destruktiva mönstren och synderna i våra liv. De som skulle kräva omvändelse. Det är väl därför vi gärna hittar vägar att undkomma våra verkliga synder. Ett vanligt sätt är projektionen. Vi lägger skulden hos andra och tror oss därmed bli fria, vi gör dem till syndabockar. Andra sätt att ”smita” från vår skuld är att moralisera över andra. Jag försöker göra mig själv bättre genom att förminska andra. Jag kan också ursäkta mig själv, ”jag är bara en människa.” Att ursäkta är att friskriva sig från ansvar. Att bekänna är däremot att ta ansvar.
Nåd och ansvar
I det samtal som föregår bikten finns möjligheten att få stöd att sortera vad som i den upplevda skulden är verklig synd och skuld. Här finns också möjlighet att reflektera över vad ett ansvarstagande för sin synd kan innebära. I luthersk tradition har vi varit försiktiga med att tala om gottgörelse. Förlåtelsen som nåd ska inte skymmas av tanken att man ska kunna prestera rätten till förlåtelse. Det betyder dock inte att förlåtelsen inte bör få konsekvenser i våra liv. I den mån det är möjligt ska vi försöka rätta till det som vi genom vår synd har åstadkommit. Att hitta en god och möjlig väg framåt kan också vara en viktig del av det samtal som leder fram till själva bikten. Att ha tagit emot förlåtelse utmanar mig också att själv förlåta. ”Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.” Det kan handla om att förlåta de som på olika sätt gjort orätt mot oss och, det ibland svåraste, att kunna förlåta sig själv.
Förbön
I den nya kyrkohandboken har tillkommit en anvisning om att förbön kan infogas. Den ligger efter att förlåtelsen förmedlats och i samband med tackbön för förlåtelsen. Däremot finns ingen förbön formulerad i handboken och det är som det ska. Denna förbön ska vara personlig och anknyta till det som aktualiserats i samtalet. Här finns möjlighet att be över de sår som livet tillfogat, om Guds beskydd över den biktande och de människor som nämnt i samtalet och om Guds hjälp att kunna ta emot och leva i förlåtelsens glädje.
Bikten – en unik möjlighet
Bikten är en unik möjlighet med en unik tystnadsplikt. I vissa traditioner i vår kyrka är bikten vanligare än i andra. Tröskeln till att gå till bikt behöver sänkas, både praktiskt och tankemässigt. Det finns all anledning att som kyrka i förkunnelse och undervisning visa på bikten som en naturlig del av en människas andliga friskvård, en möjlighet till självkännedom och växande.
