Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Kyrkohandboken

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

De svenska kyrkohandböckerna genom historien

Som luthersk kyrka har Svenska kyrkan alltid haft en gemensam, bestämd ordning för hur gudstjänsterna och de kyrkliga handlingarna ska gå till. Den återfinns i de fastställda kyrkohandböckerna.

Högmässan har en mycket lång historia. Dess första del med bibelläsningar, böner och predikan, går tillbaka på synagogans gudstjänst på Jesu tid. Den senare delen bygger på Jesu handlande vid instiftandet av nattvarden och ur- och fornkyrkans liturgiska utveckling och gestaltning av detta. De äldsta skildringarna av en sådan gudstjänst är från omkring åren 100–150. Ordningen är till sin struktur gemensam för alla de stora kristna kyrkorna i världen idag.

Liturgi på svenska

I Sverige utgav Olaus Petri redan 1529 en reformerad kyrkohandbok med de kyrkliga handlingarna (dop, vigsel, begravning m. M.) och en högmässoordning 1531. Den var en teologiskt reviderad översättning av det medeltida latinska missalet (mässordningen) och fick officiell sanktion 1541 i boken Messan på Swensko. Predikan hade alltid hållits på svenska, nu skulle detta också gälla liturgin. Men den nya gudstjänstordningens införande i församlingarna blev en utdragen process.

Som ett led i reformationens genomförande trycktes 1614 ordningarna för både högmässan och de kyrkliga handlingarna i samma bok. Men någon liturgisk enhetlighet åstadkom inte denna kyrkohandbok och de liturgiska föreskrifterna och böneformulären kunde skilja sig åt mellan stiften.

I en strävan att uppnå enhetlighet utgavs 1693 en ”förbättrad och förmerad” utgåva av 1614 års kyrkohandbok. Den var anpassad till 1571 års kyrkoordning och 1686 års kyrkolag och präglad av 1600-talets lutherska ortodoxi. De stränga krav på liturgisk likformighet som påbjöds där skulle vara gällande i nära tre hundra år.

Ortodoxin luckras upp

Under det följande seklet luckrades 1600-talsortodoxin upp. Men den nya kyrkohandbok, som inte kom förrän 1811, skulle från olika håll möta stark kritik. På ett sätt som inte tog hänsyn till den stora liturgiska traditionen ströks eller omformulerades flera av högmässans liturgiska moment och en tung botstämning kom att dominera. I nattvardsmässan uteslöts prefationen. När akten på predikstolen samtidigt utökades kraftigt kom predikan att dominera och församlingen passiviserades. Förutom bibelläsningen, dagens bön och psalmerna tillgick högmässans liturgi exakt likadant varje söndag. En ordning för högmässa utan nattvard infördes. Också i dopritualet ströks flera liturgiska bruk och böner och talet om dophandlingen som Guds nyskapelse  tonades ned. En för framtiden bestående nyhet var att en ordning för konfirmation infördes.

Möte och dialog mellan Gud och kyrkan

Kritiken mot 1811 års kyrkohandbok ledde först till en rad partiella reformer. År 1894 kom en ny kyrkohandbok. Den ville återföra det svenska gudstjänstlivet till allmänkyrklig ordning och ”den lutherska kyrkans tidigare skick”. De moment som strukits 1811 återinfördes. Kyrkoårets omväxling markerades genom alternativa böner och som en nyhet kom den liturgiska musiken att ordnas i kyrkoårsvarierade serier. Det skulle vara en jämvikt mellan liturgi och predikan. Församlingen skulle aktivt delta i bekännelse, lovsång, tillbedjan och nattvardsgång. Gudstjänstens grundmönster sågs som ett möte och en dialog mellan Gud och kyrkan, det himmelska och det jordiska.

År 1917 infördes en ny kyrkohandbok, dock med endast marginella ändringar. Den nicænska trosbekännelsen som uteslutits 1811 återinfördes, liksom också introitus-sång ur Psaltaren på högtidsdagar, något som försvunnit redan 1614.

Liturgisk restaurering

I den kyrkohandbok som antogs 1942 gick man vidare med den liturgiska restaureringen av högmässan. Skriftermålet (med skriftetal, syndabekännelse och avlösning) hade dittills varit en fristående gudstjänst. Denna infogades nu i högmässoritualet. I allmänkyrklig ordning infördes en teologiskt fördjupande nattvardsbön, som erinrade om Guds frälsningsgärning genom Jesus och bad om Andens närvaro i nattvardsfirandet. Ordningar för veckomässa på vardagar infördes, liksom ett ritual för barngudstjänst. Nyheter var också alternativa ritual för konfirmation, och ordningar för vigning av missionärer, diakoner och diakonissor. Det inskärptes att kyrkohandbokens texter och anvisningar skulle följas i varje detalj och också den antagna gudstjänstmusiken fick förpliktande karaktär.

Församlingens aktiva delaktighet

1986 års kyrkohandbok föregicks av ett omfattande utredningsarbete under två decennier. Allmänkyrkliga liturgiska principer och reformatoriska ideal markerades såväl i struktur och enskilda moment som genom nya gudstjänstordningar. Nattvardsbönerna byggdes ut och fördjupades, botmotivet ersattes av glädje och tacksägelse och nattvardens sociala konsekvenser lyftes fram. Den firads nu allt oftare i huvudgudstjänsten. Församlingens aktiva delaktighet förtydligades och förbönerna skulle ha en lokal förankring. Särskilda ordningar för julotta, långfredagsgudstjänst och påsknattsmässa infördes. De kyrkliga handlingarnas karaktär av församlingsgudstjänster betonades och i dopordningen återinfördes dopljuset och dopfrågan. Den liturgiska enhetligheten hade givits upp redan 1968, då Kungl. Maj:t medgivit en omfattande försöksverksamhet i församlingarna. Kyrkohandboken präglades av reglerad frihet och alternativrikedom. En nyordning 1986 var att kyrkomötet självständigt antog kyrkans böcker, de stadfästes inte längre som tidigare av Kungl. Maj:t.

I 2017 års kyrkohandbok är den landsomfattande uniformiteten övergiven. Det är gudstjänstens ekumeniska struktur (Samling, Ordet, Måltiden, Sändning) som ses som det sammanhållande och det lokala eller aktuella sammanhanget ska komma till uttryck. Detta ger möjlighet till teologisk och liturgisk mångfald med koppling till både nutida tankeströmningar och liturgisk tradition.