DET GÅR INTE ATT VÄRJA SIG MOT STANKEN. Urin, avföring och ruttna matrester… Utanför ett skjul skäller en fastkedjad, mager hund. En äldre man river upp en plastpåse och börjar sortera gammal mat. Han lägger små kycklingbitar i en hög. Han samlar till familjens middag.
Det har nyligen regnat, och vi klafsar i leran. På den upptrampade sopstigen ligger gamla blöjor, trasiga glasflaskor och hopknycklad plast. Vi är i stadsdelen Tondo, där Manillas största soptipp breder ut sig. Här bor och arbetar tusentals familjer. En av familjerna är Ronalds och Boyets. Deras föräldrar är arbetslösa, dessutom missbrukar mamman droger.
Vi hälsar på i familjens krypin, som är tillverkat av kartongbitar och tygrester. Här finns inga sängar, de sover direkt på marken. På en plaststol, i det ena hörnet, sitter pojkarnas mamma. Hennes blick är frånvarande. Hon har en bebis på armen, och uppenbarligen ännu ett barn i magen – som är stor och rund.
– Här växte bröderna upp. De har aldrig gått i skolan. På dagarna har de sorterat skräp på soptippen för att hjälpa till med familjens försörjning, säger April Rose Mosheni Tabrizi, socialarbetare på Bahay Tuluyan.
Bröderna Boyet och Roland har nyligen flyttat till Bahay Tuluyan.
I dag är bröderna i Tondo för att hälsa på familj och vänner.
– Våra vänner bor i Tondo, men vi vill ändå bo på Bahay Tuluyan. Vi vill gå i skolan. Vi vill lära oss saker. Och vi vill äta oss mätta, säger Roland.
Brödernas pappa har sett fram emot sönernas besök. Han överraskar dem med en Coca-Cola. Vanlig Coca-Cola på burk har han inte råd med. Han har köpt Coca-Cola i en hopknuten plastpåse med ett sugrör som sticker ut. Ronald och Boyet skiner upp. De tar emot påsen, och dricker snabbt upp läsken. Sen säger de hej då, och pappan försvinner iväg på en cykel.
Bahay Tuluyans mobila team åker till soptippen ett par gånger i veckan. De leker med barnen och bjuder på mat. Det var under ett sådant besök som personalen fick upp ögonen för brödernas familj. Först var det brödernas lillebror som fick dem att reagera.
Jag drömmer om att få hjälpa andra barn som bor i Tondo.
Boyet 9 år
– Han var bara fyra månader och han var kraftigt undernärd. Mamman hade i princip bara matat honom med vatten sedan han föddes. Det är ett under att han överlevde. Han togs omedelbart till sjukhus, där han fick stanna i över en månad. Nu mår han mycket bättre och har lagt på sig i vikt, säger April Rose Mosheni Tabrizi, och visar mobilbilder på en leende liten pojke. Mamman tittar på bilden, men visar ingen reaktion.
I familjen finns ytterligare några syskon, bland annat en flicka som vill följa med sina bröder till Bahay Tuluyan. Gång på gång säger hon till volontärarbetaren: ”Jag vill vara med er”. Men mamman vill inte. Hon tycker att flickan är för liten för att flytta.
– Familjen har levt väldigt utsatt, helt utanför samhället. Inget av barnen fanns registrerade någonstans. Ingen var vaccinerad, och ingen har någonsin gått i skolan, säger April Rose Mosheni Tabrizi.
Bröderna tvingades tidigt bli självständiga. Sen de lärde sig att gå har de jobbat på soptippen. De har sorterat skräp, och letat efter mat.
– ”Pagpag” kallar vi matresterna. På tagalog betyder ”pagpag” att ”skaka bort smuts”. Vi skakar matresterna så att allt smuts faller bort. Sen kan vi äta maten, säger Ronald.
Framtidstro tack vare Bahay Tuluyan; "Det trygga huset"
Konflikterna mellan rivaliserande gäng pyr under ytan, och mitt under vårt besök i Tondo blir Ronald påhoppad av tre barn från ett rivaliserande gäng. Han släpas i marken och skrapar upp sidan av överkroppen. Vi är tvungna att fort bege oss tillbaka till Bahay Tuluyan. Barnen hostar ikapp i bussen på väg tillbaka till centret. Många barn som lever på gatan har tuberkulos.
Väl hemkomna till Bahay Tuluyan får barnen sin medicin. Sen är det middagstid. De större barnen hjälper till med matlagningen – i dag serveras svart ris, grönsaker, tofu och kyckling. Ronald och Boyet äter med god aptit, de lämnar inte ett riskorn på tallriken.
Ronald vill bli polis, Boyet vill jobba inom armén.
– Jag drömmer om att få hjälpa andra barn som bor i Tondo, säger Boyet. De konstaterar att livet ser väldigt olika ut – här på Bahay Tuluyan och i Tondo.
– Här får vi duscha varje dag. I Tondo duschar vi en gång i veckan. Då betalar vi för vattnet, säger Boyet.
– Vi saknar våra syskon, men vi vill vara här på Bahay Tuluyan, säger Ronald.
Det är kväll, och barnen gör sig redo för natten. Bröderna somnar först av alla. De sover tätt intill varandra på madrasser på golvet. De håller varandra i handen.