Det är starka texter på fastlagssöndagen.
Kärlekens väg utmanar oss på många sätt och sätter oss i rörelse. Vi är på väg (de första kristna omtalades som de som följde den ”vägen”).
Vart går vägen?
Den genom nödvändigheten.
Varenda människa vet något om detta. En annan människas ansikte är i sig en kallelse att ta vara på henne. När vi ser det lilla barnet och möter blicken så vet vi.
Martin Lönnebo skriver:
”Mitt första leende, öppet, utan förbehåll ropar: Här är jag, visst hör vi samman?
Mitt leende är en vacker bro mellan himmel och jord.
Mina första tårar, öppet, utan förbehåll, viskar: Var är du?
Tårarna rinner som en varm ström genom universums kalla hav,
Min hand som söker en hand, frågar: Var är den?
Endast de förenade händerna är starka nog att bära livet.”
Emanuel Levinas, en fransk-judisk filosof, talar om den andra människan som utgångspunkten för både etik och praktik.
Att en annan människas ansikte är ett budskap till oss att ta vara på henne. Att vi i den andra människan kan ana Gud, den som är annorlunda än jag. Att kärleken är grunden för tron. Han skriver: “Faith is not a question of the existence or non-existence of God. It is believing that love without reward is valuable.”
Det är ingen tillfällighet att uttrycket ”vända ryggen till” betyder att vi avsäger oss nödvändigheten, avvisar den andra människan och avvisar hennes nöd. Men Jesus går upp till Jerusalem – han ser nöden och längtan, ser alla de bortvända ryggarna och döden och låter barmhärtigheten råda. Han ser rövarna på korset, han ser soldaterna som plågar honom, han ser översteprästerna på gården, flickan som frågar Petrus tre gånger om hans tillhörighet, ser sin mamma och Johannes nedanför korset, ser dem alla, ser oss alla.
Kärlekens lämnar honom inget val, om han vill följa den.
Och det här känner vi igen – det är en av anledningarna till att de romer som sitter och tigger på gatorna och som har blivit förbjudna i vissa kommuner, provocerar oss med sin närvaro.
Människan som sitter vid din livsmedelsbutid, ställer frågan till dig och mig: Är jag en människa? Är jag någon du ser? Sedan är frågan hur vi ska hjälpa något vi kan prata om.
Vart går kärlekens väg?
Den går genom avslöjandet.
Jakob och Johannes ser sin chans och vill skaffa sig fördelar framför de andra lärjungarna. Fördelar de kanske tycker de förtjänar. De har ju gjort så mycket. Deras vänner däremot känner sig förbigångna. Att dem har mage!!
Visst kan både du och jag känna igen situationen.
De har slitit och kämpat, de har gjort så mycket borde dem inte bli belönade? Den moraliska indignationen ligger på lut.
Var startar konkurrensen och viljan att komma först? Tävlingen om vem som är främst, bäst, klokast, frommast…
De tävlar om den bästa platsen, den bästa positionen.
-Tävlingsinstinkt? Den är ju bra på sprinterbanan, men knappast i mellanmänskliga relationer, knappast det som ska prägla en församling.
-Osäkerhet och ett behov att bevisa att jag duger något till?
Det är bra att vi försöker åstadkomma något, men om jag hela tiden döljer min osäkerhet och inte vågar tala om den kommer den att regera hela mitt liv och risken är att jag offrar både mig själv och andra på vägen.
-Självcentrering och brist på kärlek?
- Kanske rentav illvilja ibland, för att jag känner mig hotad?
Men både Jakob och Johannes och alla de andra blir avslöjade.
De är människor som vill väl och ändå händer detta.
Kärlekslösheten blir synlig, inte i sin värsta form, men ändå kärlekslöshet.
Kärleken kan aldrig bli en tävling, nåden är inte kopplad till prestation, barmhärtigheten är inget någon av oss äger, utan får.
Och det har de glömt, tappat.
De tycks mig naiva i sitt svar till Jesus. Ja, vi kan göra det samma. De har inte förstått vilka djupt mörker Jesus ska möta, ångesten och döden. Men ändå säger Jesus att de kommer att dricka samma bägare och döpas med samma dop. Jakob dör martyrdöden, men Johannes lever enligt traditionen tills han blir riktigt gammal. Så åtminstone Johannes dör inte på samma våldsamma sätt som Jesus. Men ändå får de hoppets tecken som vi också får i dopet – genom död till liv. Men ändå får de förlåtelsens tecken genom bägaren som vi också delar varje söndag.
Vart går kärlekens väg?
Den går på tvärs.
Jesus kallar samman lärjungarna och säger talar om makt och hierarkier – och så säger han: Men så är det inte hos er.
Men så är det inte hos er.
Och så vänder han på hela värdeskalan och visar på en människosyn som är helt annorlunda. En människosyn där ingen är föraktad och förtryckt, där varje människas plats är en möjlig mötesplats med Gud och därför helig.
En plats där sårbarheten, svagheten och utsattheten bemöts med respekt och omsorg och aldrig trampas ned.
En plats där barmhärtigheten är måttstocken.
Att hjälpa andra, att göra andra gott, att tjäna och ge sin kraft för att andra ska få del av det goda. Den som vill vara stor bland er ska vara de andras tjänare, allas slav. Det har Paulus fattat: ”Jag bedömer inte längre någon på människors vis.”
Och nu måste jag komma med en brasklapp. Det här har använts inte minst mot kvinnor och människor som befunnit sig i underläge och då blir orden förtryckande. Du kan stanna där nere, det är ju ändå den bästa positionen ur Guds ögon.
Men Jesus säger inte detta till de som inte har makt i församlingen utan till lärjungarna som leder, Jesus talar om hela gemenskapen och då handlar det inte om att förtrycka någon utan om att lyfta upp varandra och bära varandra. Att tjäna varandra som Kristus har tjänat oss. Det finns alltid en ömsesidighet, inget förtryck.
Jesus sitter faktiskt utanför ICA och tigger.
Jesus går allra längst ned där vi inte vill vara och han faller ned i djupet och blir vårt bröd för att vi ska få leva. Låt oss ta emot det!
Amen
Lotta Miller, präst