”Jesus gick framför dem upp mot Jerusalem. När han närmade sig Betfage och Betania vid det berg som kallas Olivberget, skickade han i väg två av lärjungarna och sade: ”Gå till byn rakt framför er. När ni kommer in i den skall ni finna en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har ridit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er varför ni tar den skall ni svara: ”Herren behöver den.” De båda lärjungarna gav sig iväg och fann allt vara som han hade sagt. När de skulle ta åsnan sade de som ägde den: ”Varför tar ni åsnan?” De svarade: ”Herren behöver den.” Och de ledde den till Jesus och lade sina mantlar på den och hjälpte honom upp. Där han kom ridande bredde folk ut sina mantlar på vägen.
Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett. ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.” Några fariséer i folkmassan sade då till honom. ”Mästare, säg åt dina lärjungar att slita.” Han svarade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.”
Lukasevangeliet 19:28-40
”Om de tiger kommer stenarna att ropa” – det är starka ord som illustrerar den obändiga kraft som finns i visa skeenden. Det går inte att stoppa lärjungarnas jubel, och jublet drar till sig fler och fler människor, föreställer jag mig.
Vägen mot korset är dagens överskrift, och vi vet vad det innebär, men det gjorde inte lärjungarna. Jesus har försökt förbereda dem för vad som komma skall, men lärjungarna har inte kunnat ta emot vad han har haft att säga.
Samtidigt som lärjungarna jublar runt omkring Jesus, så vet han, att detta är början på en uppgörelse som kommer att bli svår. Och snart gråter han över staden, och allt vad som kommer att ske.
Finns det någon mer ensam än en människa som är mitt i en jublande folkhop samtidigt som hon själv känner sorg och förstämning?
Så kan livet vara ibland för var och en av oss. Det är glädje och gamman runtomkring, men vi kan inte ta till oss det, för vi vet att i just vårt liv kommer något som vi inte önskar snart att ske.
Mitt bland folket, mitt bland alla kärlekshyllningar, så är Jesus ändå ensam. Det är smärtsamt att se, även då vi bortser från vad ”vägen till korset” verkligen betyder.
Det är med vemod jag betraktar scenen med de jublande lärjungarna, de skeptiska fariséerna och den sammanbitne Jesus.
Och när jag igen läser passusen om de ropande stenarna, så kan jag se både hoppet i det så väl som olyckan. Stenar ropar med vittnesmål när människorna inte kan göra det. När människorna tiger av rädsla, eller för att de inte längre finns där, i krigets ruiner, eller efter svältens fasor.
Fariséernas ord till Jesus om att lärjungarna skulle sluta jubla och berätta vad de ville vittna om, skulle kunna vara sagda av människor också idag. Då kanske av människor med makt som inte önskar att det blir allmänt känt vad som hänt eller händer i krigsområden, eller där svälten går fram. För det skulle kunna ställa dem i dålig dager.
”Om de tiger kommer stenarna att ropa” – dessa ord ekar genom årtusendena mot alla orättvisor, mot all maktfullkomlighet med hopp om liv trots allt.
Lis Carlander/präst