Enheten i Kristus
Text: Johannesevangeliet kapitel 17, vers 9-11
Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina.
Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem.
Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.
----------
Det närmar sig slutet av Jesu jordiska liv. Johannes skildrar hur Jesus håller ett tal till avsked till sina närmaste. Judas Iskariot har just lämnat dem för att gå till översteprästerna. Stämningen är tät. Talet tar säkerligen en god tid i anspråk, och vi kommer in i slutet.
Jesus ber för sina närmaste, de som vandrat med honom i kanske tre års tid, som Johannes beskriver det. Han ber för dem, att de ska hålla kvar i det som han lärt ut. Därefter (vilket inte är med i dagens textutsnitt) ber han för alla oss som kommit till tro genom lärjungarna.
Bönen handlar om att vi ska leva så nära Jesus att vi lever i enighet. Redan där och då förstod nog Jesus att risken var överhängande att olika lärjungar drar åt olika håll – han hade ju sett det bland sitt eget folk, alla olika inriktningar av den judiska tron.
Bönen är en vädjan, till GUD om att inspirera oss till att se det gemensamma, till oss om att anstränga oss att göra samma sak.
Samtidigt vet vi alla att världens kristna på intet sätt är eniga, samtidigt, det är vi kanske: det vi kan enas om är att Jesus Kristus är vår inspiration, vår lärare, vår räddare, vår GUD som valde bli människa för att vi bättre skulle förstå GUD.
Var och en av oss kan stilla reflektera över hur vi genom våra liv visar att vi är kristna, och strävar efter gemenskap med GUD och andra kristna, ja med alla människor.
Som inspiration för denna reflektion vill jag lyfta fram de ord Jesus inledde hela detta långa tal med: ”Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig. I min faders hus finns många rum.”
Lis Carlander/präst