Helene och Rickard von Schrenk är båda ursprungligen från Sverige men träffades i Australien i mitten av 90-talet. Då hade Helene som kom hit som 15-åring med sin familj, redan bott här i flera år och Rickard som följt kärleken till Australien var också hemmastadd i landet. Några år senare gifte de sig och året därpå föddes deras första dotter.
”Då väcktes tanken att vi kanske skulle prova på att bo i Sverige som vuxna nu när vi fått barn. Min mamma hade också återvänt till Sverige för att ta hand om mina morföräldrar så det kändes som det var rätt tid för oss,” säger Helene.
Den lilla familjen flyttade in i Helenes systers lägenhet i Solna i Stockholm och båda fick snabbt jobb. Många av de vanliga orosmolnen löste sig därför naturligt, men ändå blev inte återvändandet till Sverige som Helene tänkt sig.
”Jag förstod att det inte skulle bli som det varit när jag växte upp men det kändes ändå som att jag fick en riktig verklighetsdusch,” skrattar hon.
Hon upplevde visserligen Sverige som mer effektivt än Australien men samtidigt mindre flexibelt. Dottern var mindre än ett år och eftersom hon var född i Australien var inte Helene eller Rickard berättigade till föräldraledighet. De behövde jobba, men förskoleplats var dottern för liten för. Helenes mamma fick rycka in och hjälpa till.
”Innan vi åkte till Sverige tyckte jag att Australien var rätt bakåtsträvande och långsamt. Jag tänkte att Sverige låg mer i framkant och det gjorde det också men samtidigt är Australien mycket mer avslappnat och det saknade jag.”
Helene upplevde stockholmarna som stressade och vardagen som en enda kamp för att få allt att gå ihop. Vintervädret gjorde heller inte saken bättre.
”Mörkret var värst och jag tyckte alla var så stressade hela tiden. Jag började gå lika fort som dem på mina promenader trots att jag inte hade någonstans särskilt att ta vägen. Jag saknade solen och enkelheten i Australien.”
Rickard hade lättare att anpassa sig, han hade heller inte bott lika länge i Australien som Helene. Hon tror kanske att deras upplevelse blivit en annan om de bosatt sig utanför Stockholm. I efterhand funderar hon på om Rickards hemtrakt Varberg skulle passat dem bättre. Men det mörka och kalla vädret gick inte att ändra på. Så när Helenes syster efter ett och ett halvt år skulle komma tillbaka till sin lägenhet och den lilla familjen inte hade någon självklar bostad längre, beslöt de sig för att flytta tillbaka till Melbourne.
Och när Helene saknar Sverige är hon gärna på Svenska Kyrkan, träffar sina svenska vänner i Melbourne eller firar de svenska traditioner som familjen fortfarande håller på. Numera har dottern tre yngre syskon och Helene håller fast vid att Australiens dyrare men mer flexibla system passar deras familj bättre.
”Vi har fyra barn och här kunde jag jobba deltid som egenföretagare och ha barnen på förskola lite när det behövdes. Det känns som om barnen här inte växer upp lika snabbt som i Sverige, de får vara barn lite längre och det gillar jag.”
Barnen känner sig i varierande grad svenska trots att tre av fyra aldrig bott i Sverige och bara varit där en gång på besök.
”Min äldsta son säger absolut att han är svensk om någon frågar. Det är en stark del av hans identitet och när Covid-19 är över kanske han behöver åka dit och utforska det. De andra barnen är mer blandade och har inte lika starka band till det svenska. Det är lite lustigt hur de alla ser olika på vilka de är,” säger hon.
Familjen har släkt både i Australien och Sverige men ångrar inte alls att de flyttade tillbaka till Melbourne.
”Det var finansiellt kostsamt att göra det vi gjorde men det har också varit oerhört bra för mig. Jag vet att det är här jag hör hemma för jag har provat på att leva på båda ställena. Nu när jag ser fantastiska sommarbilder från Sverige så är min längtan inte lika stor, för jag tänker på mörkret och hur kämpigt vi hade det. Det ger mig en jätteskön och trygg känsla att inte hela tiden längta bort till något annat,” säger Helene von Schrenk.
/Tina Zenou