Andra söndagen efter Trefaldighet ”Kallelsen till Guds rike”
Text: Luk 14:15-24
En av gästerna vid måltiden sade till Jesus: »Salig den som får vara med om måltiden i Guds rike.« Jesus svarade: »En man skulle ha en fest och bjöd många gäster. När festen skulle börja skickade han sin tjänare att säga till de inbjudna: ’Välkomna, allt är färdigt.’ Men alla hade de någon ursäkt att komma med. En lät hälsa: ’Jag har köpt en åker och är tvungen att gå och se på den, förlåt att jag inte kan komma.’ En annan sade: ’Jag har köpt fem par oxar och måste ut och se vad de går för, förlåt att jag inte kan komma.’ En tredje sade: ’Jag har just gift mig, så jag kan inte komma.’ När tjänaren kom tillbaka och berättade detta greps hans herre av vrede och sade: ’Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta.’ Och tjänaren sade: ’Herre, jag har gjort som du befallde, men ännu finns det plats.’ Då sade mannen till sin tjänare: ’Gå ut på vägarna och stigarna och se till att folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt. Jag säger er att ingen av alla dem som först blev bjudna skall få vara med på min fest.’«
Jag är lyckligt lottad som har och har haft människor omkring mig som kallar på mig. Ofta kanske det passerar förbi, sådär lite obemärkt, när någon kallar på oss. Som en del av vardagen. ”Linda! Vill du komma hit och hjälpa mig med en grej?” Eller ”Linda! Kom får du se!” Men att bli kallad på är ingen självklarhet. Till och med när det är lite irriterat ”Linda! Vad har du nu gjort?” Till och med då betyder ju själva detta att någon kallar på mig att någon behöver mig, räknar med mig och vill att jag ska vara med. Att bli kallad på förutsätter på något vis att jag är en del av en gemenskap och finns i ett sammanhang.
Jag är också lyckligt lottad som funnits i en gemenskap där jag fått höra ord om att just jag är kallad. Ord som handlar om att oavsett om jag just nu har människor runtomkring mig som tydligt kallar på mig, så kallar någon på var och en av oss, och vill att vi ska följa med. Ord som talar om ett rike där det inte är störst, bäst och vackrast som gäller – utan där vi blir utvalda för att vi är älskade.
Dagens tema är ”Kallelsen till Guds rike”. Stora ord, som kanske kan tyckas främmande för mig och mitt vardagsliv. Kallelse, och Guds rike. Men jag tror att det egentligen är ord som är väldigt nära. Jag tror att varje människa blir kallad på, av tillvarons innersta väsen. Även om vi kanske inte hör det konkret med våra öron, så blir våra namn ropade, viskade, sjungna. Vi är räknade med, vi har ett sammanhang. Kanske hör vi det i hjärtat, kanske genom en annan människas ord, kanske i varje situation som manar oss att på något vis förhålla oss till varandra.
Och jag tror att det är just sammanhanget, och att vi förhåller oss till varandra, som är, eller kan bli, Guds rike. Jesus talar ibland om Guds rike, och vi använder det som ett begrepp för ett svårfångat tillstånd som är Guds mening. Jag kan inte definiera det, men jag tror att jag anar det ibland. Och jag tror att Guds rike handlar om just gemenskap och sammanhang. Vi kallas till att följa med. Att bli kvar i Guds kärlek, att leva i kärlek till oss själva och varandra. I kallelsen drar Gud oss in i den gemenskap som i sig är målet. Vi ska inte bli ett fotbollslag bara för att kunna vinna en match. Eller ett arbetslag bara för att utföra en viss arbetsuppgift. Vi ska leva i gemenskap för gemenskapens egen skull. Det är den vi har att arbeta på. Var hittar jag min plats i gemenskapen? Hur ger jag plats åt andra? Hur kan vi leva tillsammans, fast vi är så olika, eller fast vi är så lika? Hur kan vi gestalta och konkret göra Guds kallelse, vara del i att dra varandra in i gemenskapen, att bjuda in?
För vi vet att det finns människor ibland oss som har svårt för att se detta, se sin egen betydelse och sitt eget värde. Som inte alls kan känna igen sig i tanken att de skulle vara viktiga i livet eller i världen. Min tro är att alla människor är precis lika mycket kallade till Guds rike som jag, eller som någon av oss, men av olika anledningar uppfattar inte alla av oss det. Kanske har människor i deras närhet inte förmått ge ord och form åt tillvarons röst, kanske har några aldrig fått uppleva att någon räknar med dem och vill ha dem med. Och denna vetskap lär mig hur oerhört viktigt det är att vara del i tillvarons kallelse. Att i de sammanhang jag befinner mig i göra mitt bästa för att förmedla till andra; du är sedd och räknad med, du spelar roll! För jag tror verkligen att det är sanningen om varje människa. Och jag tror att vi behöver få höra det. För först när vi upplever oss själva och andra som utvalda och viktiga, och vågar lita på det, först då kan Guds rike växa och bli tydligare och glimta fram oftare. När vi vågar säga till oss själva och varandra: ”Du är kallad! Du är sedd och räknad med, du spelar roll!
/Linda Isberg