Första söndagen efter Trefaldighet ”Vårt dop”
Text: Joh 3:1-8
Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemos och var medlem av judarnas råd. Han kom till Jesus en natt och sade: »Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare. Ingen kan göra sådana tecken som du utan att Gud är med honom.« Jesus svarade: »Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.« Nikodemos svarade: »Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?« Jesus svarade: »Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.
Vårt dop handlar det om idag, när vi står inför sommaren, den tid på året när vattnet kanske har allra störst betydelse för oss här i Sverige.
Lantbrukarna hoppas på lagom mycket regn för att grödor ska växa, hö komma in i rätt tid osv. Villaägarna behöver regn för att trädgården ska kunna grönska. Å andra sidan får det gärna vara uppehåll, så att man kan vara ute och grilla. Sommarlovslediga ungar längtar efter dagar utan regn, så att det blir skönt och lätt att vara ute. Det fiskas i sjöar och åar. När sommaren blir riktigt het behöver vi dricka mycket vatten för att inte torka ut. Vi låter sprinklern vattna bruna gräsmattor, svalkar oss med svala duschar, och kastar oss i hav och sjöar. Vattnet spelar en stor roll i våra liv.
Vanligt vatten. Precis sånt som vi häller i dopfunten. Vatten är vanligt – det finns överallt i våra liv. Ändå är det så betydelsefullt. Kanske är det den spänningen som gör vattnet till en kraftfull symbol. Vid dopet minns vi Jesus ord, när han talade om sig själv och Gud som livets vatten. Livets vatten – en benämning som ger en djup och öppen bild av Gud.
Vattnet är ett och samma – precis som Gud är en. Vi vet ju att allt vatten som finns i vår värld hör ihop. Vattnet vi dricker ur glaset när vi är törstiga, regndropparna som faller på oss, snöflingorna, sjöarna vi badar i om somrarna, havets mäktiga upprörda vågor, istapparna, tårarna vi gråter – allt hör ihop och är samma vatten – men det visar sig för oss på många olika sätt.
Jag tror att Gud visar sig för oss på minst lika många sätt som vatten gör det. Gud omsluter oss som vattnet vi badar i, smeker oss som tårarna som rullar nerför våra kinder, ruskar ibland om oss som det stormiga havet, leker med oss i det ljumma sommarregnet, släcker vår törst när strupen bränner.
Vattnet är nödvändigt för oss. Vatten är till och med alldeles avgörande för oss, för att vi ska kunna leva.
Jag tror att det är likadant med Gud. Gud är livsnödvändig, avgörande i våra liv. Utan Gud skulle vi för det första överhuvudtaget inte finnas till, inte vara skapade. Men utan Gud tror jag inte heller att vi skulle orka leva. Vi är inte skapade till att leva ensamma och klara oss själva. Vi är skapade som relationsmänniskor, vi behöver varandra och Gud för att överleva. Kanske kan vi säga att liksom våra kroppar behöver vatten för att överleva, så behöver våra själar Gud för att överleva. Och själen behöver Gud så mycket så att Gud finns i oss, och är en del av oss. Ni vet, våra kroppar består ju till stor del av vatten. Tänk om vi har lika mycket Gud i oss som vatten! Det tycker jag är en jätteskön tanke!
I vår kyrka har vi två sakrament – dopet och nattvarden. Ordet sakrament betyder helig handling. Men det grekiska ordet som används för sakrament är ”mysterium” och det tycker jag nästan är bättre. För det talar om hur omöjligt det är att förklara dopet och nattvarden. Det kan vi helt enkelt inte.
Jag tror det är därför Gud använder de vanliga sakerna, vatten och bröd och vin. Gud kan kanske inte förklara så att vi förstår med våra hjärnor – men Gud kan beröra. Vi kan känna vattnet – vilken form det än kommer i. Vi kan känna brödet och vinet på tungan och i strupen. Vi kan känna Gud. Jag tror att Gud finns i varje god beröring. Gud vill röra våra hjärtan – och vägen in till hjärtat går genom kroppen.
Kanske kan vi minnas det i sommar. Minnas att när regnet droppar på vårt huvud, eller när vi lägger isbiten i glaset, eller vattnet omsluter oss när vi kastar oss i havet – då är det samma vatten som en gång rörde vid våra huvuden i dopet – det är Gud som berör oss, som finns i oss och som omsluter oss.
/Linda Isberg, präst
Första söndagen efter Trefaldighet
”Vårt dop”