Bönsöndagen ”Bönen”
Text: Luk 18:1-8
Jesus gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp: »I en stad fanns det en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till honom och sade: ’Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till.’ Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: ’Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor, men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande.’« Och Herren sade: »Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?«
UNDRAN OCH FÖRUNDRAN
I veckan lyssnade jag på en föreläsning som handlade om omvärldsanalys. På många sätt var det en dyster bild som målades upp. Unga människor tror inte längre på framtiden. Vi lever våra liv i allt snabbare tempo – men vi har ändå inte mer tid. De stora berättelsernas död är ett faktum och vi använder marknadens och företagens ord för att beskriva vår tillvaro – ”det personliga varumärket” och att ”sälja in sig själv”. I detta finns också en rädsla gentemot det okända. De andra. Framtiden och klimatkrisen. Men föreläsaren sa också mycket klokt och hoppfullt – och något som jag tar med mig in i tankarna kring bönen och bönsöndagen: Han sa att människors andliga och existentiella behov är lika stora i dag som i vilken annan tidsepok som helst. Människans längtan, de stora frågorna, krisen och förundran över livet är i dag den samma. Även om vetenskapliga framgångar har svarat på många av våra undringar, så kan den inte ge svar på vår förundran.
BÖN OCH TRO
Bön är att tro. Tro är att be. Dessa två storheter förutsätter varandra och är samtidigt varandras ursprung och mål. Jag tänker mig att bönen är ett kraftfullt motstånd i en tid som vissa dagar präglas av hopplöshet och missmod. Bönen är en väg för oss att trotsa marknadens vilja att prissätta allt runt omkring oss – i bönens språk finns andra värden. Bönen är en väg för oss att formulera rädsla – och en hjälp att se att Gud går bredvid. Bönen är ett sätt att se och be för den andre – för världen och allt den rymmer. Bönen är en väg för oss som Gud ständigt håller öppen – Gud lyssnar oavsett. En ström av ord eller en ordlös suck.
Evangelietexten för bönsöndagen berättar för oss om en domare och en änka. Jag föreställer mig att änkan som Jesus berättar om står med rak rygg. Hon kräver rättvisa – hon tror och hon ber. Upphöjt huvud. Kanske höjer hon handen och tittar rakt in i domarens ögon. Vi kan anta att hon som änka hade det svårt ekonomiskt och socialt. Mitt i den tuffa tillvaron bestämmer hon sig för söka upp stadens domare. Domaren som är känd över hela staden för att vara tvär, elak och bitsk. Han vill helst inte bli störd och Jesus berättar att domaren ”varken fruktade Gud eller brydde sig om människor”. Men änkan har rätten på sin sida och hon får sina pengar – kanske beskydd, kanske ett löfte.
BÖNENS ENVISHET OCH ETT TROTSIGT HOPP
Vad berättar Jesus om Gud med den här liknelsen? Jo, att Gud möter oss, varje människa, var och en, i vår historia. Där du befinner dig just nu, där finns Gud. Med alla de svårigheter och glädjeämnen som är livet. Gud står på rättvisans sida – på din sida. Gud och du. Din tro på Gud – och Guds tro på dig. Liknelsen berättar också om en envishet. Bönens envishet? Vi blir aldrig klara med att be, och jag tror att det är en del av bönens syfte. Jag blir inte färdig i min bön, det fortgår som en puls genom hela livet. Och efter dödens gräns lever bönen vidare – Jesus ber för oss. Att vi aldrig blir klara i bönen säger också något om envisheten hos Gud: Gud vill fortsatt relation.
Bönen är en del av det trotsiga hopp som världen behöver. Bönens kraft är en kraft som även bär när omvärldsanalyser kan göra oss missmodiga och sorgsna. Bönen bär i ensamhet och vi bär varandra i bön. Bönen kan hjälpa oss att förstå bredden, längden, höjden, djupet i Guds kärlek. Men också att förstå oss själva och vad vi egentligen söker. Bönen kan hjälpa oss att förstå vad vår relation till Gud är. Kanske är bönen en längtan efter att se världen med Guds blick?
/Jenny Grimbeck, prästkandidat