Är det dårar eller synnerligen visa människor som möter oss i dagens texter? Jag vet inte, jag tycker det är lite gränsfall faktiskt. Vi har vant oss vid att se de här mänskorna som förebilder och tycka att de handlar bra. Men egentligen är det ganska märkliga saker de gör, att de bara vågar. Rachav som gömmer undan spejarna, Hebreerbrevets uppräknande av människor som utsätter sig för olika risker och inte minst männen som firade ner bädden med den lame till Jesus. Idag är de här mänskorna sammanklumpade som jag förstår det för att de alla handlade i tro, i tillit. Det var tro som fick dem att handla så rakt emot all logik och allt förnuft. Och tro och tillit är knappast något vi brukar värdera särskilt högt. Logik och förnuft smäller högre. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror det kan ha att göra med att logik och förnuft känns som en säkrare väg, en väg som vi kan ha mer kontroll över. När jag resonerar och handlar utifrån logik, så kan jag räkna ut och förutse vad följderna blir. Jag bestämmer själv.
Att handla i tillit däremot innebär att jag lägger mig själv i nån annans händer, jag släpper en del av kontrollen och lånar nån annans kraft. Det kan gå bra – det kan också gå åt skogen. Och jag kan inte själv styra – jag måste ta chansen. Som att gå ut på is – jag tar ett steg, och sen är det upp till isen om den ska bära eller brista.
Naturligtvis behöver vi använda vårt förnuft och vår logik, de är värdefulla gåvor som vi behöver för att leva. Och vi behöver få känna att vi har kontroll och kan styra. Men jag tror att vi också behöver tro och tillit. Så länge jag bara litar till min egen förmåga och det jag kan påverka så kan jag kanske känna mig säker – men jag är också begränsad. Jag kanske missar en massa för att jag inte vågar chansa. Jag kanske inte utnyttjar hela min potential – det finns ju faktiskt saker i tillvaron vi inte kan bestämma över och kontrollera. Och jag kanske går miste om de där stora, stora händelserna – att få uppleva kärlek, eller att få klara av det jag trodde var omöjligt, eller att få vara med om nåt jag inte kunnat föreställa mig. Jag begränsar mig själv och förminskar min värld.
För i tron, i tilliten, ligger en enorm kraft. En kraft som kan få både Rachav och Moses och oss att göra konstiga och ologiska saker. En kraft som kanske t o m kan göra det omöjliga möjligt ibland. Moses och de andras handlande kanske inte ser förnuftigt ut – men vi får komma ihåg att havet faktiskt delade på sig, och att Mose och de andra människorna klarade sig. Det omöjliga blev möjligt.
Och så den lame, och männen som bar hans bår. Kanske får dom idag vara med och berätta en viktig sak om tro och tillit – att vi får försöka vara rädda om varandra och om den tillit andra har till oss.
Just eftersom tilliten är en sådan kraft som kan få oss att göra saker som inte alltid är förnuftiga, så medför den ett ansvar. När vi litar på blir vi sårbara. Vi vet att när någon litar på någon som sviker dem, så brukar vi ofta av nån underlig anledning kalla dem för blåögda eller naiva. Vi lägger liksom ansvaret, skulden och skammen på den som trodde och litade på, istället för på den som svek. Och så länge vi gör så är det inte konstigt att vi är lite rädda för att handla i tillit…
Jag tror att vi idag uppmanas att återerövra tilliten. Att våga leva i tro och tillit, att visa varandra tillit, att ta vårt ansvar och vara varsamma med den tillit andra visar oss, och att försöka lita på Gud. Jag tror att vi har förmågan inom oss. Så mycket av vårt liv lever vi redan i tillit, utan att vi tänker på det. Det är inte bara när jag går på is som jag litar på att den ska bära – vartenda steg i livet, också på fast mark, är en handling i tillit – jag lyfter foten från den stadiga platsen där jag står och litar på att marken ska bära också där jag sätter ner den sen – det är faktiskt inget jag kan veta förrän jag prövat. Jag kan bara tro det.
Och jag tänker att om trons kraft är så stor att den får mig att våga leva mitt liv, ta steg efter steg – då kan jag också våga lita på och lämna mig mer och mer i Guds händer, våga ta också osäkra och ologiska steg och se vad det kan innebära för mitt liv. Gud begär aldrig det omöjliga av oss. Men jag tror att ibland kan vi få vara med om att Gud också gör det omöjliga möjligt.
Texter:
Josua 2:1-15, Hebreerbrevet 11:29-33, Mark 2:1-12