Spekulera eller vittna?
Det cirkulerar många rykten och falska nyheter i vår tid. För en del har det blivit strategi för att skapa oro, falska motsättningar och skaffa sig makt över våra sinnen. Det finns också dem som i sin oro sprider desinformation som de tror är riktig.
Det finns gott om spekulationer och det är inte bra för någon eller något. Det skapar bara oro.
Vi kan försöka så gott vi kan att inte sprida falsk information och hålla oss till det vi vet och själva har erfarenhet av.
Vi behöver vishetens Ande för att urskilja det viktiga och sanna.
Nu kan en ju tänka att kyrkan inte ägnar sig åt spekulation, men jag tror det finns stråk i kyrkans historia som vi behöver göra upp med.
För visst har det genom kyrkan historia funnits spekulationer om när Jesus ska komma tillbaka och folk som har räknat ut när det skulle bli och vetat bestämt vad som krävs för att inte bli utstött ur Guds rike. Spekulationer som farit iväg med människor som gjort att de lagt tyngdpunkten på alldeles fel ställe och dessutom skapat ohälsosamma sammanhang.
Det är inte bra. Grunden är säkert en stark längtan efter att Jesus ska komma tillbaka och den kan jag förstå och dela. Då blir allt och alla helade och helt. Det är ofta i ett väldigt svårt läge, som de apokalyptiska bilderna kommer, som ett sätt att förstå sin samtid.
Lärjungarna blir inte inbjudna att spekulera, inte stå kvar där på berget och tänka. De får ett löfte och sedan är det dags att gå ner igen, ner till byn och det vanliga livet, ner till sammanhangen där orden om Jesus och hans förlösande och befriande kärlek behövs, där de medmänskliga handlingarna behövs för att behålla hoppet i en svår tid, där vittnesbörden om det de själva varit med om kan delas. De ska berätta om det de själva erfarit och som bär dem.
De ska berätta om sanningen i evangeliet, om rättvisa och rättfärdighet för hela världen, om att älska sina fiender och om att dra in dem som befinner sig i marginalen och dem som är utstötta ur samhället. Världen behöver fler vittnen och färre som spekulerar om än det ena än det andra.
Stela nackar och förändring av nuet
Lärjungarna kunde ju stått kvar där och titta upp i skyn, stelnat i sin position och inte tittat sig omkring.
Och det vet vi ju hur ohälsosamt det är med stela nackar både i kroppslig mening och i bildlig mening.
Den som kämpar med en fysiskt stel nacke behöver hjälp av någon som kan mjuka upp och hjälpa. Det kan vara mycket smärtsamt. Den som har en stel nacke har svårt att se sig omkring och att böja huvudet.
Tänk om vi kunde tänka samma sak med våra inre stela nackar som gör att vi har svårt att lyssna till den som inte är som jag, som gör att det är svårt att förändras när det är nödvändigt, som gör att jag är rädd för det som jag inte ser och vet så mycket om.
Stela nackar som inte kan böja sig i ödmjukhet inför det som jag inte vet.
Jesu återkomst binder ju ihop och avslutar berättelsen om Guds rike och evangeliet. Men fokus är inte slutet utan nuet – det är förändring i nuet, det är Guds handlande här och nu som är i centrum.
Vad är det som behövs i nuet? Kanske samtal om bön – för det visar sig att många i vårt samhälle inte vet vad det är. Bön blandas ihop med någon slags önskelista, med en anti-medicinsk hållning och magiskt tänkande.
Men bön är något helt annat. Bön är relation till Gud. Bön är liv, och livet är som det är. Bön är längtan efter DEN som bär universum, efter Jesus som är barmhärtighet, efter den kärlek som inte fastnar i sig själv.
Kärleken vänder sig utåt.
Det är Kristi himmelsfärds kväll och vad är det vi firar?
Vi firar inte ett minne, inte ett naturfenomen som bryter mot naturlagarna, vi firar inte att tyngdlagen sätts ur funktion. Bilderna i Apostlagärningarna utgår från en världsbild vi inte delar idag.
Det vi firar är att Jesus nu är obegränsad av tid och rum för sin närvaro och kärlek. Vi firar att Gud är överallt och är Herre över allting. Vi firar att kärleken bryter våra gränser och vänder sig utåt.
Och när kärleken vänder sig utåt så händer det något med våra ramar. Med de gränser vi satt upp för livet.
Jag kan fundera över vår tid, våra ramar. Var finns den kärlek som vänder sig utåt och inte har det egna jaget och rädslan som centrum?
I vår tid finns så mycket rädsla som tar sig uttryck i kärlekslösa gränser, i avståndstagande från dem vid sidan om, i likgiltighet för den som inte är stark. Dem vi inte känner igen, vars seder inte är som mina, vars sätt att vara inte är som mitt. Hur kommer det sig att svenskhet har blivit något som stänger ute, något statiskt?
Nationalitet och identitet är laddat i vår tid och många farliga strömningar finns både i Europa och i andra delar av världen.
Gränserna blir viktigare än något annat. Rädslan tar över.
Vi behöver inte förlora vår identitet för att vi öppnar oss för vänskap med någon som inte är som du eller jag, tvärtom kan vår identitet och tro fördjupas och tilliten öka, kärleken vänder sig utåt.
Och en sak kan vi ju vara säkra på, kristen tro är inte svensk eller somalisk. Kristen tro är pingstens mångfald, världsvid och en gemenskap som hela tiden utmanas av sin Herre att vända sig utåt.
Det finns en frihet i Kristi himmelsfärds dag. Om mitt liv måste innehålla allt och alltid vara lyckat så stänger vi in oss, ramarna blir kvävande.
Det blir som en mur som stänger oss inne. Jesus spräcker den muren. Våra gränser är genombrutna och vår instängdhet i oss själva har inte sista ordet, det finns ett ljus som lyser i sprickan, en fortsättning, bortom de ramar vi ser.
Många kristna har blivit anklagade för ”you get pie in the sky when you die” – att himmelsperspektivet skulle göra kristna likgiltiga för vad som händer här och nu. Och den risken finns naturligtvis och den måste vi vara medvetna om. Att följa Jesus handlar ju inte om att var likgiltig för sin omvärld, för rättvisa och jämlikhet, solidaritet. Tvärtom. Verkligen tvärtom!
Och det är en frihet att få leva med gränserna sprängda – med ett himmelskt perspektiv. Jag behöver inte söka fullkomning i mitt eget lilla liv utan det finns ett större sammanhang. Att himlen kan hjälpa mig att inte ta ”struptag” på livet och lyckan.
Att jag med mina brister kan tjäna Jesus och medmänniskan.
Och jag tänker att vår tid och pandemin säger till oss: det går inte att gardera sig mot allt, det går inte att skydda sig mot allt. Vi är smärtsamt medvetna om detta nu.
Och då är det en frihet och glädje att veta att Gud har sprängt våra gränser och öppnar för något nytt gång på gång.
Guds kärlek vänder sig utåt till oss! Gud vill beröra dig och mig!
Lotta Miller/präst