Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
”Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem han har utvalt.”
När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem. Luk 2:1-20
Tänk att en tvåtusen år gammal folkbokföring kan vara ett tecken från Gud, ett meddelande om Guds kärlek till varenda en av oss.
Skattskrivning låter vackrare än folkbokföring, registrering, skatteindrivning.
Kejsar Augustus såg det som ett maktinstrument och en möjlighet att få in skattepengar från de ockuperade områdena.
Och då tror jag att de flesta av oss tänker mer som broder Tuck (björnen i Robin Hood filmen av Disney). När Robin Hood (räven) och alla de andra från Sherwoodskogen tagit tillbaka penningpåsarna från Sheriffen av Nottingham (Lejonet som sover med alla sina guldpengssäckar i sängen). På väg ut från Sheriffens borg ropar Broder Tuck: ”Pris ske Gud här kommer skatteåterbäringen!”
Men det finns fler sidor av saken (utan att diskutera skatter) – den gör ju Jesu födelse synlig.
Han är synlig. Minst 40 miljoner barn världen över är oregistrerade och finns inte officiellt. De finns naturligtvis för sin familj och för sina vänner. Men inte så att deras behov av skola, sjukvård och mat blir synliga. Det räknas inte, finns inte i statistiken och ingen kan föra deras talan.
Barnkonventionen från 1989 säger att alla barn har rätt till officiell identitet och nationalitet.
Julens berättelse handlar om att ett barn blir synligt, t o m änglar och utländska dignitärer kommer på besök.
ACT Svenska kyrkan har förstås läst julevangeliet och vill i julinsamlingen göra flickor världen över synliga.
Så låt oss höra julens evangelium om att låta barnen få synas och räknas med, både flickor och pojkar.
Det finns en spänning i Lukas berättelse mellan Kejsare Augustus makt som utövas med terror och hot, makten som tvingar folken till lydnad. Och det sårbara barnet i stallet som väcker vår medmänsklighet och vår omsorg.
Det är två helt olika slags makt. Makten i Rom hade ockuperat Palestina och människor tvingades lyda en regering de inte själva hade valt. Romerska medborgare räknades för mer än de som inte var medborgare.
Människors värde och röst var inte alls lika. Kejsaren talade om vad som gällde, ingen ömsesidig kommunikation eller ömsesidigt utbyte – nej, absolut inte.
I stallet hos barnet är situationen helt annorlunda. Barnets makt ligger i att väcka vår kärlek, väcka vår längtan efter närvaro och helighet. Det växer inifrån, inget man kan tvingas till.
Nödvändigheten kommer ur kärleken och ömsesidigheten, inte yttre tvång – det är så Gud vill få oss att växa och mogna i vår tro. Så är Guds kärlek till oss.
Jesus föds inte på en privat förlossningsklinik, inte ens på ett sjukhus. Allt är inte fixat och klart, allting är inte redo. Det behövs hjälp för att föda ett barn i ett stall. Det behövs handräckning – en bit rent tyg, vatten, stöd …
Mitt där i bristen, där inte allt finns som vi tror behövs föds Gud, där föds vår Frälsare för att dela vårt liv, ditt och mitt liv. För att inte mörkret ska få makt över oss.
Det kanske inte är så farligt om inte allt blir som vi har tänkt oss, ens under julen. Gud föds mitt i bristen, där inte allt är som Maria och Josef hade tänkt sig.
Det kan ju tänkas någon gång att rutinerna hindrar glädjen.
Kanske vi behöver bli litet rubbade ur våra cirklar likt Tyko Jonsson (Karl-Bertil Jonssons pappa i sagan av T Danielsson.)
Det finns något omistligt i att både ge och ta emot hjälp, att låta bristen få bli till ömsesidighet. Vi har inte råd att vara helt inneslutna i oss själva, så att inget annat än självcentrering och självförsörjning gäller. Vi tappar något livsavgörande. Det utesluter naturligtvis inte att vi själva har ett ansvar för våra liv.
Det finns kanske dem av oss som tvivlar på sin plats i världen och samhället. T ex har villkoren har hårdnat för dem som är sjukskrivna i vårt land, många unga människor skickas iväg till Afghanistan, ett land i krig. Och jag kan verkligen undra.
Jag tror inte vi har råd att undvara dem av oss som inte får plats i systemet, för då tror jag vi förlorar något viktigt, livsviktigt.
Det fanns inte plats för Maria, Josef och Jesus i dåtidens Betlehem, hur är det hos oss? Trots det föddes Jesus, trots det sprängde evangeliet fram. Det är både utmaning och hopp för oss.
Det som människorna i stallet hade räckte för att Gud skulle födas, så låt oss leta reda på det vi har – det räcker långt.
För Gud delar vårt liv. Vår Frälsare föddes i en grotta i Betlehem. Vi kanske har så det räcker och blir över?
Vårt samhälle bygger mycket på rationalitet och det är praktiskt och har gett många goda resultat. Men jag kan undra om vi håller på att förlora något livsviktigt. Rationaliteten är en hjälpvetenskap inte livets mening.
Jag tror inte vi har råd att undvara det heliga, det som är ogripbart för oss.
Herdarna i natten stannar upp och avbryter vad de håller på med, de tystnar för att lyssna, för att ta emot änglarnas budskap.
Guds helighet bryter igenom mitt i deras vardag och fyller dem med bävan och glädje, de kan inte gripa och hålla fast bara ta emot.
Glädjen bryter igenom, de fylls och världen blir aldrig mer den samma. Den är ogripbar – men för den skull behöver de inte vara rädda. Kanske vi med all vår rationalitet har blivit rädda för det vi inte kan fatta och rationalisera, rädda för sårbarheten, för att leva i tillit och ändå är det vår möjlighet – det ogripbara.
Det är till oss änglarna säger: Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket – också dig och mig.
Lotta Miller/präst