Text: Joh 9:1-7,24-39
Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.” Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon och sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.
För andra gången kallade de alltså till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: ”Ge Gud äran. Vi vet att den här mannen är en syndare.” Han svarade: ”Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.” De frågade honom: ”Vad gjorde han med dig? Hur öppnade han dina ögon?” Han svarade: ”Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna. Varför vill ni höra det igen? Kanske ni också tänker bli hans lärjungar?” Då snäste de av honom och sade: ”Du är hans lärjunge, men vi är Moses lärjungar. Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den här mannen kommer, det vet vi inte.” Han svarade: ”Ja, det är det märkliga, att ni inte vet varifrån han kommer, och ändå har han öppnat mina ögon. Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare, men om någon fruktar Gud och gör hans vilja, då lyssnar han till honom. Aldrig förr har man hört att någon har öppnat ögonen på en som var född blind. Om den här mannen inte vore sänd av Gud hade han inte kunnat göra någonting.” Då sade de till honom: ”Du föddes syndig alltigenom, och du skall undervisa oss!” Och de körde ut honom.
Jesus fick höra att de hade kört ut honom, och när han träffade honom frågade han: ”Tror du på Människosonen?” Han svarade: ”Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.” Jesus sade: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.” Då sade han: ”Jag tror, herre” och föll ner för honom. Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.”
Gustav Andersson rusar skrikande genom byn och blir fångad av folk som håller fast honom tills ambulansen och doktorn kommer. Ingen i hans familj har mött hans ögon, ingen har bekräftat honom eller lyssnat på honom. Så en dag så går han rätt ut i skogen och hoppas att någon ska leta efter honom. Han drömmer om att bli sedd. Men det blir han inte. När han till slut förtvivlad återvänder till byn så brister det och på vägen in börjar han skriker.
(Berättelsen kommer från en novell av novell av Lars Ahlin som heter ”Inga ögon väntar mig”)
Den blinde i dagens evangelium finns också i periferin. Lärjungarna talar om honom, men inte med honom. De söker fel, men inte kommunikation, inte helande.
Fariséerna är inte ett dugg bättre – de vill osynliggöra honom, de förlöjligar honom och talar om att det han har att komma med inte har något värde. ”Vi bryr oss inte om vad du säger, du har ingen talan!”
Var och en som känt detta vet hur ont det gör in på bara kroppen och hur svårt det är att lämna det, att bli hel igen.
Berit Ås som var professor i sociologi i Oslo och politiker skrev om härskartekniker som förtrycker, hon gjorde det utifrån upplevelsen att inte har blivit lyssnad på för att hon var kvinna i politiken, och jag tänker att det gäller både kvinnor och män, alla människor. De handlar om osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbel bestraffning, påförande av skuld och skam, objektifiering och våld eller hot om våld.
Känner du igen den blinde mannens situation? Både människorna omkring honom och hans kultur gör honom illa (Det måste vara fel på hans föräldrar).
Var och en som känt detta vet hur ont det gör in på bara kroppen och hur svårt det är att lämna det, att bli hel igen.
Jesus rör vid mannen, bryter osynligheten och skammen, bryter skuldens tunga ok. Jesus beter sig ju som ett barn! Han spottar på marken och blandar sen spottet med jord. Han smutsar ner sig som ett barn i sandlådan! Så gör väl inte vuxna! Så gör man väl inte!
Och så gör Jesus – söker upp mannen i skammen och ger honom syn och synlighet, Jesus är ljuset som gör mannen synlig och helar honom till en egen syn och en egen röst.
Fariséerna ifrågasätter att han har blivit helad och kan se, de tror inte han har något att säga. Kom inte här och säg hur vi ska göra … vi vet bättre än du, vi har mer kunskap än du. Ändå blir de berörda och inser säkert samtidigt som de blir porvocerade, att där är liv, sanning i det mannen säger.
Vem är det som vi lägger felen hos i vårt samhälle? Vilka är det som är stämplade pga. sina föräldrar? (Kan inte låta bli att tänka på romerna och registreringen av dem – t o m registrering av barn. Katarina Taikon fanns ju med på listan. Vilkas röster äger ingen giltighet?
Vi lever på många sätt med krafter runt omkring oss som tar initiativet ifrån oss? Vi blir cementerade i en bild, en grupp och det bestämmer vad som är sant om/för oss. ”det vet vi ju hur sådana är”.
Det klart vi ska få känna oss hemma och tillhöriga, och det ska inte hindra oss från att söka sanningen och ha en egen röst.
Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se. Mannen/människan får en egen röst och han får mod och kraft. Han blir synlig.
Han blir visserligen motsagd och ändå hörs hans röst. Jesus helar hela människan, hela hans varelse.
Mannen som nu kan se, går inte med krökt rygg och är samtidigt klar över sitt beroende av Jesus, han får självtillit men inte självtillräcklighet, han vet att hans liv vilar i Guds händer och att kraften är en gåva, helandet är en nåd. Just därför är han stark och ödmjuk.
Ibland kan vi blanda ihop ödmjukhet med att var osynlig och inte ha ett eget värde. Så är det inte – ödmjukhet är en vila i Gud, i en tillhörighet som ingen annan definierar eller bestämmer och som ger styrka att lyssna och lämna det invanda när det behövs. Det är trons styrka.
Jag blir ledsen för fariséerna, för deras egen hållning, så låsta de är och söker fel, inte hopp, inte det som är sant utan det de har bestämt är sant. De jublar inte över att han som var blind nu kan se. De lever ju i blindo! De vill inte lyssna. Vreden finns hos dem för att de inte vill erkänna hur det är och lämna en invand hållning. De behöver också helas och få sin syn tillbaka, få sin öppna blick tillbaka.
Vad är det du och jag behöver helas ifrån? Var sitter du och jag fast? Vad gör oss blinda för Guds närvaro, för den andra människan? Vad får oss att tappa hopp och tillit?
(Dom Helder Camara (ärkebiskop i Recife och Olinda i Brasilien, skrev om den förlorade sonen och hans broder: ”Den ene vaknade ur ett liv i synd när skall den andre vakna från sin dygd.”)
Det är en väldigt enkel alldeles vanlig handling som mannen, som var blind, ska utföra.
Han ska gå och tvätta sig. Han ska inte prestera utsagor av tro, inte bevisa något, inte vara särskilt from eller dygdig. Han ska tvätta sig. Och där drabbar honom Guds kraft, där sker helande. Gud berör honom. Liksom Gud vill beröra och hela dig och mig.
I vilken mässa som helst finns den enkla vardagliga handlingen där Gud vill beröra oss och hela oss. Vi får dela en bit bröd och en smak av vin, vardagliga saker – vi äter och dricker varje dag, om vi kan – och här är Gud och blir ett med dig och mig. Här tas vi alla på allvar, du och jag oavsett vad andra tänker om oss.
Gud bild är inte fastlåst av vem du eller jag är, inte ens våra egna bilder, utan sann och full av kärlek till dig, och mig.
Abram fick tröst och hopp i sin utsatta situation, när han tvivlade på att allt det han gått igenom skulle leda till något. Han såg ingen väg framåt.
Också hans syn var förblindad av förtvivlan och Gud ger honom ett löfte,
en tillit att leva i och gå framåt med.
Han är rättfärdig – inte därför att han har gjort rätt utan för att Gud tar emot honom, ser honom och bejakar honom. Han blir avlastad sin skam och får ett hopp.
Gustav Andersson i Lars Ahlins novell var förblindad av skam och osynlighet där han skrikande sprang genom byn – I Guds hjärta, i gudstjänsten finns en plats där alla Gustav Andersson, antingen det är du eller jag eller någon annan – kan få bli mött och sedd, tagen på allvar med din/min sanning och där vår röst får höras och budskapet om Guds kärlek inte får undanhållas någon.
Gud söker inte fel, utan vill hela dig och mig. Gud längtar efter oss.
Lotta Miller/präst