Text: 5 Mos 30:11-16; Jak2:8-13; Mark 10:17-27
När han skulle fortsätta sin vandring sprang en man fram och föll på knä för honom och frågade: ”Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus svarade: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. Du kan budorden: Du skall inte dräpa, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Du skall inte ta ifrån någon det som är hans, Visa aktning för din far och din mor.” – ”Mästare”, sade mannen, ”allt detta har jag hållit sedan jag var ung.” Jesus såg på honom med kärlek och sade: ”Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket.
Jesus såg sig om och sade till sina lärjungar: ”Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!” Lärjungarna blev bestörta över hans ord, men Jesus sade igen: ”Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” De blev ännu mer förskräckta och sade till varandra: ”Vem kan då bli räddad?” Jesus såg på dem och sade: ”För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.”
Han är rätt osäker mannen som springer fram till Jesus, trots att han har så mycket pengar och är så säker på att han har gjort rätt. Ändå är han osäker, är jag på rätt väg? Det är inte så att mängden prylar och säkerhetssystem hjälper mot den stora frågan? Snarare tvärt om.
Jesus svarar honom: Ett fattas dig. Gå bort och sälj allt du äger och ge till de fattiga.
Det första jag tänker på är hur mannen har glömt de som finns runt omkring honom, de fattiga. Att han tillhör ett vi, det är inte bara hand individuella välfärd det gäller.
Hur vi använder våra pengar har stort inflytande på andra människors välbefinnande. Jesus vill inte bara att han ska ge bort sin förmögenhet i allmänhet, utan Jesus säger att mannen ska ge det till de fattiga. Vi är inte skapade till att leva som oberoende agenter som bara agerar i eget intresse, vi är skapade till relationer, till gemenskap. Vi är skapade till varandra. Det är inte gott att vara ensam, vi behöver varandra. Vår syn på ekonomi utmanas av Jesus. I vårt samhälle blir argumenten allt för ofta – är det lönsamt för mig? Vad har jag att vinna på detta? Det är som om vi många gånger glömmer bort att vi tillhör ett vi. Hur vore det om vi istället ställde frågan: Hur har min granne det? Vad innebär de politiska besluten för min granne? För den av oss som bara lever på folkpension t ex? För den av oss som saknar jobb? För människor i andra delar av landet, i världen? Jesus skickar oss hela tiden i gemenskapens riktning och till förvaltarskap av det vi fått. Hur använder vi bäst det vi har för att ha omsorg om hela skapelsen? Om de människor vi har omkring oss?
Det andra jag tänker på är hur stort inflytande det har på vårt eget välbefinnande hur vi använder våra pengar/ tillgångar. Är det så att ju större våra tillgångar är desto mer tänker vi att vi inte behöver varandra? Att vi är helt oberoende?
Jesus kallar den rike mannen tillbaka in i gemenskapen, i förbundenheten med varandra, i ömsesidigheten, i solidariteten – för den fattiges skull, men också för hans egen skull. Jesus vet att det är få saker som är viktigare än att dela vårt överflöd. Varje gång vi delar med oss blir vi välsignade mycket mer än den som tar emot. Jesus uppmanar honom inte att ge bort allt han äger för att göra honom ledsen, inte heller för att testa honom utan av kärlek.
Mannen som kommer till Jesus vet att det är något som är galet, trots att han verkligen har kämpat för att leva ett riktigt liv. Han är osäker trots att han har gjort alla val rätt, vad han själv vet. Trots att han äger så mycket och borde klara sig bra. Men det gnager i honom.
Men det är så svårt för honom – det här med ägandet? Det är svårt att lämna.
Anarkisterna hade för en del år sedan en devis: ”Den som har mest prylar när den dör vinner.” Det är en bra slogan fylld av ironi och utmaning. Den ständiga konsumtionen och ekonomin som första och många gånger enda måttstock och mål i vårt samhälle bör verkligen ifrågasättas. Både på ett samhälleligt plan och på ett personligt plan.
Ett barn i vårt samhälle har ofta 500 leksaker mens de flesta barn i världen kanske max har fem. Shopping har blivit ett nöje som förväntas vara en fritidssysselsättning bland andra.
Vi har också svårt med ägandet, många av oss. Jesus förbarma dig över oss! Jesus utmana oss!
Det finns i kristen tro flera radikala utmaningar: En är pengarna/tillgångarna och en annan vår människosyn och de praktiska följderna av den. Att göra skillnad på människor är att gå emot det Jesus säger. Och ändå gör vi det hela tiden. Människor behandlas utifrån olika värdeskalor – för att jag inte är som du, eller du som jag. För att jag är afrikan och du är europé, för att jag är kvinna och du är man, för att jag är barn och du är vuxen o s v.
Tänk om det bara hade varit en sak som fattades mig? Det är snarare flera saker. Inte håller jag måttet om det är kärlek, barmhärtighet och verklig ömsesidighet som gäller. Jag är som en kamel som inte kommer igenom nålsögat, hur är det med dig?
Mose säger: Jag ställer dig idag inför liv och lycka, eller död och olycka. Det är så tydligt att det finns en glädje kopplat till att lyssna till Gud, att leva i delandets överflöd.
Men om jag nu inte kommer igenom nålsögat? Om jag har svårt med prylarna? Vad händer då? Finns det någon plats för mig då+
Lärjungarna blev ju rädda, det kände att de inte höll måttet, det gör ju inte jag heller.
Då avslutar Jesus sitt tar med orden: ”För människor är de omöjligt, men inte för Gud. För Gud är allting möjligt.”
Det handlar om att försöka, inte om att lyckas, inte om att prestera.
Tron har hela tiden ett slags ”brandvarnare” som vi behöver träna oss i att höra. Syndens brandvarnare – inte någon syndakatalog – dels är det heltokigt och dels är det fullständigt missvisande och alldeles för lättsinnigt att tala om en syndakatalog.
Syndens brandvarnare handlar snarare om att synden är som föroreningarna i luften – vi kan inte undgå dem och vi måste försöka göra något åt dem, de ställer hela tiden frågor, vi måste ändra oss och samtidigt måste vi fortsätta att leva. Den som tror sig om att inte kunna göra fel tror sig vara Gud och det är ingen av oss.
Grunden är barmhärtigheten, Guds bärande händer, inte vi själva. Det är det enda som håller, det enda som bär när allt fattas mig.
Lotta Miller/präst