Text: Joh 11:28-44
Kom ut! ropar Jesus till Lasaros. Kom ut i livet, Kom ut till gemenskapen, Kom ut för att dela liv! Kom ut för att hoppet ska bli synligt! Kom ut för att livet är starkare än döden! Kärleken starkare än hatet och Gud starkare än ondskan. Kom ut!
Det är en mäktig berättelse om död och liv vi får höra. Starka känslor, vänskap och syskonskap, hopplöshet och hopp.
Det handlar om Jesus allra bästa vänner, som berör honom så mycket att han börjar gråta när han hör vad de råkat ut för. Jesus skakas i sitt inre så djupt, kanske Lasaros död var oväntad och plötslig? Kanske Lasaros var en av hans äldsta vänner? I vilket fall var Lasaros någon som betydde mycket för Jesus och för systrarna Marta och Maria. Det första tecknet på livets styrka, på Guds närvaro är att de låter sig beröras på djupet. De är inte likgiltiga. Maria gråter, springer och kastar sig för Jesu fötter. Det är så långt från iskyla som vi kan tänka oss. Även folket runtomkring gråter av medkänsla. Det får mig att tänka på den likgiltighet som kan finnas både i vårt samhälle, i strömningar inom politik och socialt liv och i mitt eget hjärta. Att vi inte låter oss beröras, att devisen blir ”sköt dig själv och skit i andra” eller ”de hör inte hit så dem bryr vi oss inte om”. Jesus är djupt mänsklig och låter sig beröras och vågar gå nära det som är svårt, ”det stinkande”, det som luktar illa – inte med grimaser eller avståndstagande utan med medkänsla. Så många människor genom historien som har fått höra att de luktar illa – på skolgården, i kvarteret eller på jobbet och som gått undan i smärta och ensamhet. Men Jesus ropar på Lasaros, han ropar: Kom ut! Bli synlig! Lev ditt liv!
Det andra tecknet på Guds närvaro är att Jesus söker upp graven, går i närheten av allt det som är svårt, som du och jag kanske ryggar för. Men går inte Jesus dit så kommer inte Lasaros att få nytt liv, då är han död. Jag tror att det kan vara så för oss också. Vi behöver benämna det svåra, våga gå i närheten för att något nytt ska komma, för att bli levande igen.
Maria kommer med sitt ”om du hade varit här”, om-et som vi så väl alla känner igen från svåra lägen. Om jag hade åkt dit så hade jag i alla fall fått träffa henne, om jag hade skjutsat barnen så hade aldrig det hänt… Det där om-et som är uttryck både för kärlek och för skuld. Varför var jag inte där? Varför kunde jag inte gjort annorlunda? Om jag hade … Men Jesus skuldbelägger varken sig själv eller andra här – inget om, inget varför, utan han vill gå till graven, gå till den svåra platsen. Det spelar ingen roll att Lasaros varit död flera dagar, det spelar ingen roll att det luktar.
Det tredje tecknet handlar om stenen. Det är den som ska bort, det är hindret för att livet ska få plats som ska bort, det är mörkret som ska bort. Det är säkert flera som hjälper till att få bort stenen, människor som är Guds medhjälpare i att få bort mörkret och släppa in ljus och liv. Känner du till någon sådan idag?
Sedan ber Jesus, han ber i tillit. Det är inte alltid så lätt att göra och då kan du och jag få luta oss mot Jesus egen bön. Vi får öva oss i tillit, öva oss i att låta bönen gå genom oss och våra mänskliga erfarenheter – erfarenheter som Jesus delar med dig och mig.
Och till sist ropar Jesus: Kom ut! Och Lasaros kommer ut. Inte tjusigt, men levande. Och Jesus säger: Gör honom fri och låt honom gå! Det är inga instruktioner om hur Lasaros eller någon annan bör göra sedan. Helt obekymrat. Lasaros har inte undgått döden för alltid, men Jesus har visat på Guds kraft, på ett hopp som är starkare än döden. På en kärlek som inte viker för det svåra, på en medkänsla som står emot all likgiltighet. Guds kraft är starke än människors, Guds kraft är starkare än döden. Vi har ett hopp därför att Jesus går med oss genom död till liv. Amen.
Lotta Miller/präst