Text: Luk 10:25-37
Vem ogillar du allra mest? Vem skulle du ha svårt att ta emot hjälp av? Vem tror du inte kan hjälpa dig?
Jesus utmanar mig och kanske dig också att ställa de frågorna när jag läser liknelsen om den barmhärtige samariern igen.
För samarier hade den laglärde svårt för. Det visste man ju hur dem var och de tillbad inte Gud på rätt sätt, enligt den skriftlärde. Inte kan jag vänta mig något gott från en samarier?
De två folken stod emot varandra och undvek kontakt så mycket de kunde, trots att de levde vid sidan av varandra.
Inte är vi så olika varandra då och nu? Nej. Det känns igen.
När Jesus ställer frågan vem som var den slagna människans nästa så svarar inte den laglärde: Samariern, utan han svarar den som visade barmhärtighet. Han tar inte ens ordet samarier i sin mun! Så illa var det.
Jesus visar oss på en medmänsklighet som spränger alla gränser och som går utöver våra affekter, våra omedelbara känslor. Om jag läser kapitel 9 i Lukas som föregår dagens text, så är där en samarisk by som inte vill ta emot Jesus, så han kunde ju haft skäl att tala illa om samarierna. Men det gör inte Jesus, han plockar fram samariern som förebild. Det är vad samariern gör, inte vem han är som har betydelse. Det är medmänsklighet det handlar om, inte etnicitet/svenskhet, inte grupper och kotterier.
Vem av människorna i berättelsen identifierar du dig med? Kanske vi ofta fastnar för prästen och leviten som går förbi, för dem som inte bryr sig alls, eller kanske det är så att någon av dem blir rädda och inte vågar, eller tänker – hur ska jag hinna med detta?
Det är viktiga frågor – hur vi handskas med vår rädsla och med vår tid. Rädslan tvingar oss att vara kloka och rädslans motsats är tro. Rädsla för hot är en sak, men ofta är det rädsla för vad det kan leda till om jag går närmare, om jag låter mig involveras. Det finns en sida hos många av oss som är bekväm och helst vill vara ifred. Vi vill inte ha med de besvärliga att göra, med dem som inte är som jag/oss. Jag vill inte blandas ihop med de som har dåligt rykte, som inte är ansedda. Vilka har dåligt rykte hos oss?
Det här med tiden är en svår faktor hos oss. Antingen springer vi runt och är väldigt upptagna eller så har vi nästan hur mycket tid som helst. Ändå har nog de flesta av oss tid att visa medmänsklighet – den är ett sätt att leva, inte bara en enskild handling. Kanske det är värt att ställa frågan vad du och jag använder vår tid till? Vem får plats i vårt liv?
Jag kan känna i kroppen hur prästen och leviten automatiskt viker åt sidan, går en omväg för att slippa, för att inte beröras.
Så har vi den laglärde, han som ställde frågorna till Jesus. Han vill diskutera och filosofera. Det behöver vi också göra, men det går också att fastna i resonemang och aldrig komma till handling. Den skriftlärde får ett svar som han själv kan utantill. Schema-bönen. Om att älska Gud, sin nästa som sig själv.
Och då fortsätter han diskussionen: Vem är min nästa? Men Jesus svarar honom inte med vem han ska hjälpa, utan med vem som hjälper. För vem som behöver medmänsklighet vet nog den laglärde egentligen.
Så var det samariern, som ju vi blir uppmanade att efterlikna och inspireras av. Samariern som inte frågar efter om den slagne är främling eller känd, som inte frågar efter om det är en arab eller en jude. Samariern ser människan som är i nöd, ser behovet av hjälp.
Hur ofta gör vi inte om varandra/andra till hot eller bördor, istället för att se människan. En skjuten pojke blir endast en gängkriminell och inte längre någons son eller pojkvän. En kvinna med sjal blir endast en konstig muslim istället för en mor eller möjlig väninna som går att tala med. En blond tjej blir en penta-brud, istället för en längtande, tänkande människa.
En kille i hood-tröja blir en buse istället för en människa som vill hitta något att hoppas på.
En äldre kvinna bli en kärring, istället för en möjlig vän…
Det andra som samariern gör är att han går nära, han håller sig inte på distans som de andra två som gick förbi.
Han går nära och blir därmed sårbar – det kunde ju vara en fälla. När jag går nära så låter jag mig beröras av andras lidande och smärta, beröras av den andra människas nöd.
Kanske det också väcker minnen av min egen smärta?
Det tredje är att samariern grips av medlidande och handlar. Engagemanget är konkret. Han tvättar och binder om sår, han transporterar och betalar för den sårade människan.
Medlidandet blir konkret handling, inte endast eller i första hand känslor. Samariern utmanar oss att bli Kristus-lika genom sitt exempel – genom att se, våga gå nära och göra något.
Gud i Jesus Kristus ser vår sårbarhet och vår nöd, kommer oss nära genom att bli människa och identifierade sig med oss och dog för oss för att döden inte skulle ha sista ordet om oss.
Vi ska komma ihåg att vi inte kan göra allt, men alla kan göra något. Det finns dem av oss som tar ut sig så att den inte orkar nästa dag och det kan vi behöva hjälpa varandra med.
Så har vi till sist mannen som ligger vid vägkanten och som har blivit utsatt för våldsbrott och rån, mannen som är sårad och i stort behov av hjälp. Han lider. Han klarar sig inte utan att någon annan hjälper honom. Det klart att jag inte vill identifiera mig med honom, det är ju hemskt! Men – kanske är det där vi allihop är – någon gång i livet, eller kanske lite oftare än så? Att vi faktiskt inte klarar oss utan andra människors hjälp, att vi behöver varandra, vi behöver bäras – kanske till en plats för vila och närvaro, för att bli läkta till kropp och själ. Vi är sårbara, precis som mannen vid vägkanten. Och här finns något viktigt. Sårbarheten måste beskyddas, den är helig och hör ihop med tron. Jesus Kristus – kärnan i vår tro är sårbar. Det gudomliga hör otvetydigt ihop med sårbarheten.
I grekisk filosofi är Gud osårbar, perfekt, oföränderlig och kan därmed inte vara en lidande Gud, en sårbar Gud – inte en Gud med hud och känslor, inte en Gud som blir kropp.
Kristus ligger där slagen, för att vi ska bli människor och inte förlora vår medmänsklighet. Martin Luther säger att vi kan känna igen Gud i lidandet. Han talar om att vara korsteolog – där blir Gud synlig
Gud förblir sårbar när vi klär oss i pansar och försöker fly från vår sårbarhet, från svaghet och från det som skaver. Och just detta att Gud förblir sårbar utan att vända det emot oss är gudomligt. Just att Gud inte gör som prästen och leviten, som vi så ofta gör. Därför är Guds kärlek det enda som är osårbart. Guds kärlek är en källa till kraft och sviktar inte, den är en grund för vår okränkbarhet. Guds kärlek är vår styrka och uppmuntrar och utmanar oss ständigt. Gud kan visa sin barmhärtighet genom någon som vi inte väntar oss något gott av, av någon vi tom ogillar. Det är nåd. Amen.