Text: Joh 3:1-8
Natten är speciell. Det är tid på dygnet när tystnaden faller och för en del av oss vilan kommer och för andra växer frågorna sig större. Och i den natten finns det en människa som söker sig fram och inte riktigt vågar ställa sina frågor i dagsljuset. Kanske han inte vill att någon ska se honom, kanske det är för att en skriftlärd som tillhörde rådet inte skulle ta några beslut om natten och då kunde han inte göra något överilat. Natten var den säkraste tiden att möta Jesus och inte förlora den kontroll han tänker att han har.
Nikodemus hade så mycket kunskap och ställer intelligenta frågor, det kan behövas i många sammanhang. Inte minst i dessa tider där så mycket falska nyheter sprids.
Det är viktigt att ställa frågor och undra. Och det finns en punkt där frågorna inte är det viktigaste, utan att ta emot, att ge sig hän.
Det går att gömma sig bakom frågandet och aldrig ta någon risk och aldrig släppa kontrollen.
Det är lätt att förstå när det gäller kärlek. Och samma sak gäller för tro.
Jesus utmanar Nikodemus att gå från kunskap till engagemang, från distans till att låta sig beröras, från att kämpa själv till att släppa kampen och låta Gud få bära.
Jesus talar om dopet och trons verklighet och visar Nikodemus på en livs väg, dopets väg. Genom död till liv, genom att släppa taget om livet och få det sig givet.
Vi är alla kallade att gå Livets väg, att leva i vårt dop. Dopet hjälper oss att tyda livet, att finna livet och att kämpa för livet.
Dopet ger oss tydningsord och riktning för våra liv. Att jag inte är mitt eget mål, utan jag är insatt i ett mycket större sammanhang, i Gudsrikets sammanhang. Och då behöver jag dö från det i mig själv som hindrar livet, som gör att jag blir destruktiv och obarmhärtig. Varje dag behöver det onda i oss dö och en ny människa uppstå. Det är en ständig process. Något behöver brytas ner för att ge plats åt det nya. Några av oss behöver dö från vår självtillräcklighet, andra från vår tro att vi ingenting kan göra, och de flesta av oss från vår självupptagenhet.
Vår tid behöver dö från överkonsumtion och rått effektivitetstänkande, från miljömissbrukning m m
Kanske det inte behöver vara så skrämmande att ge upp sig själv, att erkänna sina misstag när jag lever dopets liv. Jag dör för att uppstå, vägen stannar inte i döden, inte i misstagen, inte i skammen utan går till liv, till upprättelse, till andra och nya möjligheter, till en mening som inte handlar om mig utan om oss i Guds rike. Kanske jag t o m vinner på att ge upp, att släppa taget, att erkänna mitt misstag?
Lotta Miller/präst