Text: Joh 10:1-10; Hes 34:11-16
Manipulation är verkligen ett aktuellt ämne, liksom frågor om ledarskap – dvs frågor om sanning och bärkaft. Det behöver inte ens handla om ”fake news” som ju i sig är ett förfärligt fenomen. (”Fake news” =falska nyheter handlar om att medvetet sprida falsk information för att vilseleda och för att sprida propaganda.)
Manipulationen – att framställa saker på ett annat sätt än vad de egentligen är – pågår ständigt och vi har ett tufft jobb ibland att försöka förstå och särskilja vad som är rimligt och sant. Jag tänker att då är det inte underligt att det blir svårt att höra en sann röst bland allt manipulationsbuller.
En klassisk bild för manipulation är från filmen ”Robocop” där en robot ser ut som en levande polis, han är fullständigt livsfarlig, han kan bli överkörd och fullständigt tillintetgjord men efter massakrerandet så blir han en flytande massa som långsamt formar sig till samma gestalt igen. Som om det gick att använda våld utan att det egentligen hade några konsekvenser. Som om iskyla och fullständig likgiltighet i verkliga livet skulle vara något spännande! Manipulationen är total.
I Söndagens evangelium talar Jesus om rövare och tjuvar. Och så främmande känns inte språkbruket för att tala om vårt samhälle. Jag skulle säga att det finns som livsstil eller del av en livsstil.
Jesus säger om sig själv att han går in genom grinden. Rakt och öppet så att alla kan se.
Inga dolda agendor! Trons liv levs alltid på ärlighetens villkor. Gud vill inte manipulera oss utan är öppenhet och närvaro.
Det är skillnad på vad vi hör och vad vi lyssnar till.
Jesus uppmanar oss att lyssna noga och stanna upp och se vad som egentligen håller. Jag tror att vi alla kan känna/ veta när vi har varit med i ett sammanhang som verkligen har gett oss mat för vår inre människa, när någon visat vänskap, när det skett ett verkligt möte mellan mig och en annan människa.
Jag skulle vilja säga att det finns mycket i vårt samhälle som är som de onyttiga billiga fetterna (transfetter)som stoppas i maten, istället för riktig näring. De används för att tjäna pengar på vårt behov av mat. Det finns ”transfetter” på andra områden i livet också.
Det finns det som vi gör som fyller oss med tomhet istället för glädje, det som ökar självföraktet istället för livsglädjen. Det som lämnar oss ensamma när vi kunde fått en stunds gemenskap.
Och så svårt det kan vara att lyssna till den inre rösten – att söka sig till det livgivande. Bland de handlingar som är riktigt illa för mig själv (och oftast omgivningen) är spelberoende och alkoholmissbruk men det finns annat som inte syns lika mycket. Kanske det för en del av oss är ett försök att hantera ångesten, men det ger ingen längre lättnad.
Jesus visar sig som något helt annat. Det går att hålla fast vid honom. Jesus ger inte upp, han ger sig ut för att leta efter oss i våra mörka hörn, vilsegångna och osäkra på vägen. Han ger inte upp utan lider med oss, känner vår oro. Han har lovat att bära oss hem.
Bilden av herden och fåren var en känd bild i Jesu samtid liksom man väl kände till den gammaltestamentliga texten från Hesekiel som hör till söndagens texter.
Gud som folkets herde var självklar för folket som hörde vad Jesus sa. Sprängstoffet ligger i att det är Jesus som är den herden. Att Gud delar våra mänskliga villkor och känner med oss, går vid vår sida och verkligen delar vår livsvandring här på gatorna i vår stad.
En herde i Palestina går inte efter sina får, som man kan se här uppe i Norden, utan herden går först. Varje får har sin egen ton som herden använder för att kalla på det. Och när fåren hör det ropet så kommer dem, en efter en. Det är fascinerande att se hur väl herden känner sina får. Fåren blir skrämda av en främmande herde och det blir en väldig oro i en hjord om där kommer in någon och stör.
Jag kan undra om inte vi människor är dummare än fåren. Vi springer efter någon som inte känner oss, inte heller är intresserad av oss personligen och som dessutom inte är beredd att skydda oss på något sätt –idoldyrkan och strävan efter kändisskap kan ha sådana drag. Men också hyllandet av nationalismen på andras bekostnad. Genom historien har vi sett förfärliga exempel på ledare och livsmönster i vår värld som stjäl våra liv, stjäl andra människors liv och som inte erbjuder överflödande liv utan död, inte försoning utan hat, inte ärlighet utan slaveri, inte näring utan bukfylla.
I det perspektivet är det utmanande att få leva i öppenhet tillsammans med Kristus.
Kanske man idag skulle behöva använda fler bilder för vad herden betyder. Vi lever ju inte i ett jordbrukssamhälle. Däremot dagisfröknar har vi gott om.
Jag vet inte om ni har stått och tittat på en gruppen dagis-barn som kommer med sina fröknar. Är barnen på lekplatsen så springer de fritt omkring och söker upp fröken när de behöver henne. Hon är där – det vet de allihop. Och när det gäller att gå över gatan då har en god dagisfröken fullständig koll på sin grupp och håller ihop den. Då gäller det att hålla handen.
Barnen känner fröken och fröken känner barnen – vem som lätt springer bort och vem som behöver hålla extra hårt i frökens hand. Hålla samman och låta gå fritt – det är nyckeln.
Kanske den bilden kan få oss att förstå vad det betyder att Jesus är vår herde.
Vi behöver öva oss i att lyssna både inåt till Guds röst och vår egen inre röst och till varandra.
För det finns liv att hämta, det finns kraft att få i tystnaden och det finns skäl till tillit. Jesus Kristus är går in genom grinden, utan manipulation och utan oärliga motiv. Gud vet att tilliten och förtröstan växer ur ärlighet, närvaro och kärlek.
Vår tid har så litet tystnad – livsrytmen ska vara hög och den förstärks av ofta av musik, som vi inte själva valt att lyssna till. Inte ens i en vanlig matbutik är det säkert att vi får gå utan att distraheras av musak (musik som ska stimulera köplusten).
Ernesto Cardenal – munk från Nicaragua skriver i en av sina tidiga böcker.
”Innerst i allt som är till finns Gud, och han finns också i oss. För att finna honom behöver vi inte gå långt och inte heller gå ut ur oss själva. Det är nog, att vi finner oss själva. Vi måste stå på vårt eget jags grund för att finna vår verkliga identitet, som är Gud.
För den moderna människan är det dock svårt redan att vara ensam. Att stå på sitt eget jags grund är nästan omöjligt för henne. Skulle hon någon gång vara för sig själv i sin stilla kammare och nästan möta Gud, slår hon genast på radion eller TV:n.”
Låt oss blir stilla och lyssna till kärlekens röst som kallar oss, en röst som känner ditt och mitt namn!
/Lotta Miller, präst