Skräckfilmen och Guds sårbarhet

Texter                Luk 11:14-26, 1 Sam 17:40-50

Den här söndagen är en utmaning på många plan. Både för att ämnet är så allvarligt och för att texterna är riktigt svåra. Var finns evangeliet i detta? Det finns ett antal hinder att komma förbi, åtminstone för mig, om det ska få mening och inte bara vara främmande eller hemskt.

Världsbilden som alla tre texterna för söndagen står i är verkligen inte vår tids. Talet om demoner handlar ofta i bibeln om psykisk sjukdom och där vet vi idag mycket mer än de gjorde på Jesu tid och samtidigt vet vi alldeles för lite. Så mycket smärta och skam som varit kopplat till psykisk sjukdom genom århundradena och är än idag! Det är verkligen en möjlig väg att tänka om ”kamp mot ondskan”, som en kamp – mot fördomar och – för ett bemötande och en sjukvård som präglas av förståelse och respekt. Vi har mycket kvar att lära oss!

Bilderna i Lukasevangeliet är våldsamma och dramatiska. Det talas om demoner, Beelsebul och orena andar. Hur ska vi förstå det idag? Blir inte evangeliet väldigt likt en skräckfilm? Men låt mig använda skräckfilmens metafor ett slag. En skräckfilm kan ha ett lager av dramatiska och våldsamma bilder, men på ett djupare plan samtidigt tala om förfärliga saker som händer i samhället och mellan människor. Skräckfilmen kan vara sann, utan att vara realistisk. Demonerna blir bilder för beteenden och mönster som är så svårt att lämna och som vi samtidigt ser hur destruktiva de är. Alla som lever med någon form av beroende-problematik – det må vara alkohol, destruktiva relationer mm vet hur svårt det är. Sinnerobönen, som kommer ur AA-rörelsen (AA=anonyma alkoholister) visar att vägen inte går genom egen kamp utan genom att släppa och låta Gud ta över. Släppa stoltheten, släppa idén om att jag klarar mig själv och att det inte är svårt alls att sluta. ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” Kapitulationen, att fullständigt ge upp den egna kampen och överlämna sig i Guds händer.  

På ett samhälleligt plan ser vi det ena skräckscenariot efter det andra – både krig och katastrofer. Det är inte svårt att se destruktiva mönster, se ondskans mönster och bakom finns alltid makthunger och girighet. Och hur svårt det är att få slut på det. Du kan säkert tänka ut det ena exemplet efter det andra.

Det är också så att vi gärna demoniserar andra människor, människor vi inte känner och gör dem till bärare av vårt eget mörker, vår egen ondska, vår egen okunskap. Romernas situation i Sverige är ett exempel. Berättelserna om deras förtryck och utsatthet är många. Likaså kan jag ställa frågor om vad som hänt med humaniteten i Sverige – alla flyktingar från Afghanistan som sänds tillbaka till krig, till en situation som ingen människa vill leva under.

Vi kan känna oss som David mot Goliat, små och utan medel, men berättelsen visar oss att det inte alls är omöjligt. Gud ger kraft.

I kampen mot ondskan behövs bönen. Ingen av oss är stark nog att stå emot ondskan alldeles själv, vi behöver Gud och vi behöver varandra. Att vi behöver varandra tror jag de flesta förstår – olika föreningar och grupper har kämpat och kämpar mot ondskan tillsammans. Tillsammans är vi starkare än som ensamma individer. En bunt sytrådar har en helt annan styrka en ensam tråd. Det vet vi och behöver påminnas om.

Jag vet inte om ni kommer ihåg den hemska historien om Catrine da Costa, en kvinna som blev dödad och styckad av några läkare. Hanna Ohlsson som var socionom arbetade med Catrine da Costas öde och skrev bl a en bok om henne. Hanna berättade att hon blev alldeles förfrusen av det hon mötte och kunde inte sova. Då sa en av Hannas vänner till henne: Du kan inte bekämpa detta själv, du behöver be och förbön. Bönen är så viktig därför att den håller vårt inre rum öppet mot Gud. Bönen hjälper oss att inte förfrysa och stelna. Bönen är möte med den kärlek som bär världen, inte med ondskan som försöker förstöra den. Och bönen kan vara en enkel gest, inte något stort och tjusigt, inte några vackra ord, inte några höga bekännelser men en längtan, en nöd och sårbarhet som vi känns vid och som sätter dig och mig rörelse till Gud.

Bönen är skiljer också på människan och ondskan, på sak och person. Bönen kallar på godheten och kallar på det patos och den kraft som står emot skräckfilmens hot. Som vilar i att David får sin kraft från Gud, för att stå emot Goliat.

Kampen mot ondskan behöver rättvisans patos. Vi behöver orden som talar rätt in i ett samhälle som förtrycker och förstör, i ett samhällsklimat där ärlighet och rättvisa, människans värde och värdighet, omsorg om dem av oss som är svaga - har satts på undantag.

Rättvisans röst behövs i vårt samhälle idag. Det finns många röster som vill sätta ärligheten, människovärdet och rättvisan på undantag. Vi har en utmaning som människor och kristna, som kyrka och samhälle att skapa en gemenskap, en värld där Guds rike kan skapas. Vi har en utmaning att arbeta för en livgivande mening och förändring, för att svagheten ska få plats och inte blir föraktad, för att rättvisa ska få ske och freden komma till stånd, för att människor ska bli bemötta med värdighet och värde, att människor ska få växa och bli förlösta till sin kallelse i Guds rike.

Och för att göra detta behöver vi Gud, vi behöver Guds närvaro. Gud som blir ett sårbart barn som behöver vår omsorg och kärlek. Om inte sårbarheten får finnas så krymper livet på ett ovärdigt sätt. I sårbarheten får vi ana Kristus, ta emot den kärlek som bär allt och uthärdar allt, också det vi inte själva orkar bära. Sårbarheten är faktiskt Guds styrka. Det är genom att bli ett litet utsatt och sårbart barn som Gud föds till jorden, som Gud delar vår verklighet och ger oss hopp. Som vi får ta emot Guds överflödande kärlek. Amen.

Lotta Miller/präst