Text: Joh 12:35-43
När små barn leker kurragömma så kan de räkna på sitt eget sätt – 1, 5, 2, 100 – nu kommer jag!! Det går inte att veta riktigt hur många siffror som kommer före 100. Plötsligt är det bara slut på räknandet.
Och nog påminner det om livet. Vi vet inte vad som gömmer sig bakom kröken. Livet kan förändras i ett ögonblick. Jesu liv vänder också i söndagens evangelium. Han går från det fantastiska intåget i Jerusalem med hyllningar, sång och rop till dom och död på Golgata.
Jesus vill få oss att förstå: Det är NU livet ska levas inte sen, det är NU som ljuset lyser och ger oss möjlighet att göra något, skapa, ändra oss, älska och vara barmhärtiga.
Jag tänker på boken om Alfons Åberg – ”Jag ska bara” där han hela tiden skjuter upp att gå till dagis och säger till sin pappa: ”Jag ska bara”, och så gör han något annat än gå till dagis/skolan. När Alfons väl är klar har pappa satt sig för att läsa tidningen och svarar: ”Jag ska bara läsa tidningen först”.
Den tid vi lever i har ett visst allvar tycker jag. Hur vi i vårt samhälle ska förhålla oss till varandra? Frågor om människors värdighet och värde, om mänskliga rättigheter är högaktuella. Var står vi egentligen och vem är en människa? Vad innebär det att stå för alla människors lika värde? Och vill alla det? Jag är faktiskt inte säker på det, ens i vårt svenska samhälle. Jag tror att vi som kyrka verkligen behöver vara ett ljus som brinner för mänsklig värdighet och mänskligt bemötande.
Det berör allt från åldringsvård till flyktingfrågor, det rör ekonomi och skola. Människa är något vi är tillsammans och vi bär alla något av varandras liv i vår hand. Att avsäga sig det och se sig själv som en människa som klarar sig själv och som inte tycker att andra människors liv angår dem, är osakligt och faktiskt inte förenligt med en tro på Gud som Skaparen. Vi behöver hålla ljuset högt! NU!
Den tid på kyrkoåret som vi lever i har också ett visst allvar. Vi har nyss firat Alla Helgons dag och tänt ljus på kyrkogårdarna. Livets korthet och ändlighet blir tydligt. Livet är nu, inte sen. Livet kan bara levas framåt, inte bakåt. Frågan är hur vi lever med livets oåterkallelighet och ändlighet.
Jag kan vara rädd och hela tiden bara tänka på att allt ska ta slut. Rädslan får mig i sitt grepp och egentligen så kämpar jag hela tiden emot ändligheten, trots att den kampen inte går att vinna.
Tron på Jesus Kristus erbjuder ett annat sätt att se på tillvaron:
Att faktiskt släppa taget, att släppa kontrollen och ta emot livet som en gåva. Att inte kämpa med väderkvarnar utan låta Ett NU som är hoppfullt och som är en övning i tacksamhet och närvaro få vara folkus. Ett NU som också bär ett hopp inför framtiden, hur den än ser ut.
Etty Hillesum, som dog i koncentrationsläger under 2:a världskriget, skriver om när hon är ute och cyklar: ”För varje vägkrök blir världen ny.” Hon lever i mottagande och uppmärksamhet, livet är en gåva och i livet finns en brinnande Närvaro, därmed har hon tillgång till glädjen.
Den glädjen är också vår i Jesus Kristus. Amen
Lotta Miller/präst