Har du varit med om att du har gjort något som du aldrig trodde att du skulle göra? Att du överraskats av din egen reaktion eller kraften i din reaktion? Att du sagt till dig själv – det trodde jag aldrig eller var kom det ifrån?
Kanske du kommit till samma slutsats som jag – att jag inte känner mig själv i alla skrymslen och vrår i mitt innersta. Att där finns mer än vad jag själv tror eller känner.
Jag tror ingen av oss känner sig själv helt och hållet eller ens kan göra det. Varje människa är både gåva och gåta, både möjlighet och mysterium. Och det tror jag vi ska hålla fast vid.
Och ändå uppmanar Jesus oss idag till självkännedom, till att se vad som hindrar barmhärtigheten att strömma genom dig och mig, till att se bjälken i vårt eget öga.
När Jesus talar om flisan i vår nästas öga och bjälken i vårt eget så är det en drastisk bild för vad som på psykologiskt språk kallas projicering. Skuggan finns där hos mig själv fastän jag inte vill. Dvs att det jag blir så irriterad på hos den andra människan i själva verket är något som jag bär inom mig och som jag inte vill kännas vid. Oftast är det skam och skammen är en stark kraft som kan få mig att göra ting jag inte själv vill egentligen.
Vad handlar irritationen över att någon har ett visst beteende när den talar eller beter sig på ett visst sätt i gudstjänsten – det som egentligen inte spelar det någon roll för mitt eget liv och ändå blir jag irriterad? Kanske kan det handla om skam – att ha blivit förlöjligad eller kränkt när du eller jag har lekt eller visat hänförelse som små barn eller unga, att vi har fått höra att det är en skam, något fult.
Att irritationen över någon annan som rör sig och uttrycker sin hänförelse eller glädje fritt, att den kommer är inte så konstigt.
Det finns en befrielse för mig i Jesu ord – att lära känna min skuggsida, det främmande i mig själv, är att inte låta den styra mig omedvetet. Ju mer jag vet om mitt eget mörker, min oförmåga att stå ut med delar av mig själv – desto mindre styr de mig. Att det finns ett och i mitt liv – ,som erkänner också det jag inte vill erkänna, att jag har snåla, missunnsamma sidor, som erkänner min ovilja att se när jag gör mig till ett offer, som ser min rädsla för det främmande, som blottar mina omänskliga krav på mig själv. Obarmhärtigheten som kryper på när jag inte står ut.
Under många år ägnade jag mig åt själavård på en stor del av min tjänst och fick förtroendet att lyssna till många människors berättelse om sitt liv. Det finns/ fanns inte en berättelse som inte innehöll självfördömande och hårdhet mot den egna svagheten. Jag vet inte hur många gånger jag har ställt frågan: Vad gjorde du nu? Och den jag har samtalat med stannar upp och ser frågande ut för att sedan säga – jag dömde ut mig själv, eller jag slog på mig själv o s v. Ibland var det omöjligt att se för den som berättade, det satt så djupt.
Att se mig själv och inte snabbt lägga på locket och fly – är möjligt därför att Gud är barmhärtig och tok-älskar oss (Det hebreiska ordet betyder faktiskt att Gud har livmoderrörelser för oss – så djupt berör vi Gud, så stark är Guds kärlek.)
Det är faktiskt så att ju mer jag ser av mitt eget mörker desto närmare kärleken kommer jag. Slutfasen av en smärtsam väg genom mörkret kan faktiskt vara en försonande barmhärtighet. När jag ser min egen brustenhet, mitt behov av barmhärtighet – öppnar jag också för att ta emot Guds helande barmhärtighet, följden blir också jag blir mer barmhärtig mot andra. Jag ser andras behov av barmhärtighet och trampar inte på det.
Jesu mål är inte att vi ska gå runt med konstant dåligt samvete – det leder ingenstans. Det är livsfientligt. Jesus vill att vi ska leva och att vi ska bli mildare både mot oss själva och andra.
Vägen till öppenhet går alltid inåt och utåt samtidigt. Samtalet med varandra och kunskapen om varför någon gör som den gör kan hjälpa oss att bli barmhärtiga.
Den man håller på avstånd och aldrig närmar sig på något sätt är mycket lättare att fälla nedsättande kommentarer om.
Det är inte så att för att vi går i kyrkan, tror på Gud så har mörkret, skuggsidan försvunnit. Den finns kvar och vi behöver samtala med den. Den förstör om vi inte gör det, när vi försöker dölja skuggsidan. Det går inte att dölja skuggsidan för Gud och om jag försöker så gör det mig bara illa och kan faktiskt gör andra illa.
Jag tänker att vi ska öva oss i att leva öppet, att öva oss i barmhärtighet.
Tron på att jag är snällare för att jag går i kyrkan är farlig – den kan få oss att sluta tala med vår brustenhet. Vi kommer till kyrkan för att vi behöver Guds barmhärtighet, inte för att vi tror oss klara oss utan den.
Det är så lätt att vår egen vanmakt inför vår oförmåga, blir till förakt för svaghet därför att vi inte står ut med att vi inte kan göra något. t ex
Att kräva av alla att de ska låta bli att fördöma och döma kan vara förtryckande. Inte minst om makten ovanifrån säger att du ska inte döma. Den som har blivit utsatt för övergrepp av myndigheter, sjukvård eller en förrövare är i underläge och det blir ytterligare ett övergrepp att säga – Låt bli att döma. T ex en hustru som blivit misshandlad av sin man, en människa som blir utsatt för rasism för sitt ursprung, blivit illa bemött på socialen o s v
Frågan måste också ställas – är vi lydiga tysta redskap för ondskefulla handlingar – Hur gör vi? Vad säger vi? Eller är vi tysta? Orden om att inte döma får inte tysta det hälsosamma motståndet mot ondskan i ett behov att vara snäll eller av rädsla för det obekväma. Barmhärtighet innebär inte passivitet – snarare engagemang. Det innebär inte släpphänt tolerans. Inte tystnad utan sökande efter sanningen och mänsklig värdighet.
Ett samhälle som lider brist på barmhärtighet och istället ägnar sig åt kontroll och fördömande, där dömande blickar är en del av vardagen – förlorar tilliten. Tilliten som är kittet mellan oss som föder värme, kontakt, skapande och kärlek. I filmen ”De andras liv”– berättas om en man som blir satt av Stasi i forna DDR att avlyssna en man och hustru. Hans liv är sterilt rent och fritt från mänsklig kontakt, i hans lägenhet finns inte ett enda tecken på någon människa någonsin varit där. Han sitter på vinden i parets hus och utför troget sitt värv. Han tror han gör rätt – för den socialistiska staten. Men långsamt går det upp för honom att tilliten som finns mellan människorna han avlyssnar är åtråvärd, en omistlig del av livet och han slutar lämna rapporter till Stasi. Han vill leva.
Den stora överraskningen är inte vad du och jag bär inom oss, även om det skakade om oss. Den stora överraskningen är att Guds barmhärtighet i Jesus är större än allt vi kan tänka. Att den gäller både dig och mig. Vi behöver den alla, i alla fall jag. Vad skulle jag vara om jag inte fick falla in i den. Blåslagen, kall och utan hopp.
Lovat vare dig Gud, ty Du är liv, som aldrig upphör.
du är barmhärtighet, som aldrig stelnar.
Du är läkedom, som alltid verkar.
Min klippa, min Gud. Amen.
/Lotta Miller, präst