Vad är det för tåg som är på väg till Jerusalem? Det verkar inte vara mycket ordning på det hela och först rider en man på en åsna som verkar ovan vid last och ryttare? Den verkar skutta och kränga lite hit och dit av ren ysterhet, för att det spritter i benen. Det verkar närmare ett gyckeltåg än en parad.
Och kanske det är viktigt – att det är ett gyckeltåg.
För nog låter jag och (du också misstänker jag) oss lätt luras av maktens symetriska tåg, med många i samma uniform, med likadana vapen och som gör precis likadant allihop. Höger fot fram först och sedan vänster. Demonstrationer av makt.
Det är meningen vi ska bli fascinerade och makten talar om för oss hur stark den är. Kanske är det t o m så att det medvetet är ett gycklartåg som Jesus leder, till skillnad från den romerske guvernören som kommer med trupper och markerar den romerska närvaron och makten under den judiska påsken, då Jerusalem fylls av pilgrimer och stadens befolkning mer än fördubblas.
Vad är det med gycklartåget och Jesus som rider på åsnan som är så viktigt?
Det finns varken tid eller möjlighet för lärjungarna eller människorna från byarna att skaffa samma dräkter eller öva hur de ska gå. De blir berörda och tagna i anspråk där de är och som de är. Där de är och som de är.
Och då finns det möjlighet till kontakt och verkliga möten mellan människa och människa, mellan människa och Gud.
Det är en åsna, ett arbetsdjur som inte går att använda i strid. Åsnor är som bekant envisa och dessutom långsamma, men däremot uthålliga. Om inte annat så har nog flera av oss sett bilder på åsnor som bär tunga laster upp för oländiga stigar i bergen.
Det är lantortsbornas färdmedel Jesus använder sig av, inte maktens riddjur, inte en stridshäst. Det blir ingen tjusig ridtur, men det går att komma fram.
Lärjungarna får öva sig i tillit eftersom de inte har kontroll på uppgiften de har fått. De ska gå och hämta en åsna i en by, för Jesus äger inget lastdjur än mindre en häst.
De känner inte åsnans ägare och har inte någon affärsöverenskommelse med honom. De vet inte alls hur människorna i byn kommer att reagera. Dessutom händer det obehagliga att någon stannar dem och frågar vad de håller på med. De blir ifrågasatta. Det är ju lite märkligt att gå och ta andras djur! Men de svarar som det är. De svarar som det är.
Och då låter byborna dem låna åsnan. Hade de börjat ursäkta sig kan jag undra om de fått låna den?
Folket från byarna som följer med Jesus och lärjungarna har inte tränat i veckor, inte heller har de haft tiden att samla ihop så mycket material. Men det de har använder de och det blir välsignat och kommer till nytta. Deras resurser används oavsett vad den romerske guvernören skulle anse om det hela. Människor sätts i rörelse för att hylla Messias, för att delta i gyckeltåget, i glädjetåget för att Messias kommer, för att Gudsriket är på väg. Det de har använder de och det blir välsignat.
Tåget mot Jerusalem är fyllt av olika slags människor, alla som vill får plats.
Den som har en mantel kan använda den, och den som ingen har tar palmblad,
den som tycker att det inte räcker tar ett palmblad till och tillsammans bildar de ett tåg som har riktningen mot Gudsriket, och först rider Jesus på en åsna.
Olikheten och mångfalden är en tillgång och en förutsättning för att tåget ska bli av. Det är inte vilka resurser vi har som räknas hur vi använder dem. Det är gudsrikets ekonomi.
Sedan kan jag inte låta bli att le – vad modig Jesus är som sätter sig på en o-riden åsna – det kan ju gå hur som helst. Den kunde ju skakat av honom. Jesus tar en risk. Inte bara att ramla av utan också att utsättas för skammen att ramla av, att inte uppfylla den fina bilden av den kontrollerade Jesus som klarar allt. Jesus tar risken att ramla av och i djupaste mening så är det ju det han gör. Han ramlar av för vår skull, han ramlar av för skams skull, för vår utsatthets skull – för att vi inte ska vara ensamma när vi ramlat av.
Jag tänker att det är en sak jag måste ta upp och det är frågan om ledarskap i Lund och Malmö. Både domprosten och kyrkoherden i Malmö har fått gå och det påverkar oss, och det påverkar kyrkan. Hur ska vi handskas med det?
Det är en smärta för oss alla inom kyrkan att det händer och det ställer kyrkan i en dålig dager. Det finns många frågor att ställa om vad som hänt och det vet jag inte mycket om och har inga svar på. Och jag tänker att vi har mycket att reflektera över i kyrkan när det gäller ledarskap och vår struktur. Det ska vi göra så klokt det bara går.
Jag tänker att det finns några saker att komma ihåg i detta:
Kyrkans liv sker här och nu, lokalt. Det fortsätter vi med oavsett avgångar. Det är vår styrka. Gudstjänsterna firas, människor får hopp och diakonin fortsätter i det tysta.
Vi övar oss i att leva Gudsrikets liv och vi kommer att misslyckas gång efter gång. Om det bara vore en fråga om att vi lär oss rätt saker så hade inte påskens drama behövts, så hade inte Jesus försoning på korset behövts. Det är ett under att kyrkan överlever alla våra misstag.
Vi tror på Jesus Kristus, inte på en struktur, en organisation. Kyrkans former kan ändras, de är inte föremål för tro, inte heller enskilda människor. Och det är tur, tänker jag för min egen del.
Kyrkan är inte i himlen, den är på jorden och därmed inte felfri. Kyrkan består av människor som söker Kristus, inte änglar.
Och vi behöver be för människor och sammanhang, be för dem som ska fatta beslut – både kyrkopolitiker, biskop och herdar.
Vi behöver öva oss i omsorg och öva oss i varsamhet så att vi inte trampar på människor. Ingen vinner något på hårdhet, då närmar vi oss militärparadens språk.
Och vi behöver transparens, inte hemligheter. Vi behöver högt i tak. Vi behöver komma ihåg att vi är ett gyckeltåg och inte en parad och att det är vår styrka. Nu lämnar jag detta.
Människorna som följer med Jesus, som ropar: Hosianna – förstår dem vad Jesus vill? Det vet vi inte, antagligen förstår de inte att det är i döden som Jesus verkligen befriar dem och oss.
De ropar orden ur psalm 118 som används vid festen för att fira tabernaklet – tältet där israels folk förvarade förbundsarken under ökenvandringen. Men visst förstår dem en del när de hoppas på att Jesus är deras kung, deras befriare, deras förlossare, kanske inte riktigt som de tänkt sig. Och visst är det så med oss också ibland. Och vi får vara med i gyckeltåget allihop ändå.
Har ni tänkt på avslutningen av dagens evangelium? Den stora händelsen sker egentligen utanför Jerusalem. När Jesus kommer in i Jerusalem så går han till templet. Han ser på allt och sedan går han hem till Betania, till Marta, Maria och Lasarus antagligen, för det var sent.
Han ser på allt, kanske för han vet att snart så kommer det svåra, snart kommer Getsemane brottningskamp, översteprästgårdens skamgrepp och piskans lidande. För att förlossningen för oss alla kommer genom död till liv, inte genom parader. Det är vår nåd och vår möjlighet. Amen.
Lotta Miller/präst