Svenska kyrkan skall inte fördöma homosexuella personer eller skuldbelägga den homosexuella orienteringen. Svenska kyrkan skall också aktivt motverka diskriminering av personer på grund av sexuell läggning.
"I ett själavårdssamtal ska det finns möjlighet att tala om det som djupast berör. Vare möte är unikt. Ingen människa eller situation är lik en annan. Från själavårdaren kräver detta lyhördhet och öppenhet. Varje människa ska mötas med respekt för den hon är, sina gränser och sin förståelse av sitt liv. Särskilt bör själavårdaren vara medveten om den maktsituation som kan finnas i själavårdssituationen och som kan bli särskilt tydlig i förbön och bikt. Ingenting får ske som på något sätt kränker en människas integritet och person. Själavården ska vara ett möte till läkedom, befrielse och upprättelse."Biskop Esbjörn
Kyrkomötets beslut
2005
Kyrkomötet ställer sig bakom Kyrkostyrelsens konstateranden beträffande homosexuella i kyrkan:
* Det är uteslutet att fördöma den homosexuella personen eller att skuldbelägga den homosexuella orienteringen.
* Kyrkan skall aktivt motverka diskriminering av personer på grund av sexuell orientering.
* Svenska kyrkan bör inte sanktionera eller driva en organiserad verksamhet i syfte att ”bota” homosexuella från deras läggning.
* Homosexuell orientering, eller ett liv i partnerskap, är inte ett motiv för att vägras vigning till kyrklig tjänst.Kyrkomötet beslutar också att kyrkoordningen ska ändras, bland annat så att en ordning för välsignelse över registrerat partnerskap kan utarbetas.
2009
Kyrkomötet beslutade
* att anta ändringar i kyrkoordningen, vilka innebär att äktenskapet kan omfatta såväl par av olika kön som par av samma kön.
* att anvisningar för vigselgudstjänsten, i de fall att makarna är av samma kön, ska antas som ett tillägg till Den svenska kyrkohandboken
* att ansöka om vigselrätt för Svenska kyrkan.
Vigselrätt/vigselskyldighet för Svenska kyrkan
Vigselrätt/vigselskyldighet för Svenska kyrkan
Den 1 maj 2009 ändrades svensk äktenskapslagstiftning så att par av samma kön kan ingå äktenskap. Äktenskapsbalken och andra författningar som angår makar gjordes könsneutrala.
Enskild präst har vigselrätt men inte vigselskyldighet
En vigselförrättare inom ett trossamfund har vigselrätt men är inte (författningsreglerad) skyldig att viga vare sig kvinna och man eller par av samma kön. Detta är reglerat i Äktenskapsbalken (4 kap, 3§ sista stycket).
En präst kan avstå från att förrätta vigsel eller andra kyrkliga handlingar av olika skäl, t ex samvetsbetänkligheter.
Borgerliga vigselförrättare är, till skillnad från vigselförrättare inom trossamfunden, skyldiga att förrätta vigsel. Läs mer här.
Svenska kyrkan har vigselskyldighet
Den som tillhör Svenska kyrkan har rätt till vigsel i Svenska kyrkans ordning.
Kyrkoherden har skyldighet att se till att en präst utför vigseln, men kan inte beordra en präst som inte vill viga – oavsett anledning.
”Väjningsrätt” – en praxis
Den s k ”väjningsrätten” uppstod på 1970-talet när frågan om vigselplikt prövades av domstol för att en präst hade vägrat att viga frånskilda. Domstolen fann att vigselplikt förelåg och prästen dömdes att betala böter. I syfte att undvika situationer av detta slag, men utan att ändra bestämmelserna i övrigt, infördes en förordningen 1975:1047 om ”vigselförrättare i vissa fall”. Den upphävdes år 2000.
Kyrkomötet 2009 konstaterade att det går att hantera olika synsätt i vigselfrågorna utan vare sig absolut vigselplikt eller reglerade bestämmelser om väjningsrätt. Hela resonemanget finns här (sidan 33, KsSkr 2009:6).
Ur Gudstjänstutskottets betänkande G 2009:2 ”Vigsel och äktenskap”:
”Det har inte heller tidigare funnits någon absolut vigselplikt för präster i Svenska kyrkan. Erfarenheterna av prästers olika förhållningssätt vad gäller vigsel av frånskilda visar att detta har gått att lösa.”
Tystnadsplikt och själavård
För samhället är det viktigt att det finns skyddade rum där det svåraste kan sägas utan att det förs vidare till någon annan. Detta skyddade rum vårdas av samhälle och kyrka tillsammans – för människors skull.
Prästens tystnadsplikt vid bikt och enskild själavård är absolut, och unik i sin omfattning. Prästen får aldrig säga något om vad som har sagts och inte heller kommentera om ett samtal har ägt rum eller inte. Lagstiftningen skyddar tystnadsplikten t ex genom att en präst inte får kallas till domstol om det som skett i ett själavårdande samtal eller bikt, myndigheter får inte avlyssna och ta del av sådana samtal etc.
Prästen är för hela livet bunden till denna tystnad, och till skillnad från t ex socialarbetares tystnadsplikt finns det inga omständigheter som kan lösa prästen från denna tystnad – inte ens av den person som själv deltagit i samtalet. Tystnadsplikten gäller även om det senare upptäcks att samtalet innehållit lögner eller haft andra syften än att vara själavård.
Prästens uppgift är att i mötet vara närvarande och lyssnande, och att vara ett stöd till upprättelse, förlåtelse och försoning. En människa ska inte bara kunna lita på tystnadsplikten utan också på att hen blir mött med professionalitet.