Meny

Västra Bjäre pastorat

Av omsorg om varandras hälsa och liv kommer vi att göra följande förändringar av kyrkans verksamhet i Västra Bjäre pastorats församlingar. Åtgärderna handlar både om att vi skall skydda personer från att bli smittade samt att erbjuda verksamhet som stillar oro och som upprätthåller kyrkans liv och människors möjlighet att fira gudstjänst. Förhoppningsvis är denna förändring av verksamheten kortvarig, men det är inget man kan veta just nu. Därför kommer dessa verksamhetsförändringar att gälla tillsvidare. När det blir möjligt att återuppta den ordinarie verksamheten kommer detta att meddelas via annonsering i Nord Västra Skånes tidningar NST samt via Västra Bjäre pastorats hemsida samt Facebook.

Under Verksamhetsbegränsningen kommer följande verksamheter bedrivas:
•	Gudstjänster hålls i våra kyrkor i enlighet med den beslutade gudstjänsthållningen.
•	För dem som vill ta emot nattvard sker detta enskilt tillsammans med präst.
•	Kyrkans personal finns tillgängliga för samtal framförallt via telefon.
•	Pastorsexpeditionen är öppen enligt ordinarie tider.
•	Dopgudstjänster hålls med begränsat antal deltagare inom familjen.
•	Vigselgudstjänster sker efter samtal kring smittläget med respektive vigselpar.
•	Begravningshögtider genomförs med största möjliga aktsamhet för alla inblandade.

Dessa verksamheter påverkas av beslutet och genomförs ej:
•	Barnverksamheten/babycafé.
•	Körverksamhet.
•	Konfirmandverksamheten.
o	Troligtvis blir konfirmationshögtiden framflyttad.
•	Öppen verksamhet som sopplunch och kyrkogården berättar.
•	Syförening.
•	Diakonigrupp.
•	Samtal om tro och teologi.
•	Silvergruppen.
•	Andakter och gemenskap på hörnan.
•	Samlingar för äldre i våra församlingshem.

Detta beslut gäller fr.o.m. nu
2020-03-17

Anders Ljungström
Kyrkoherde i Västra Bjäre pastorat

Verksamhetsförändringar med anledning av Coronaviruset.

Av omsorg om varandras hälsa och liv kommer vi att göra följande förändringar av kyrkans verksamhet i Västra Bjäre pastorats församlingar. Åtgärderna handlar både om att vi skall skydda personer från att bli smittade samt att erbjuda verksamhet som stillar oro och som upprätthåller kyrkans liv och människors möjlighet att fira gudstjänst. Förhoppningsvis är denna förändring av verksamheten kortvarig, men det är inget man kan veta just nu. Därför kommer dessa verksamhetsförändringar att gälla tillsvidare. När det blir möjligt att återuppta den ordinarie verksamheten kommer detta att meddelas via annonsering i Nord Västra Skånes tidningar NST samt via Västra Bjäre pastorats hemsida samt Facebook. Under Verksamhetsbegränsningen kommer följande verksamheter bedrivas: • Gudstjänster hålls i våra kyrkor i enlighet med den beslutade gudstjänsthållningen. • För dem som vill ta emot nattvard sker detta enskilt tillsammans med präst. • Kyrkans personal finns tillgängliga för samtal framförallt via telefon. • Pastorsexpeditionen är öppen enligt ordinarie tider. • Dopgudstjänster hålls med begränsat antal deltagare inom familjen. • Vigselgudstjänster sker efter samtal kring smittläget med respektive vigselpar. • Begravningshögtider genomförs med största möjliga aktsamhet för alla inblandade. Dessa verksamheter påverkas av beslutet och genomförs ej: • Barnverksamheten/babycafé. • Körverksamhet. • Konfirmandverksamheten. o Troligtvis blir konfirmationshögtiden framflyttad. • Öppen verksamhet som sopplunch och kyrkogården berättar. • Syförening. • Diakonigrupp. • Samtal om tro och teologi. • Silvergruppen. • Andakter och gemenskap på hörnan. • Samlingar för äldre i våra församlingshem. Detta beslut gäller fr.o.m. nu 2020-03-17 Anders Ljungström Kyrkoherde i Västra Bjäre pastorat

Kära syskon,

Kristet liv är en kamp mot synden och städse en befrielse från den. Kampen upphör inte så länge vi andas och glädjen för att vi inte är syndens slavar, ja, den varar i all evighet. Ty det räddar oss till ett liv i Gud med Kristus där vi är lovade att få allt för vår salighet. 
Jag finner det berättigat att till söndagen Judica, den siste innan Palmsöndagen, belysa närmare vad denna kamp har med våra jordiska liv att göra. Närmare sagt, vad det skulle betyda under normala villkor och hur det ter sig, nu att vi står vid tröskeln av en storartad kris. 
För den skull väljer jag dagens epistel till utläggning, Förste Johannesbrevet som har så mycket att säga om kärlek som ett sätt att erkänna Gud. Gud kan bara upplevas om vi älskar varandra. Det andra ämnet, dagens och vår, handlar om ärlighet, att det stämmer vad vi som kristna hävdar om oss. 
Ta gärna texten i handen och läs den på sidan 1376 i psalmboken – 1 Johannesbrev 1:8 – 2:2.

Guds frid åt oss alla! Vår kända värld omskakas ganska rejält nu under dessa dagar. Fenomenet är, hur annars, risken för att bli smittad av Coronaviruset. Människor ändrar sina beteendesätt. En kassörska berättade för en stor dagstidning att leenden har försvunnit från folks ansikten. Värre än så, de uppför så också ganska illa. Hon är rädd för att bli attackerat om hon uppmanar dem att hosta och nysa i armvecken.
Arga förmörkade blickar skördar hon i alla fall. Hon nämnde också att hon såg i detta en avspegling av vårt samhälle som har blivit så jag-utriktade, så egoistiskt. Visst kan vi hålla med om att det ljöd väldigt ofta ur medierna att om alla tänker på sig själva, så är det tänkt på alla. 
Som vi får uppleva, stämmer detta inte. Vi skulle kunna behöva en gemenskapsande, en sådan som söker de mest utsattas bästa. 
Vi finner den också i det hårt drabbade Italien där kyrkorna har öppnats för att erbjuda hemlösa skydd. De far mest illa av alla som dock har ett hem att hålla sig i. 
Och vi måste också förstå vad detta beror på; det kommer från en Ande som lär oss att förstå att även om vi syndar – struntar i varandra och bara söker vårt eget bästa – så har Kristus burit detta vår synd och hela världens kallsinthet och egoism. 
Som även är en hjälpare när vi gör våra försök att inte synda  - med vilka vi måste misslyckas så länge vi är människor och missbedömer vårt läge. 
Det är onekligen ett faktum att synden finns – beredskapen att gå över en röd linje mot omänskligheten såsom Kain gjorde mot sin broder Abel.
Ingen lyckas bortförklara synden med att det var någon annans fel som Adam försökte gentemot sin hustru Eva. 
Inga mildrande omständigheter godkänns, även om milliontals andra är involverade. Vi är, om bara synden räknas, inga varelser vars vistelse på jorden, vars existens kan vara önskvärt i Guds ögon. Och ändå är vi burna och älskade av hans nåd. Hurså?
Det finns hos Gud sonen Jesus Kristus som själv har upplevt hur svårt den mänskliga tillvaron kan bli. Han för vår talan. 
Kristus har – evangelierna att följa – också varit arg, en gång orättvis – mot den syrofeniciska kvinnan, modlös på korset – men ändå förmått i kraft av Guds Ande att bära all smärta som vi tillfogar dem som är i behov av vårt stöd. Det gör vi mest genom likgiltighet såsom människosläktet lät Kristus hänga på korset utan att ingripa. 
Och så gör vi – i tusentals fall. Vi delar inte våra liv med varandra. Behöver någon komma in i värmen så reglar vi våra dörrar så fast det går. 
Vi följer en saklig kalkyl av vad det kan kosta. 
Det var för några år en översvämning i Texas. Många blev av med sina hem. Pastorn där vägrade att släppa in dem som ville. Den vackra stora megakyrkan som var så vinstbringande skulle inte smutsas med folkets dunster. Hur dyrt skulle inte städningen bli! Först på offentligt tryck hände undret att portarna öppnades som annars var så välkomnande åt folk med välfyllda plånböcker. Jag nämner detta därför att just denna predikant i sitt TV program hävdar att han har övervunnit synden. Han är fri från den. Så långt har han kommit. Nämligen rakt in i lögnen. 
Vem kan äger en bilflotta, flygplan och stora fastigheter mer än han behöver och inte tänka på att alla ägodelar ska fördelas så att alla kan leva?
Det finns också en annan kvinnlig predikant i det förlovade landet som påstår samma sak. 
Hur kan man tro att sådant kan finnas? Paulus själv har ju skrivit: Jag är den störste syndaren av alla.    
Inom lutherdomen håller vi fast vid att alla är i samma väv syndare och rättfärdiga. Men: rättfärdiga är vi inte genom våra egna ansträngningar eller därför att vi har kommit så långt i vår egna andliga utveckling. 
Vi är det därför att Kristus vet om vår ofullkomlighet och tillägger det vi inte kunde uppbåda med vår kraft och insikt och vår – bristande – kärlek. ’
I principen: allt. Nu kan vi leva. Befriade från ångest att bli bestraffade för våra liv men också från synden själv som förorsakar vår rädsla. 
Vi kunde likaväl lägga av med dagens värsta plågor när den i vår åsyn största hot har försvunnit. Vi kunde ge husrum åt den hemlöse, mata de hungriga, behandla äldre och svaga människor som värdefulla; vi kunde släppa in dem som måste fly och överhuvudtaget protestera mot vapenförsäljningar så att inte behovet att fly uppstår. Vi kunde skapa gott regiment i våra samhället och inte tolerera att jakten efter pengar förstör allt som tjänar de allra flestas bästa. 
Vi kommer alltid misslyckas med att skapa idealiska villkor på egen hand. 
Synden hänger som ett svärd på en skör tråd över våra huvuden. 
Ändå är vi kallade att försöka. Och ha Jesus som vår Herre. 
Inte paniken, inte kortsiktighet, inte beredskap att offra någon. 
Låt oss därför bekänna våra synder, då bekänner oss Gud som sina barn.
I Jesu Kristi namn – Amen!

Günther Watz

Femte söndagen i fastan predikan

Kära syskon, Kristet liv är en kamp mot synden och städse en befrielse från den. Kampen upphör inte så länge vi andas och glädjen för att vi inte är syndens slavar, ja, den varar i all evighet. Ty det räddar oss till ett liv i Gud med Kristus där vi är lovade att få allt för vår salighet. Jag finner det berättigat att till söndagen Judica, den siste innan Palmsöndagen, belysa närmare vad denna kamp har med våra jordiska liv att göra. Närmare sagt, vad det skulle betyda under normala villkor och hur det ter sig, nu att vi står vid tröskeln av en storartad kris. För den skull väljer jag dagens epistel till utläggning, Förste Johannesbrevet som har så mycket att säga om kärlek som ett sätt att erkänna Gud. Gud kan bara upplevas om vi älskar varandra. Det andra ämnet, dagens och vår, handlar om ärlighet, att det stämmer vad vi som kristna hävdar om oss. Ta gärna texten i handen och läs den på sidan 1376 i psalmboken – 1 Johannesbrev 1:8 – 2:2. Guds frid åt oss alla! Vår kända värld omskakas ganska rejält nu under dessa dagar. Fenomenet är, hur annars, risken för att bli smittad av Coronaviruset. Människor ändrar sina beteendesätt. En kassörska berättade för en stor dagstidning att leenden har försvunnit från folks ansikten. Värre än så, de uppför så också ganska illa. Hon är rädd för att bli attackerat om hon uppmanar dem att hosta och nysa i armvecken. Arga förmörkade blickar skördar hon i alla fall. Hon nämnde också att hon såg i detta en avspegling av vårt samhälle som har blivit så jag-utriktade, så egoistiskt. Visst kan vi hålla med om att det ljöd väldigt ofta ur medierna att om alla tänker på sig själva, så är det tänkt på alla. Som vi får uppleva, stämmer detta inte. Vi skulle kunna behöva en gemenskapsande, en sådan som söker de mest utsattas bästa. Vi finner den också i det hårt drabbade Italien där kyrkorna har öppnats för att erbjuda hemlösa skydd. De far mest illa av alla som dock har ett hem att hålla sig i. Och vi måste också förstå vad detta beror på; det kommer från en Ande som lär oss att förstå att även om vi syndar – struntar i varandra och bara söker vårt eget bästa – så har Kristus burit detta vår synd och hela världens kallsinthet och egoism. Som även är en hjälpare när vi gör våra försök att inte synda - med vilka vi måste misslyckas så länge vi är människor och missbedömer vårt läge. Det är onekligen ett faktum att synden finns – beredskapen att gå över en röd linje mot omänskligheten såsom Kain gjorde mot sin broder Abel. Ingen lyckas bortförklara synden med att det var någon annans fel som Adam försökte gentemot sin hustru Eva. Inga mildrande omständigheter godkänns, även om milliontals andra är involverade. Vi är, om bara synden räknas, inga varelser vars vistelse på jorden, vars existens kan vara önskvärt i Guds ögon. Och ändå är vi burna och älskade av hans nåd. Hurså? Det finns hos Gud sonen Jesus Kristus som själv har upplevt hur svårt den mänskliga tillvaron kan bli. Han för vår talan. Kristus har – evangelierna att följa – också varit arg, en gång orättvis – mot den syrofeniciska kvinnan, modlös på korset – men ändå förmått i kraft av Guds Ande att bära all smärta som vi tillfogar dem som är i behov av vårt stöd. Det gör vi mest genom likgiltighet såsom människosläktet lät Kristus hänga på korset utan att ingripa. Och så gör vi – i tusentals fall. Vi delar inte våra liv med varandra. Behöver någon komma in i värmen så reglar vi våra dörrar så fast det går. Vi följer en saklig kalkyl av vad det kan kosta. Det var för några år en översvämning i Texas. Många blev av med sina hem. Pastorn där vägrade att släppa in dem som ville. Den vackra stora megakyrkan som var så vinstbringande skulle inte smutsas med folkets dunster. Hur dyrt skulle inte städningen bli! Först på offentligt tryck hände undret att portarna öppnades som annars var så välkomnande åt folk med välfyllda plånböcker. Jag nämner detta därför att just denna predikant i sitt TV program hävdar att han har övervunnit synden. Han är fri från den. Så långt har han kommit. Nämligen rakt in i lögnen. Vem kan äger en bilflotta, flygplan och stora fastigheter mer än han behöver och inte tänka på att alla ägodelar ska fördelas så att alla kan leva? Det finns också en annan kvinnlig predikant i det förlovade landet som påstår samma sak. Hur kan man tro att sådant kan finnas? Paulus själv har ju skrivit: Jag är den störste syndaren av alla. Inom lutherdomen håller vi fast vid att alla är i samma väv syndare och rättfärdiga. Men: rättfärdiga är vi inte genom våra egna ansträngningar eller därför att vi har kommit så långt i vår egna andliga utveckling. Vi är det därför att Kristus vet om vår ofullkomlighet och tillägger det vi inte kunde uppbåda med vår kraft och insikt och vår – bristande – kärlek. ’ I principen: allt. Nu kan vi leva. Befriade från ångest att bli bestraffade för våra liv men också från synden själv som förorsakar vår rädsla. Vi kunde likaväl lägga av med dagens värsta plågor när den i vår åsyn största hot har försvunnit. Vi kunde ge husrum åt den hemlöse, mata de hungriga, behandla äldre och svaga människor som värdefulla; vi kunde släppa in dem som måste fly och överhuvudtaget protestera mot vapenförsäljningar så att inte behovet att fly uppstår. Vi kunde skapa gott regiment i våra samhället och inte tolerera att jakten efter pengar förstör allt som tjänar de allra flestas bästa. Vi kommer alltid misslyckas med att skapa idealiska villkor på egen hand. Synden hänger som ett svärd på en skör tråd över våra huvuden. Ändå är vi kallade att försöka. Och ha Jesus som vår Herre. Inte paniken, inte kortsiktighet, inte beredskap att offra någon. Låt oss därför bekänna våra synder, då bekänner oss Gud som sina barn. I Jesu Kristi namn – Amen! Günther Watz