Någon håller en hand i sina vid en sjukhussäng.
Foto: Kristin Lidell

Sjukkommunion

I vissa skeden av livet blir begränsningarna tydligare för oss alla. Ålder och sjukdom kan göra det svårt eller till och med omöjligt att delta i kyrkan och dess gudstjänster.

I de flesta människors liv kommer en dag när livets begränsningar blir påtagligare än tidigare. Ibland är det åldern som tar ut sin rätt, ibland är det sjukdom som drabbar. Möjligheterna att komma till kyrkan och delta i gudstjänst begränsas eller så blir det helt omöjligt. Då borde det vara en självklarhet att när människor inte kommer till kyrkan, så kommer kyrkan till människorna.

Sockenbud var i Sverige mycket vanligt långt in på 1900-talet. Det finns nog få församlingar som inte har ett gammalt sockentyg i sin ägo och som vittnar om denna sed.

Traditionerna i vår kyrka idag ser olika ut. I vissa församlingar har det sedan länge funnits en tradition där tröskeln är förhållandevis låg när det gäller att kontakta församlingen och be om ett besök för att fira sjukkommunion. I andra församlingar tycks det vara något som sker ytterst sällan. På sjukhus, där sjukhuskyrkan har en tydlig närvaro, är det ofta lättare att be kyrkans personal om att få fira sjukkommunion. Genom de kontakter som etablerats mellan patient och präster/diakoner så är det praktiskt och känslomässigt enklare att både som kyrkans personal och patient ställa frågan om sjukkommunion. Svårare kan det vara när man är bunden till hemmet, vilket de flesta idag är, också när man är svårt sjuk. Då krävs det initiativ från anhörig, en vän eller den det gäller. Allt för sällan, noteras inte från församlingen sida att en person inte längre sitter på sin plats i kyrkan och deltar i gudstjänsten, och därför efterfrågas.

Avdramatisera

Under lång tid har det pågått en nattvardsväckelse i vår kyrka. Allt fler högmässor firas på söndagarna, i många kyrkor varje söndag, allt fler mässor på vardagarna firas och allt fler människor kommer till kommunionen. För många kyrkobesökare är det en självklarhet att ofta gå till mässan.  Detta borde betyda att önskan att fortsätta ta emot nattvardens gåvor, också den dag när man inte kan komma till kyrkan, ökar. Att på olika sätt visa på denna möjlighet borde vara ett självklart pastoralt ansvar. Här är det en pedagogisk uppgift att avdramatisera sjukkommunionen då det i vissa sammanhang tolkats som att den endast hör dödsbädden till och inte är en del av människans fortsatta andliga och kyrkliga liv.

Att det i Kyrkohandbok för Svenska kyrkan finns en särskild ordning för sjukkommunion visar på vikten av denna gudstjänst. En sjukkommunion kan gå till på många sätt. Ibland är man som präst ensam med kommunikanten, ibland är man tillsammans med diakon, vårdpersonal, anhöriga och vänner. Att få fira nattvard i gemenskap med de människor man har omkring sig i sin vardag är ofta en starkt berörande erfarenhet för alla närvarande. Om det är många närvarande kan det ibland vara pastoralt vist att prästen före gudstjänsten får en stund i enrum med den som man är samlad omkring. Det kan öppna för bikt eller ett kort själavårdande samtal.

Anpassa till situationen

Enligt handboken kan en sjukkommunion innehålla olika delar beroende av situationen. Vid svåra omständigheter är det få moment som är obligatoriska för att det ska vara en gudstjänst enligt Svenska kyrkans ordning. Läsning av instiftelseord och utdelande av det välsignade brödet och vinet ska alltid ingå. Hur mottagande av det välsignade brödet och vinet sker är också beroende av kommunikantens tillstånd. En liten del av en oblat, doppad i vinet, och på lämpligt sätt lagd i den sjukes mun kan vara det möjliga. Här kan det ibland vara viktigt att samtala med vårdande personal eller anhöriga för att veta vad som är tillbörligt.

 Det finns ingen anledning att göra akten kortare än nödvändigt. Det finns inget som hindrar att man i hemmet använder en vanlig mässordning. För den kyrkovana är det viktigt att både den miljö man skapar och den ordning man använder så mycket om möjligt påminner om den gudstjänst man genom livet fått fira. När livet begränsas är det man är van vid, de böner och de psalmer man kan särskilt viktiga. Också prästen bör med sin klädsel tydliggöra att det är en gudstjänst som firas. Ibland är en stola både lämpligt och tillräckligt, i andra sammanhang kan röklin och stola kännas som det naturliga.

”Vår Gud och Fader, vi tackar dig som genom din Son, Jesus Kristus har stiftat denna heliga nattvard till vår tröst och salighet.” (Bön efter kommunion)

En präst håller ett ljus, ett vitt kuvert och en kyrkohandbok i händerna.

Gudstjänstliv med Kyrkohandboken del I

I en serie artiklar vänder och vrider vi på kyrkohandboken del I och vad den kan betyda för gudstjänstlivet. Artiklarna vill ge nya perspektiv och föda kreativitet. Det handlar också om när ork och lust saknas, oavsett om man leder gudstjänsten eller sitter i kyrkbänken.