Rubinens mål och frågeställningar 24/25 har varit:
Vi vill att alla barn ska få leka och få en förståelse för sin omvärld. Genom leken vill vi utmana barnens motorik, kommunikation, samarbete och problemlösning.
Vi började hösten med att ställa oss frågorna: Hur bjuder barnen in varandra i leken? Vilka strategier använder barnen? Hur tar barnen hand om varandra och materialet? Vad utforskar barnen i mötet med naturen/närmiljön? Vad händer i barnen vid mötet?
Vi upplever att våra barn är trygga på Rubinen och visar nyfikenhet, upptäckarlust och glädje. När barnen kommer till förskolan hälsar de glatt och vill börja leka. De äldre barnen på avdelningen har varit aktiva i att vara föredömen, visat in de yngre barnen i vår miljö och våra rutiner. På ett naturligt sätt har vi då kunnat visa att vi är rädda om våra saker och varandra. De äldre barnen visar empati för de yngre, om någon blir ledsen vill de trösta och tar hand om sina kompisar. Flera av de yngre barnen iakttar vad de andra barnen gör och prövar sedan själv samma sak. Vi ser att de ”smittar” varandra i leken och ger energi och glädje som får leken att utvecklas.
En viktig stund på dagen för Rubinen-barnen är samlingen innan maten. Barnen samlas på den gröna mattan i en ring. Från Pippi-väskan får sedan alla barn välja ett föremål – som symboliserar en sång eller ramsa . Det tar en stund och barnen väntar ivrigt på sin tur. Föremålen i väskan är samma hela tiden så att de kan lära sig sångerna och rörelserna till varje föremål. Sedan samtalar vi om vad vi gjort på förmiddagen och flera av barnen kan återberätta vad som hänt med ord, andra pekar och visar med kroppen. Vi pedagoger hjälper till att ställa enklare frågor så att barnen kan berätta mer. Meningarna blir längre och mer nyanserade och barnen lyssnar på vad kompisarna vill berätta. Vi ser att barnen lär sig rörelserna först innan de använder orden och sjunger med. Vår roll blir att bekräfta och fortsätta ge barnen möjlighet att öva/lära. Det är en stund då barnen tar till sig nya ord och begrepp på ett enkelt och lustfyllt sätt. Ett tydligt exempel på att barnen uppskattar samlingen är när ett av barnen går fram till hyllan där Pippi-väskan står och pekar på den och brister ut i ett stort leende när pedagogen tar ned väskan.
Den genomskinliga färgade plastfilmen som sitter på fönstret har öppnat upp för utforskande runt färger former, ljus och skugga och kontraster. Det började med att solen lyste in på fönstret och genom den färgade plastfilmen. Skuggorna hamnade på golvet, bordet och på stolarna. Barnen tittade runt och såg att färgen på fönstret var samma som på golvet, de hämtade med sig en plastfilm och lade den på skuggan på golvet. De upprepade detta många gånger och jämförde och flyttade plastfilmen på fönstret. De använder ord som lika-lika, samma-samma. Några av barnen ”badar” i färgskuggorna, andra lägger plastfilmen på samma färgskugga. De ser att den hamnar på deras egna kroppar om de ställer sig så ljuset faller in på kroppen. Någon utbrister ”det är grönt på min arm!”, ”du har blått hår!”. Men de upptäcker också att när plastfilmen sitter på den del av fönstret som solens strålar inte når fram till händer ingenting. Undersökandet har gjort barnen mer medvetna om färger och nyanser och de samtalar och upptäcker dem på olika platser i våra miljöer, både ute och inne.
När solens ljus inte längre var tillräckligt starkt för att nå in genom vårt fönster valde vi att ge barnen möjlighet att fortsätta sitt utforskande med hjälp av en OH-apparat. Med den kan de utforska olika material genom att lägga sakerna på den upplysta ytan och sedan vinkla spegelarmen så den hamnar på olika platser. De utforskar med hjälp av kroppen, ställer sig framför och på sidan och använder händerna. Genom att röra sig i relation till apparaten försöker de förstå hur den fungerar. De gör upptäckter att visst material kan genomlysas medan andra bara får konturer.
De testar och prövar ”vad händer om jag gör såhär”? Och svarar sedan själva på frågan. Ett barn vinklar spegelarmen och säger ”här”, ”borta” och ”nu är bilden i taket”. Barnen rör sig mellan OH-apparaten och väggen, de hjälper varandra och utforskar tillsammans. Lägesorden upp, ner, bakom och framför används ofta. Föremål från alla miljöer hämtas och används i undersökandet, såsom Babblare, flaskor, bilar, dukar, den färgade plastfilmen och Magnatiles. Dessa olikfärgade magnetklossar släpper igenom ljuset så det syns på väggen och barnen skapar då stora mönster på väggen med hjälp av dem. Möjligheten att bygga med materialet på OH-apparaten har gett utforskandet ytterligare en dimension. Vi kan se att färgerna, formerna och skuggorna har väckt barnens intresse, vilket gett barnen nya kunskaper samt nya perspektiv som de kan koppla samman i våra olika miljöer både ute och inne.
I gruppen, i synnerhet bland de äldre barnen, har leken utvecklats under året. Nu bjuder de in varandra i leken både med ögonkontakt, kroppsspråk och med det verbala språket. ”Kom, vill du leka?”. De tar kompisen i handen och visar var de vill leka. De fantiserar och leker utifrån sina erfarenheter och upplevelser. De använder sig av rekvisita såsom hattar, väskor, skor och klossarna som blir mobiler. Många gånger bygger de fordon av våra stolar för att åka till kyrkan, Willys eller Ikea. Vi kan se att leken blir mer realistisk. Samtalen mellan barnen har utvecklats och blivit till hjälp i leken. Ibland uppstår konflikter och barnen får förhandla om hur de ska göra för att leken ska fortsätta. Några har lättare att kompromissa medan andra behöver få öva mer på det och få hjälp av pedagog för att kunna fortsätta leken.
På Rubinen finns både kodat och okodat material. Det finns papprör i olika storlekar och
dimensioner. För att det ska fungera att stapla dem behöver de bygga tillsammans. De ställer rören på varandra försiktigt så de kan bygga på höjden utan att de rasar. När det uppstår problem löser de dem tillsammans, någon hämtar en pall så de når högre upp medans den andra håller i så att rören inte rasar. Barnen tar hjälp av varandra för att uppnå sitt mål.