STIs historia 2: Första försöket i Jerusalem 1946-1950

Svenska Israelsmissionen var medveten om de stora judiska flyktingströmmar som kom från andra världskrigets Europa till det brittiska mandatet Palestina. Det fanns naturligtvis ett missionsintresse att följa dem. Hans Kosmala som före kriget tagit sig till England och blivit prästvigd i den presbyterianska kyrkan försökte att återupprätta sitt Institutum Judaicum i London. Under en internationell konferens sommaren 1945 lade direktorn för den Svenska Israelsmissionen, Birger Pernow fram ett förslag att starta ett teologiskt institut i Jerusalem. Tanken var att etablera Institutum Judaicaum Delitzschianum på en plats där judendomen var påtaglig och där institutet kunde göra nytta, och även missionera. Förslaget fick dock inget gehör, men tanken var väckt och från Svenska Israelsmissionens sida arbetade man vidare med idén. Efter andra världskriget var det tydligt att Jerusalem hade blivit ett centrum för judisk kultur och judiskt liv. Där fanns redan sedan 1925 ett judiskt universitet, kallat det Hebreiska universitetet i Jerusalem. Svenska Israels­missionen stödde redan genom sin finska systerorganisation missionären Aili Havas närvaro i Jerusalem. Fastän många av de så kallade judemissionärerna var negativa till den politiska sionismen, fanns det andra som förstod den ökade judiska invandringen till Palestina eskatologiskt, det vill säga judarnas återbördande till landet skulle förebåda de yttersta tiderna. Den judiska invandringen, vilken nu skedde mot arabernas och britternas vilja förberedde Kristus återkomst, enligt deras sätt att se. För att undersöka hur förutsättningarna för ett svenskt studieinstitut i Jerusalem skulle se ut sändes alltså Greta Andrén till det dåvarande brittiska mandatet Palestina i april 1946. Hon ankom till Haifa den 11 maj och blev välkomnad av en kollega som hon arbetat med i Wien. Det var hennes första besök i Bibelns land och hon sammanfattade sina intryck i boken ”Palestinabilder” som kom 1949 på Svenska Israelsmissionens förlag. Greta Andréns besök i landet gjorde henne inspirerad av att fortsätta att arbeta där. Även om platserna redan var kända från Bibelns texter erbjöd Jerusalems vimmel och det pågående inbördeskriget utmaningar för den svenska diakonissan. Andrén fick dock goda råd och hjälp med att anpassa sig i det nya sammanhanget av två svenskor som bodde i Jerusalem. Den ena var Hilda Andersson, en före detta Kinamissionär som bodde i ett eget hus på Olivberget, det så kallade Svenskbo. Den andra var rektorn för Svenska Jerusalemsförenings skola, Signe Ekblad. Både hade stor erfarenhet av livet i Jerusalem. Det visade sig nu att Hilda Anderssons Svenskbo som var den tilltänkta fastigheten för institutet var för liten och i för dåligt skick. Det blev en annan svensk Jerusalemprofil, nämligen konsuln Hol Lars Larsson som gav det nya projektet stöd och upplät över­våningen i det svenska konsulatet som lokal för institutet. Den svenske konsuln Larsson var annars mest känd under namnet Lewis Larsson som fotograf vid den Amerikanska kolonin. Han hade kommit som femtonåring till Jerusalem tillsammans med utvandrarna från Nås. Tack vare konsul Larsson och dennes son Theodor fick Svenska teologiska institutet sin början 1947 på Nablusvägen på Svenska konsulatet. Bibel­forskaren Harald Sahlin blev utsedd till direktor. Nu återstod studenter för att studieverksamheten skulle börja. Greta Andrén försökte under tiden evangelisera bland judar. Detta blev av olika skäl ett begränsat projekt.

Greta Andrén besökte ofta kyrkan Christ Church vid Jaffaporten där det fanns missionsverksamhet. Med hjälp av att vandra på de heliga platserna bedrev hon undervisning för dopkandidaterna och två judiska personer, en kvinna och en man, döptes i januari 1948 av Harald Sahlin. Snart kom pendeln att svänga och idén att inte bedriva mission blev senare till en princip då studieverksamheten på nytt etablerades i västra Jerusalem 1951. Institutet befann sig då i ett judiskt område, i ett judiskt sammanhang där mission enligt israelisk lag inte var tillåtet. Det var framförallt genom konsultationer med den anglikanska kyrkan som övertygelsen om att inte bedriva mission på plats i Jerusalem gradvis växte fram. Mot bakgrund av andra världskrigets händelser uppmanade den dåvarande anglikanske biskopen i Jerusalem Weston Henry Stewart Israelsmissionen att avhålla sig från mission i Jerusalem: ”… the method is the most odious to the Jews” (översatt: detta tillvägagångssätt är för judarna det mest förhatliga). Den anglikanske biskopen välkomnade däremot idén på ett studieinstitut. Greta Andrén fick samma råd från prästen Carlyle Witton-Davies vid Sankt Georgeskatedralen. Det svenska konsulatet och det teologiska institutet var beläget på Nablusvägen mellan ett arabiskt och ett judiskt område. Då stridigheterna tilltog under 1947 blev området utsatt för skottlossning. Efter det att Sverige röstat i det nybildade FN för en delning av landet i ett arabiskt respektive judisk område i november 1947 utsattes konsulatet för ett bombattentat. Utsikterna att bedriva studieverksamhet var obefintliga. När sedan striderna fortsatte under det nya året 1948 blev Harald Sahlin med frun Malin och Greta Andrén uppmanade att återvända till Sverige. Sahlins åkte först. Andrén stannade kvar så länge hon kunde. Vintern 1947-1948 blev tillvaron i Jerusalem än mer besvärlig för dess invånare. Krypskyttar låg på pass och bomber exploderade. Ett av offren blev Hilda Andersson som blev skjuten av en krypskytt. Det var ett triangelkrig mellan judar, araber och den brittiska armén. När staten Israel utropades i maj 1948 utbröt krig mellan den nya staten och dess grannar. Först 1949 ingicks ett vapenstillestånd mellan Jordanien och Israel, där den på kartan ritade ”gröna linjen” kom att spela en avgörande roll för Jerusalems befolkning. Greta Andrén återvände genast till Jerusalem som hade blivit en delad stad mellan Israel och Jordanien. Både konsulatet och det tidigare tilltänkta huset Svenskbo låg nu på den östra jordanska sidan och skulle goda relationer med judiska företrädare knytas var det bara på den västra israeliska sidan som det kunde ske. Greta Andréns uppdrag blev nu att finna en ny lämplig plats där undervisning, boende och måltider kunde äga rum. Genom olika kontakter fick hon reda på att det kända landmärket Beit Tavor, Tabors hus på Rechov HaNevi’im, Profeternas gata nummer sexton, stod nästan tomt.

Huset som var känt i Jerusalem byggdes 1882 av den berömde arkitekten och arkeologen Conrad Schick och var hans hem. Schick lät bygga några av Jerusalems nya sjukhus, skolor och privathus under artonhundratalets senare decennier. Hans hem, Beit Tavor var byggt i en blandning av tysk romantisk och lokal arabisk stil och erbjöd faciliteter som gästrum, bibliotek och en vacker trädgård. Greta Andrén kunde hyra några rum i det gamla huset och fann att detta ställe tillmötesgick behoven. Det var dessutom ett mycket hemtrevligt hus, en genuin Jerusalemmiljö. Men mycket återstod för att göra fastigheten tillgänglig för studenter. Beit Tavor ägdes av den amerikanska metodistiska episkopalkyrkan som bedrivit missionärsskola och språkundervisning där under nittonhundratrettio- och fyrtiotalen. Skolan var den berömda Newman School of Mission, som också hade motsvarande utposter i Indien. Kontakter togs med den amerikanska organisationen i New York genom Göte Hedenquists försorg. Man kom överens om att Svenska Israelsmissionen skulle få hyra Beit Tavor under fem år för ett mycket förmånligt pris. Avtalet blev klart under sommaren 1950. Fastigheten var nedgången och en del reparationer var tvungna att genomföras. Studieverksamheten fick i början inte heller tillgång till hela huset. I fastigheten bodde judiska flyktingfamiljer och i huvudbyggnaden en läkarfamilj. Samma sommar blev också etablerandet av ”Svenska teologiska institutet” som forsknings- och studieinstitut i Jerusalem godkänt hos det israeliska utbildningsdepartementet. Det var ingen självklarhet att ett kristet institut skulle få tillstånd etablera sig i Jerusalem. Till stöd och hjälp fanns ingen mindre än Martin Buber och den israeliske forskaren och diplomaten Chaim Wardi. Sedan fastighet och tillstånd var ordnade, uppstod frågan om vem som skulle vara chef. Greta Andrén var redan självskriven som ansvarig för praktiska frågor. Hon fick titeln husmor. Då förberedelserna pågick för att ta Beit Tavor i besittning tjänstgjorde Hans Kosmala som präst i den skotska kyrkan Sankt Andrews i Tiberias. Under ett besök i Israel sammanträffade Göte Hedenquist med Kosmala och det bestämdes att denne skulle ansvara för forskning och undervisning vid institutet tills en svensk direktor blev tillsatt. Kosmala var som bekant mycket kunnig i judiskt liv och i hebreiska. Dessutom var han ingen obekant person för Svenska Israelsmissionen. Några svenska bibelforskare tillfrågades också om de ville ansvara för det nya institutets verksamhet. Den som till sist tackade ja var Henrik Ljungman, men han återvände snart till Sverige och Kosmala fick fortsatt förtroende att vara direktor.