Svenska kyrkan i Västra Vingåker och Österåker

JULBETRAKTELSE

Så här inför julen blir man lätt lite nostalgisk. Man minns alla fina vita jular när släkt och vänner var samlade och allt var fint och julefrid rådde. Nu är ju inte alltid minnet att lita på. I Blekinge där jag växte upp var nog jularna mest regniga och grå. Men en händelse som har stannat kvar hos mig och som jag verkligen kommer ihåg det var julen 1963. Jag var då 6 år, jag och min syster väntade som vi brukade göra, otåligt, på att tomten skulle komma och dela ut alla paket. Jag visste att paketen fanns i källaren i en stor säck, det hade jag sett när jag var nere och hämtade en läsk, något som vi barn fick när det var fest, typ jul, påsk, midsommar. Vi väntade och väntade, nervösa och otåliga. Ute hade mörkret lagt sig och vi såg julgranar, julstjärnor och det senaste på modet, elektriska ljusstakar. Då, äntligen knackade det på dörren, kunde det vara tomten? Vi barn funderade på om vi skulle gömma oss eller om vi skulle våga öppna. Vi visste ju sen tidigare år att tomten såg både konstig och lite otäck ut med sitt stela ansikte och hål där ögonen skulle sitta. Vi beslutade oss ändå för att öppna, annars blev det väl inga julklappar. Men denna gång såg tomten mer ut som en vanlig människa. Skägget var det samma, långt och vitt, kläderna lika så, röda byxor och en grå jacka och röd toppluva med en liten vit boll längst ut, men ansiktet var inte alls stelt och ögon såg väldigt snälla ut innanför de runda glasögonen. Vi visade tomten på säcken och sedan gick vi in till alla som var samlade vid granen. Men tänk, när tomten skulle dela ut klapparna så frågade inte tomten om ”det fanns några snälla barn här” utan tomten tittade på oss barn och frågade oss om de vuxna varit goda mot oss under året? Det blev faktiskt ganska tyst i rummet och de vuxna liksom skruvade lite på sig och kanske att de tänkte, ”vad ska ungarna nu säga”? Men vi barn tyckte det var roligt att få berätta om ALLT som hänt under året och alla gånger som vi tyckt våra föräldrar, fastrar, mostrar och övrig släkt och vänner varit snälla. Jag passade också på att berätta för tomten hur dum farbror Albert hade varit dagen innan julafton. Han hade sagt till oss barn att vi skulle gå och lägga oss och detta innan det var läggdags, fastän mamma hade sagt att vi fick vara uppe så länge vi ville! Tänk! Detta minne har stannat kvar hos mig, en tomte, en vuxen som lyssnade på oss barn, detta, att någon lyssnade på barnen var inte så vanligt på tidigt 60- tal och förresten det är nog inte så vanligt i dag heller. Jag tror faktiskt att de flesta tomtar idag fortfarande frågar om det finns några snälla barn här. En av tomtens föregångare, S:t Nikolaus, biskopen med sin röda kappa, han som levde i slutet av 200 och början av 300-talet i Myra i Lykien. Han gav bort allt sitt arv och räddade människor från fattigdom och unga flickor från prostitution. S:t Nikolaus är en god förebild för oss alla, han gav inte gåvor utifrån om barnen varit snälla eller inte, utan han gav gåvor, i det fördolda, för att de behövde det. Gud frid önskar jag er alla och en riktigt god jul och ett välsignat nytt år. Thore Rosenberg Kyrkoherde V.Vingåker Österåker pastorat Kontraktsprost Oppunda- Villåttinge kontrakt Strängnäs stift